Svenska 6

6

6
 
23. Augusti.

  23. Augusti lättar flyget från "Söndre Strömfjord" Grönland, mot Kastrup och främja väl, fick jag mer än varmt mottagning av min Lisa på flygplatsen. SUPER!

  Vi åker hem i Lisas lägenhet på Amagerbrogade, när jag inte har möbler i min lägenhet ännu. Vi tillbringar några dagar för att njuta av återföreningan  innan jag går ut till Poul Villy, på Dom Blåa Bussar i Holte, för att höra om han har ett jobb till mig. Ok, där saknas bara en förare till liniebuss 195 på måndag. Jätta bra, så jag möter upp och komma igång med min körsel igen. Men det var inte så länge, svullnaden under mitt vänstra öga blir större och plötsligt en natt på jobbet, börjar jag se dubbelt. Jag kan inte fortsätta och ringa Paul Villy, för att få en ersättnings förara ut på linjen. Poul Villy blir lite sur och jag förstår honom väl,  nu har jag just börjat och det gör jag redan är sjuka. Det var nu inte min plan.

  Men jag söker läkare som skickar mig vidare till Gentofte Hospital. Här kan man ta prover från svullnad och sedan bara vänta på resultatet.

  Slutligen, Lisa och jag kallas in för en intervju med en läkare vid namn John Myhre. Han är något allvarligt och säger att de har upptäckt att jag har Akut Leukemi i utbrott på 6. veckan. Säger att med akut leukemi, är endast ca. 4 månader från första okontrollerad celldelning, tills man dör.  Det var verkligen trevligt att höra, eller hur?

  Puh, det var bra nog en stroke. Lisa hört talas om sjukdomen innan och reagerar mycket våldsamt på informationen. Jag vet inte det och ska bara svälja nyheterna först, med förklaringen från John.  Han säger att nu måste jag behandlas mycket snabbt och kan börja redan nästa dag om jag är redo. Puh! Jag måste svälja informationen först och enas om att komma in där på Måndag morgon istället. Lisa och jag gå hela vägen hem, ungefär 15 kilometer till Amager från Gentofte, där vi tillbringar tidan att förstå vad det är nu står framför oss av uppgifter som skall lösas.

  Med Lisa vid min sida jag blir inlagd på Gentofte Hospital och kommer snabbt in på ett behandlingsrum där jag kommer att hänga nästan lodrätt i ett rack i mina ben, så läkarna kommer att sätta en kateter direkt in i ryggmärgen vid höften. Inte så trevligt, minns jag säga.

  Då ska jag hänga här på ca. 8 timmar, medan kemoterapin kör direkt in i ryggmärgen. Något av en upplevelse att hänga här och bara vänta. Lisa satt troget vid min sida och höll händer hela tiden. Svårt att prata när du är där och bara hänger upp och ned. Men vi försökte.

  Dagen efter jag får lagt in en "Hickman-kateter" i bröstet, för användning i de kommande 5 kemoterapi där är planerade. Fråga vad är utsikterna för helande och lär känna möjligheter är nu så bra att upp till 65% överleva Akut Leukemi nuförtiden. 65 PROCENT !  Nu är det inte den ljusaste framtidsutsikterna, tror vi och tänkar vårt.

  Några dagar efter att jag etablerat mig i första kemoterapi genom Hickman kateter i bröstet. Det går mycket bra de första dagarna efter. Men så kommer det att gå bärsärkagång och jag visas utses till Kungan av biverkningar. Kilon skallror av mig, samtidigt som veckorna går och jag förlorade gradvis både naglar, hud, tänder, hår och allt annat, tror jag. Jag förlorar fullständig känsla av tid och plats nu där jag kommer att fyllas med smärtstillande och allt annat. Jag svävar i en overklig värld av dimma och morfin föreställa en massa overkliga och löjliga saker, säger mig sedan min Lisa.

  När saker successivt blir allt mer stabil efter en månads tid i helvetet, morfin tas ifrån mig mot min vilja. Uppriktigt sagt tror jag nu att jag hade blivit beroende av morfinan och skulle ha det om jag behövde det eller inte. Men det var Lisa som tog mitt beslut för mig och fick mig "dräneras" av morfin. Väl ur vad som så småningom skulle kunna kallas ett missbruk, gjorde vi framsteg tillsammans. 

  Ingan hår, naglar och tänder, så inga problem där. Kilon skramlade med, så jag var nu 37 kilo lättare än när jag började kemoterapin.  Min styrka var totalt borta, så jag var tvungen att ha det i närheten av en kran för att komma igång. Men en sen natt på 11-tidan, i rummet där Lisa och jag pratade, plötsligt John Myhre, läkare med de dåliga nyheterna, kom in i vardagsrummet och satte sig. Puh, vad nu? Ja, sa han allvarligt. Nu det var jo faktiskt han som kom med dom dåliga nyheter tidigt, så nu skulle han vara den som kom med goda nyheter.

  Efter avlägsnande av den sista rygmarvsprøve, har visat sig att min Akute Leukemi hittades inte i benmärgen mer! Helt otroligt!  Eftersom det inte var ovanligt att man helt ska gå i 3. och 4. kemoterapin att få denna effekt. Samtidigt berättade John att det var möjligen att ge mig en väldigt stark kemoterapi, eftersom det är på grund av min goda skick træningsmassigt, man hade kunnat ge mig ett cytostatikum som många andra skulle ge efter.

  John log och sa godnatt. Vem i hela världen kunde sova nu? Lisa och jag var glada och det var tårar i brusande flod, men vi sade ingenting under en lång tid.

  Nåväl, nu skall vi framåt.  Min gamle vän Morten, som jag hade lärt känna genom min gamla mekaniker kollega Bent Sjörup, vid HT-bussarna, är tandteknikern och erbjöd sig att producera några nya tänder mig till ett rimligt pris. Så Morten trollade och jag fick en del helt naturliga tänder i käkarna, med naturliga färger, så du inte kommer att likna ett eller annat Hollywood skådespelerskan, med plast leenden. Tackar  Morten!

  Nu var jag ganska medtaget av den första cellgiftsbehandling, så läkarna helt enkelt inte vågar starta nästa. Men eftersom min benmärg var ren nu, var jag under sträng övervakning tillåts gå nästan 6 månader innan jag var i kemoterapi igen. Kilon kom sakta tillbaka och saker började arbeta igen. Lisa och jag fick en vecka på Korfu att koppla av lite. Det var här nere att jag plötsligt "lärda" att äta igen. Tjuhej där det började gå framåt från och med nu.

  Väl hemma gick jag till kontroller på sjukhuset och kom i närmare kontakt med en Överläkare der heter Hans Johnsen. Han hade märkt att jag hade jobbat i Thulebasen och därför kanske hade varit i kontakt med atomavfall från flygolyckan 1968, då ett Amerikanskt bombplan hade kraschat vid basen. Kanske och kanske inte, men jag nu inte hade mod att följa upp det, så vi lägga locket på "fallet" och var nöjd med att tänka lite "kanske". Jag tror inte att det var bara dags att öppna upp i den också, så jag hellre fokusera på att slutföra min behanling här. Så Lisa och jag laddade upp några månader och då hade jag 20 kilo av det förlorade 37 igen, vi tror att det var dags att ta kemoterapi nummer 2.

Sommaren 1990.

  Sommaren 1990 gick på Gentofte Hospital, där jag hade blivit ett välbekant ansikte, inte minst på grund av de många och ibland svåra biverkningar av kemoterapin. Men otroligt duktiga läkare och sjuksköterskor på Afd. 724  gjorde ett otroligt jobb får att jag får det bra igen. Det är omöjligt att nämna alla, så jag skulle säga "inget nämnt, ingen glömd, men alla bör ha ett stort tack för deras kompetenta arbete och insats. Undantagsvis kommer jag lyfta fram läkarna Hans Johnsen och John Myhre, som följt mig nära, på samma sätt som Chejsjukskötarska Marianne som ledde trupperna dagligen och jag särskilt minns sköterskana Thyge och Benedikte, för att inte tala sjukhjälpera Barbra, där ofta bakade pannkakor på kvällen.

  Nu skall jag inte komme att särredovisa kemo nummer 2, 3, 4 och 5,  men effekten av dessa var nära kopior av den första, men utan samma dramatiska följderna som de hade lagt till "normalt" krafter, så jag kunde klara dem. Jag var inte precis nogon "Arnold Swartzenegger" mer, nu att mina armar förmodligen närmast liknat piprensare. Men det gick som planerat, kanske med undantag för den senaste var nära att bli för stark. I stället för de vanliga 6-8 dagar,  i vänta på benmärgen börjar producera igen, gick här nästan 3 veckor innan den lanserades. Egentligen var det 23. December 1990 det skedde och blodstatus rök i luften med blixtens hastighet  och jag fick gå hem och fira Julafton. En julafton, som firas på Frederiksberg i Lisas farmor Magdas hem, som också  min Mamma kom här samma afton. Lisas bröder Niels och Kim, kom också med Lisas Pappa Per och hans fästmö Charlotte. Se, det var en verkligen Julafton!

 Nyårsafton 1990-91.  Lisa och jag firade tillfället i Hessensgade 48, 4. sal. En lugn kväll med god mat och vin, så vi kunde steka oss till det nya året med god hälsa.

 Trevligt att vara hemma igen. Så nu ser jag att få rätt på hälsan och börja leva lite normalt igen.  Jag får fortfarande sjukpengar från kommunen, trots att jag höll på att förlora det eftersom jag hade varit sjukskriven ett år. Det fanns nu inga större problem med det, eftersom läkarna kunde hjälpa mig med deklarationen, som vittnade om att jag var tillbaka på rätt spår. Lyckosam! Tänk på de människor som är obotligt sjuka, som inte kan säga att de återvänder till ett normalt liv, men väntar på det oundvikliga. De kommer att tvingas på kontant stöd, med vad det nu innebär att betalning problem att klara av skyldigheter. Det är inte bara vad en sjuk och allvarligt försvagat mänskligt behov, på toppen av sjukdomen.  Men detta är kan bliva verkligheden att vara medborgare i Danmark. Tack!

  Nu går vidare det hela och jag tänker att hitta ett jobb. Det gick väldigt lätt och snart var jag ute och kör bussen igen, denna gång i City-Trafik.  Jag erbjöds också att vara busmekaniker, men avböjde eftersom jag inte är säker på det ibland tunga arbete som gör jobbet.

  Lisa och jag njöt av att bara vara tillsammans utan att tänka på sjukdomen. Och våra arbetsgivare var bra, när vi  begärt semester och xtra helgdagar. 3-4 gånger per år har vi reste till värmen någonstans. Ofta till Gran Canaria, men nyfikenhet skickade oss ut i världen. Och utan att hänga mig i datum och år, att jag bara här berätta om platser vi besökte.

29. Februari 1992 😀.

  Skottår!  Mycket bra, så året inte kommer att skjutas upp så att vi har Julafton på sommaren. Men en annan tradition är att i Skottåret på Skottdagen kvinnor måste fria till mannen. Egentligen är det 24. Februari där är Skottdag, men oftast vi ser den extra dagen, 29. februari som dagen och det finns även här att min Lisa plötsligt friare till mig!

  Ja visst. Med allt vi har haft tillsammans så det är det ganska bra slipade kanter och framtiden ser ljus ut i framtiden för oss. Vi finnar dagan, 18. Juli  (Lisa blivar 30 dagen efter) och få en avtal i Köpenhamns Stadshus.

  Lisa dyker upp i vitt och gult med en smart hatt. Dummer mig och jag glömmar självklart att köpa brudbukett, vad mer?  Men min vackra syster Lizzie sparar mig vid mållinjen när hon hade en vacker bukett för ändamålet. Många människor möter upp för att se oss bli gifta. Det kommer att bli respekterad röst i frågan: "Vil Du há ??" Och naturligtvis 2 lyckliga jaaa från oss båda.

  Senare på dagen gästerna samlas i Løjtehus på Amager och uppslukar mat och dryck på bra humör innan vi går hem i Hessensgade och fortsätter här. Egentligen skulle vi ha fortsatt på Løjtehus, men här är de helt missförstått avtalet.  Dom tror vi vil sluta efter lunch och eftermiddagskaffe, så de väntar ett andrar gäster på kvällen och det finns helt enkelt inte plats. Kyparen börjar vara ganska påstridig, så det är bäst vi åker hem. 

  Bryllupsresan går mot Seattle på den Amerikanska västkusten och i den hyrda bilen körde vi in i landet och norrut till Canada. Här hade vi en avtal med våra härliga vänner Iben och Kim, om att mötas i Jasper National Park, där vi bodde i ett fint hotell. Så trevligt att vi hade vi 4 tjänara vid middagsbordet och Kim och jag måste förses med en lånad kavaj och slips för att komma in i restaurangen. Haha, vi milt sagt var underhållande, Kim och jag, i dessa rutiga kavajer och troligen nästan likna Sherlock Holmes och Dr. Watson. Stort tack till Iben och Kim för bröllopsmiddag på hotellet. En härlig tid kom där vi med Iben och Kim som guider så många intressanta saker och vi fick vara tillsammans med god mat och dryck.

  Iben och Kim visa vägen till deras hem i Alberta Beach där vi får ett rum hos dem. En riktigt kul tid följande, där vi bland annat också besöka Ibens bror Jens och hans hustru Alice i staden Little Smoky, där Jens jobbar som jaktguide för turister, likesom Jens son Jacob er kommit för at hjälpe på jobbet.  Här vi kor omkring med Jens i skogen och njudar naturen i närheten, hvis inte vi njuta av att vara tillsammans i den stora bjälkhytta mitt i de stora skogarna.

  Väl hemma i Alberta Beach igen, kommer vi också se "Edmonton Mall", som måsta våra Världens största inköbscenter med 953 butiker (se även "Links fra overalt").  Stort !  Efter en vecka tillsammens med härlige Iben och Kim kör vi söderut och in i USA igen, där vi kör omkring i en bra vecka eller så utan specifika mål,  förutom att koppla av på några fina hotell, och annars bara njuta av livet tillsammans i det främmande.

  Möter en massa trevliga människor, innan vi återigen finnar  Seattle och SASen hem till Danmark, så vi kan bara få arbete lite innan vi hitta ett nytt ställe att resa till. 

  Margarita, en ö norr om Venezuela hedrades av vårt besök, särskilt i Huvudstaden Porlamar, där vi bodde på hotellet "Eagle Inn." Vi var här i 3 veckor och körde en del taxi runt ön. En av de många resor gick norrut, upp till en Nationalpark där vi hyr båt och med skeppare seglade runt lagunen och såg pelikaner och andra fåglar på nära håll, liksom fisken simmade i det klara vattnet runt båten.  Det är livet!

  En annan erfarenhet är nu att köpa bensin på ön. 60 ÖRE LITEREN ! Inte undra på att det finns så många gamla och stora bilar här. Även taxi är stora och vi ofta springa runt i en STOR Amerikanerbil med röd velour klädsel. Det den taxa som körde oss runt i en hel dag, inklusive National Parken. Det kostade oss bara runt. 80 Kronor för hela dagen i taxi, så du har antagligen råd det. Bara lyx!

  Första gången i Thailand var en 10-dagars resa till Bangkok, fylld med upplevelser som att titta på Rose Garden och Samutprakarn Crocodilefarm, som vi ofta anlitade en tuk-tuk (3-hjulig moped) för att transportera oss runt huvudstaden. Nya restauranger varje dag och varje måltid. En riktigt bra råd är att gå in 3. bakgata, där menyerna är bara i Thai. Enkelt billig mat och maten är utsökt och spännande. Du kan inte se vad det är, men det smakar underbart! 

  Thailand igen och denna gång till Jomtien, där vi hyrde in oss i Grand Jomtien Palace Hotel i 7 veckor. Trevligt med god tid, så att dagarna inte måsta gå med full fart på.
  Många saker att se på, likedan havet på andra sidan av Strandvägen lockar.  Mycket tid vi antingen går eller ta en vagn till Pattaya där det finns många saker och vi ofta hittar roliga restauranger. Plötsligt ser vi i dag att vi kan komma till ön Koh Chang. Bara oss och vi bokar snappt och körer med bussen tills vi kommer till en hamn där båten kan föra oss ut på Koh Chang, där vi har hyrt oss en strandhus bara 15 meter från havet. Trevligt och vi bara lata dagar i solen och njuta av den goda maten i en strandbar som drivs av några homofile. Mycket trevliga människor som inte vet vad bra de kommer att göra för oss.
 
En spännande upplevelse på Koh Chang var när vi upptäckte att Jysk-Linned-Larsen (Dansk sängtygshandlera), hade adopterat ett antall arbetselefanter och satt dem i pension här på ön vid en bit regnskog, utan dom istället skulla dödas fordi dom var gamla. Det var i alla fall historien vi fikk.

Vi kom ner i morse och badade med elefanter, när de storplaskada i en stor damm i mitten av djungeln tidlig på dan. E fter badet gick elefanter och deras Mahut (förare) upp till ett ställe där vi kunde gå runt och hälsar på alla elefantarne. En trevlig närkontakt med dessa fantastiska djur, innan vi var uppe på topan av "vår" elefant för att åka på en resa in i regnskogen. Spännande resa upp och ner på oframkomliga vägar, man kunde tro att inte dessa stora djur kan röra sig längs.
Men de gick som terrängfordon med total säkerhet längs  vägar skulle vi verkligen skulla undvika.

Helt spännande att pröva en seightseen på en av dessa magnifika djur och samtidigt njuta av lugnan i regnskogen här och på samma sät uppleva ett perfekt samarbete mellan elefant och dess personliga Mahut. Lärde os att elefanter bara kan ha en Mahut och att de låter honom utan att krångla till det.
Det är den totala samarbete som vi ser här. Det kostada inget här, men vi donerada själva lite till djuranas unnerhåll. 

Efter elefant "resan" vi gå ner till den lokala motorcykel uthyrning, där jag hyr en mc med en 100 cc motor, inte större finns inte. Haha, vi måste ge upp snart, eftersom backarna är för höge och brant, för att kunna dra oss upp på toppen, så vi måste vända på vägen och vara där vi är.  Vi leverar tillbaka "mopeden" igen och hittar vår strandhus och strandbaren med det homosexuella par och njudar av dagan där.


  Efter att ha vilat i tystnad på ön, vi beger oss tillbaka till Jomtien och Pattaya där dagen rusa iväg och plötsligt kommar en tid att återgå till vardagen igen.
 
Februari 1997.

 Väl hemma en kväll, sitter vi och stirrar på en liten sår som Lisa har haft i ett födelsemärke på armen. Det förekommer ofta blöda lite och efter en lång tid jag övertalt Lisa att gå till läkare och han har tagit ett test. UHÄ,  det visar sig vara melanom i utbrott. Vår läkare Sören, som kommer ända upp till oss sent en fredag kväll för att berätta. Och så var den helgen förstörd, med information om de 800 Danskar där varje år dör av denna typ av cancer. Han kunde väl ha väntat tills måndag.

  Men i alla fall vi gå på Hvidovre Hospital måndag morgon, hvor Lisa fort kommar att prata med enn läkare.  Läkarna vill sätta Lisa under narkos, men Drottningen vil inte, så det kommer att ske under lokalbedövning i stället.  Det kommer att drivas av en stor bit av armen, så Lisa kan vara säker på att det inte finns någon metastaser på väg någon annanstans. Allt går bra och det bör då kontrolleras de närmaste 10 åren, eftersom Lisa har en hel del mullvadar. Det kommer också att ta bort en del av dem, om de ser misstänkta ut,  men dock ingen annan cancer i utbrottet.  Underbar!

Februari 1998.

  Ett liv med underbara vänner och bekanta, så vi lugna ner med långa resor till februari 98 då vi gläder oss till Thailand igen.  "Larsen Resor" har resan och Nordic Air er chartret til resan. Bara 2 dagar före avresa vår resa avbokas, da Nordic Air stannar. Snabbt in till Spies och här dom har en 3-veckors resa till Miami, Florida, med avresa på 2 dagar efter. Köper resan snabbt och sedan få tillbaka våra pengar for den avljusta resa, vi tror. Det kanske inte exakt göras omedelbart, men resbureauet lovar att det finns en återbetalning när vi kommer hem från Florida. Fint nog.

Av det går med SAS och Florida tog emot oss vänligt. Vi rusar med taxi till hotellet på Collins Avenue i Miami Beach. Vänligt ställe med härlig pool och solstolar precis utanför vårt rum. Kan man begära mer?

Lisa och jag går som vanligt många turer, antingen ner genom stan eller längs kusten och njutar av Atlanten med den stora tystnaden som är här i kvällstimman. Men vi kommer att se mer och hyra en bil och kör norrut av Highway 95 genom städer som Fort Lauderdale, West Palm Beach, Jupiter och Palm Bay, där vi kommer att övernatta ett par ställen innan vi tänker köra västerut in i landet till Orlando, där Disney World fins.
Faktiska planan var att köra in i staden Kissimmee (uttalas: ki'-Simmi) här för att hitta ett hotell. Men slumpvis, hittar vi ett motell på Väg 91, även känd som "Ronald Reagan Turnpike". Trevligt ställe inte långt från staden Kissimmee, vi förmodligen kommer stöta på senare under kvällen för att ta en titt på staden.

Kan bara nämna att det är 22 Februari 1998 och tidig på kvällan det börjar regna och vinden ökar ganska kraftigt, så vi beslutar att vänta med att köra in i Kissimmee till dagen efter. Nu börjar det blåsa mycket, så huset börjar skaka och knaka i väggarna. Tittar rakt ut genom dörren, men snart stängs igen och gå in och slå på TVan.  Kanske finns det en film eller något annat värt att titta på.
Den första kanalen är en nyhetskanal, som nu skickar Tornado varning för Kissimmee!  Det är bara 4-5 km från där vi bor nu, så vi är på kanalen hela natten. Det är lite skrämmande eftersom stormen drar väl på motellet och lite fantasibilder komma upp i huvudet via TV.

Lyckligtvis blir stormen lite sämre genom att gå på morgonen och vi somnade. Det första vi gör när vi vaknar är att slå på TV. Wow! Nyheter från Kissimmee, där tornadoen i närmaste fall har utplånat de flesta byggnaderna i staden, inte långt från där vi sov på motell. Kissimmee liknar en krigszon där bomberna föll nära. Hur lycklig kan du bli?
Tänk om vi hade hittat ett hotell i Kissimmee, som planerat, i stället för här på väg 91 utanför Kissimmee. Det var ren lathet att vi körde på och istället anlitade oss in i hotellet här. Och tack för det! 

Vi kommer inte i nyfikenhet att kör in i katastrofområdet, eftersom vi helt enkelt inte har något att göra där. Det finns ett kaos av utryckningsfordon och räddningsarbetare upptagna med att arbeta sig igenom förstörda husen som ligger spridda över det område där det fanns en
staden dagen innan. Skrämmande att tänka att Lisa och jag bara av en slump inte har stått i centrum för denna katastrof. Hade det inte varit en ledig rum tillbaka på hotellet vi sov i, skulle vi köra på Kissimmee och hittade ett hotell där.

Vi hör senara "Nyhetarna" berättar att det har varit 7 tornados i området och hittills finns det 42 dräbte och 260 sårade. Det har varit den hittills dödligasta tornado i Floridas historia.  Vi kan inte låta bli att tänka att ett enda fall, och ett fritt rum annanstans, var att vi inte bodde på ett motell mitt i Kissimmee och på det sättet vi kanske hade varit en del av siffrorna i nyheterna. Lite läskigt.

Något som påverkas av den situation dom övriga gäster i hotellets restaurang är här på morgonen, där vi äter vår frukost. Men nu måste vi hitta vägen till Orlando, där Disney World ligger i närheten. Stort område som innehåller allt barndomman var full av vad Disney berörda. En värld saga man inte kan hindra sig själv också bli lite barnslig i. Det finns många saker som kan testas, inklusive en högbantåg leder oss runt i Disney World. En underbar dag när barnet kommer tillbaka till ytan.


Det blir en dag fylld av Disneyfigurer och vi hittar ett ställe att bo innan vi vilade till dagen efter och det är Universal Studios som erbjuder många upplevelser. Här, inte minst i de scener i flera filmer vi tidigare har sett. Väldigt kul och kan verkligen rekommenderas att besöka. 

Vi kör sedan österut till Titusville och därifrån söderut genom Indian River City och över bron mot Kennedy Space Center, Cape Canaveral och hvor också NASA rymdfärjabanan ligger. Här kommer vi runt och ser allt och ingenting, så att säga. Amerikaner älskar att visa allt som har varit framgångsrikt och det är också riktigt spännande att titta runt i rymdfärjar och raketer (förmodligen modeller). Vi var också ganska högt upp med hiss i en byggnad och såg det hela från ovan. Kämpestort. Och medan vi gick runt och tittade på saker inom en kæmpehal, gik en trevlig äldre herre runt och hälsade på folk och var hjälpsam. Det visade sig vara Neil Armstrong, "The First Man on the Moon".   Kanske det var någon deltidsjobb han hade på fritiden? 

Det var också nästan en hel dag i rymden karaktärer och efter lite bra mat, hittar vi bilen och efter en natt på hotel, vi köra söderut igen med Miami och hotellet 400 kilometer söderut som mål. Tillbaka på hotellet vi koppla av vid poolen i solen.  Nästa dag kör vi ut till Everglades, ett stort område med vattenvägar,  skogar och slätter. Här finner vi en Indianer som lever på oss turister att flyga runt i enn sådana pontonbåt med propelmotor för främdriften. Bort den går längs vattendrag där vi stannar vid en liten ö. Här finns många tvättbjörna där tiggaren bröt och annat. 

Och det är just den sak för Lisa, som sitter på knä vid vattenkanten och leka med tvättbjörnar.  Plötsligt säger Indianeren, vår guide, till mig: "Upp i båten!" Och till Lisa säger att han snabbt och högt, "Vänd Dig inte, res Dig upp och gå bakåt tillbaka till båten och hoppa upp !" Indianeren hade förberett os innan seglatsen, att hans ord var lag där ute, så vi lyda både snabb och Lisa har knappt kommit upp i båten innan en Alligator på 3-4 meter långsamt växer upp genom vattenytan,  endast 1½ -2 meter från där Lisa innan var på knä. Lite läskigt och en stark påminnelse om att det inte är rätt här en picknick korg och sovfilt er det bästa valet. Vi seglar runt en timme eller mer och se några av dessa tidigare jättar, som har sin domän här i träsken. Och tillbaka på båtplatsen, fins nu en 2-meters Alligator vid vattenkanten och tittar på oss. Vår guide säger att den inte gör något - det är bara Freddy som varje dag kommer in och tittar på turister.   Mycket bra och vi bara lämnar Freddy i fred!

Tillbaka i Miami, levererar vi bilen tilbaka och istället använda bussar och fötter för att ta sig runt och se staden. Vi är bara mättar upplevelser just nu och tillbringar så mycket tid att göra ingenting annat än att bara njuta av varandra på heltid och efter 3 veckor kommer vi att hitta flygplatsen, med flyg över Atlanten till Amager och våra chefer där antagligen vilja se oss börja med att göra något arbeta igen.

Miami är helt klart en spännande plats. Som extra, kände vi ett par gånger oss som deltagare i ett avsnit av pilotiserien "Miami Vice" där vi ser gripandet av människor som ligger på gatan och ropadanda poliser med dragna vapen. Inte något vi normalt ser i Danmark, men jag undrar om inte det kommer vära vanligt med 10-15 års fördröjning till Danmark? Så vi tycker att det nog är mycket vanligt i Dannevang 2010, eller hür ?


Florida var en spännande ersättare till Thailand, som var det ursprungliga målet, om inte en flygbolags konkurs hade vändt om resaplanan.

Sommaran 1999.

I år flög vi till Newark på östkusten och här hyrada vi el bil och körde norrut därifrån och upp till Buffalo och Niagara Falls och sedan västerut genom Canada. Vi körde tillbaka till USA öster om Chicago, rundade staden och därifrån upp genom Wisconcin och nådde staden Millwaukee med Harley-Davidson fabriken, som vi skal besöke.
Något jag sett fram emot i många år, så var det med ögonen på skaft när anläggningen äntligen ska besökas och examineras för dig själv.

Efter att ha sett dom heliga salar inom fabriken, körde vi tillbaka söderut ner genom Chicago och därifrån österut genom staterna, inklusive staden York där Harley-Davidson motorfabrik ligger.
Det var bara ett eldorado för en gammal Harleypöjka som kommer in och se massor av nya Harley Motors står i ändlösa rader av hyllor och vänta på installationen.

Vi hade en rolig liten erfarenhet utanför staden när vi hittade ett litet motell för natten. Chefen här var som en från den gamla Chaplinfilm, med skalliga huvud med skurkemustasch och allt. Han lyste upp när vi berättade att vi var från Danmark, eftersom vi kan kanske hjälpa honom? Han hade nyligen haft några andra Danska gäster som hade bjuda in honom till "Ringiiii". Vad sjutton är "Ringiiii" vi tänkte.
Men då han berättade om en festival och naturligtvis var det "Ringe Festival" han pratada om.

Först trodde han att de andra hade tagit pissa ur honom, men när vi bekräftat att det verkligen är förmodligen något som kallas "Ringe Festival", han var verkligen glad och var nu säker på att han skulle besöka Danmark och byn Ringe på Fyn följande år.
Vi fick en karta över Danmark och visade honom var "Ringiiii" låg på Fyn och glad han var.

HæHæ. Samma hotell, var det en myntbox vid sängkanten, som vi absolut var tvungna att putta en 25 Cent i. Du stora parmesanost! Sängen började knarra och gnissla under sängen botten krängde upp och ner. Visst kommer jag inte på vad som förmodligen tänkt att användas till. Men nu var det bara om att få stannat den, men det bara fortsatte.
Tänk skit satt i myntbox en halvtimme var jag tvungen ner under sängen och dra ut sladden, så vi kunde få lite lugn och ro.

Puh, vi fick en god natts sömn och hittade Newark flygplatsen nästa dag och var tur att det fanns utrymme på DC-10an, at vi kunna återvände till Dannevang och dom mjuka sängar i Hessensgade 48:e

Tja, det varade bara några timmar innan vi hittade ett bra erbjudande i tidningen. Och sedan ut i bilen till Polen och staden Stettin. Här har vi bokat in på Hotel Radisson några dagar för att se att lilla staden. Otrolig lyx här på hotellet, som stod i kontrast till staden precis utanför fönstren. Vi satt vid vackert dukade bord i överflöd, medan fattiga människor satt strax utanför fönstren och tiggede. Det var en något märklig upplevelse och det blev tankar på gång att vi nog var lite sämre i livet, att bara kunna resa närhelst vi ville och var vi ville. Vi har tur!

Det är sommar och plötsligt ser jag i tidningen att det finns en liten cykelaffär till salu i Valby på Valby Langgade.  Jaaa, varför inte? Jag är snabb att hoppar på och köpar den.  Jag säger mitt jobb upp i "City Trafik" för att vara cykel mekanikara en tid.  Faktiskt, jag inte vet exakt vad jag vill, men tanken är att prova det lite och sedan sälja igen när det roliga är över. Då jag målar lokalerna och kasta en massa skräp från tidigare ägaren, så att butiken kommer att titta lite presentabel ut. 

Otroligt att Lisa inte klaga på min plötsliga infall, men hon kanske bara tänker "låt honom just nu" och sedan se vad som händer. Vi både har några "goda" idéer från tid till annan och varför skulle de stoppa? Det är det som gör livet färgad. 

Det finns verkligen mycket att göra, men jag tror det bara inte är cykelmekanikara jeg måste ha stående på mit visitkort.  Så jag satte en annons i tidningen och snabbare än snabbt kommer en ung man som tycks butiken är precis vad han söker.  Då är det bara om att sälja igen och jag inte förlora någonting.   Haha, det är bara jag i ett nötskal.  Hoppa rakt in i det utan att tänka för mycket och försöka nytt efter en plötslig ingivelse.  Fin nog,  nu är jag inte mer nyfiken i den riktningen. 

OK !  Ibland kan jag handla innan hjärnan aktiveras.  Men nu gick det bra med den cykelaffär, men jag kommer förmodligen aldrig att bli rika på pengar med min plötsliga infall och idéer jag får hela tidan. So what? Istället blir jag rik på erfarenheter och sparar några historier jag kan berätta för mina barnbarn, om David kunde tänka på att tillverka något för mig. Och jag tror att när nog att min underbara Lisa kommer att njuda vara Bedstemor. 

Efter en härlig sommar med Harley körsel på en är vintern börjat komma och vi kommer att boka en liten semester igen. Jul och nyår går och det kommer att bli februari innan vi samla oss för att boka semester, men vi äntligen få det gjort utan att ha köpt någon resa. Jag har haft ett par lediga dagar och min vackra Lisas sista dag på flygplatsen, innan semester, med en kvällsvakt att sluta vid 22 som vanligt.  Nu har jag tittat för resor på text-TV en tid och det helt enkelt inte något. Men i hemlighet jag ringde in till Spies Resor på morgonen och fick veta att de hade en resa för två, i 2 veckor till Madeira i morgon för 4000 om jag var snabb. 

På eftermiddagen, sjönk priset till 3000, men det är fortfarande för dyrt, tycker jag.  Så jag väntar till halv nio på kvällen när jag går in i Spies Resor och säga hej vid disken. Se, nu är dom värme på att sälja resan och frågan om hur mycket det kostar nu, säger säljaren: "Vad bjudar du?".  Jag säger "Du kan få 1000 spän för dem båda!" och säljaren säger "Top".

11

  Super!  Och ut för att hämta Drottning Lisa från arbetet på flygplatsen och hem för att packa och sova, så vi kommar iväg tidigt på morgonen med flyget till Funchal på Madeira, där vi hade en underbar rum på Hotel Buganvilla, nära Lidon i Funchal. Underbar plats där Buganvillablommorna finns i överflöd i hela hotellet så lukten är konstant.

 Nu var det i februari och av en slump det var Karnevaltid i Funchal. Karnevalen i Rio de Janeiro är världens största, men  karnevalet här i Funchal är nummer 2 får vi höra, så vi kommer snart i det humöret och går in till stan och upplevar en fantastisk show med de mest fantasifulla kostymer och kläder du kan tänka . Gatorna är fulla av festliga och glada människor i tusental. En fantastisk upplevelse i en fantasivärld av musik och färg.

  Vi hyr en bil och köra runt ön som erbjuder allt från kallt lava till blommorna i oändliga mängder. Så det blivar en underbar semester där vi komma ut och se många saker, däribland en vingård me provsmakning av fina viner. God mat  i många små familjeägda restauranger runt är något som verkligen kan rekommenderas om du kommer till Madeira.

  Efter några härliga veckor i Madeira, återvände vi till våra jobb (jubii) hvilka inte körs någonstans. I början av våren, ser vi en annons för ett hus som är till salu nära Dragör på Amager. Det är riktigt dålig, men priset är så lågt så vi köper och riva ner det nästan. Då kan vi bygga det upp med super-isolering, värme och allt till ett egohus på 35 kvm. plus veranda och ett isolerade uthus. Det tar hela sommaren 2001, men det är da också redo för sommaren 2002 när vi flyttar utt redan i mars. Underbar tid och inte minst för att vi firar Lisas 40-årsdag, med stugan full av festliga gäster hela dagen. Stora mängder mat och dryck konsumeras sent ut på natten så det blir en dag vi kan inte bara glömmar fort.

  Det är också en sommar när jag kör till flera Harleyträf i Sverige och Danmark. Det kommer förmodligen aldrig bliva Lisas riktigt stora passion för att köra till träf, men hon har ändå varit på några stycken runt. Men det är förmodligen också en speciell värld, där du måste vara lite galen för att hänga på år efter år.  Men du får mycket underbar vänskap ibland. Både i Danmark och Sverige, jag har vänner som är nästan närmare än familjen efter så många år i en värld av Harley-Davidson som samlande punkt.

  Hösten kommer och början av oktober kommer vi köra i bilen runt på Falster och råkar se några hus där låter lockande. Nyfikna kör vi vidare till Lolland och ser fram emot husudbuddet. Helgen efter vi beställar övernattning på Hotel Krukholm i Nakskov från fredag till lördag. Vi går runt tidigt och hittar ett hus i Utterslev som vi tändar på, särskilt eftersom vi kommar in och se det. Och för att göra en lång historia kort, vi fattar ett snabbt beslut och undertecknar papper så att vi kan ta över huset 1. December 2002. Hela galen kanske, utan att veta något alls om området överhuvudtaget. Men vad, vi tycker om huset och sedan må resten komma som det kommer.  Bara vi är tillsammans.

  Nu Lisa hade dåliga rygg efter 19 år i SAS, Köbenhamns Lufthamn.  So "Drottningen" var glad över att säga slut på jobbet och hitta något nytt med inte så mycket slitage på ryggen. Men när Lisa går upp på kontoret för SAS och kommer att leverera meddelandet om att hun vil sluta, får hon veta att företaget inte kan acceptera. Vad nu? Kan man nu inte tillåtas även säga sitt jobb upp?  Nææ,  SAS erkänner utan tvekan sitt ansvar för Lisas dåliga rygg och ger istället en uppsägning med omedelbar avgång och full lön i 12 månader! Bra beslut av SAS som verkligen har betytt mycket för Lisas rygg, som blev bättre och bättre med tiden. Man kan bara gissa hur Lisas rygg hade nu, om inte det hade det året att vila i.

  Vi anpassar så sommarhuset till salu, men det är inte så många köpare som är intresserade av ett hus utan särskilte rum. Det är renoverat i våra mystiska idé, och vi måste erkänna att försäljningen troligen kräver att det finns en köpare som är eksakt så konstiga som vi.  Men vi måste bara vänta och ge försäljningen till mäklaren i området.
  Vi hälsar på Maria och Brian, där bor på motsatta sida av vägen, den dagen vi skrev på kontraktet. Och när vi tar över huset 1. December 2002 välkomnadas vi också av våra grannar åt ena sidan av huset.  Detta är Lotte och Palle med sonerna Thomas och Martin. Och vi ser fram emot att se mer av dem alla på vägen när vi har gjort lite bra inomhus. Vi vill främövar vara öppna och inte vara för mycket Köpenhamnera (vad det nu är) eftersom många nykomlingar "där uppe ifrån" har gjort sig lite otur här nere.

  "Bara flytta" låter enkelt nog, men när det finns enn och enn halv flyttbil med bla. 86 fyllda flytlådor, tar det lite tid när vi bara vill komma nytt tapet på väggarna och totalmålning pågår. Så plötslig får vi nogg och så vi rusar på en liten resa till Gran Canaria för att koppla av. Tror att det kommer att bli den sista resan till Kanarieöarna, då allt är förandrats här nere genom åren där vi har varit där väldigt många gånger. Turist kulturan har förändrats mycket och inte för gott. Det börjar bli väldigt många Engelsmän och de har fört drickakultur med till fotboll på TV, som i alltför många barer kör TV på full blast, med Engelska fotboll och dom skrek högt hela tiden. Vem vill lyssna på den? Och så kom många lägenhet säljare som nästan överfaller enn på gatan med deras erbjudande. Det är simpelhen för mycket, så vi tror att det var sista gången vi besökte Gran Canaria. Stor förbittring, eftersom vi har haft livet här nere 20-25 gånger under årens lopp när vi kände mig det vär tid för semester i värmen. 

  Nu har Drottningan jo sitt "avgångsvederlag" lön från SAS, som kommar in på kontot varje månad för ett år, så det finns ingen anledning att Lisa måste arbete, men istället passa på ryggen.  Jag hittar ganska snabbt ett jobb som busmekaniker i ett bussbolag som ligger norr om Nakskov. De har hittills alltid haft sina bussar till reparation på ett värkställa i Nakskov, men nu vil de bygga en verkstad själva.

  Omedelbart eftersom det låter som en spännande utmaning för mig, så jag börja skriva upp vad jag behöver för verktyg och mer. Nu vill jag inte nämna namn overhovdet, men transportföratagets chef (ägaren) har den bästa intention, men överlåter till sin son, att hava sista ordet när det gäller inköp till verkstaden. Så när jag gav honom en lista på vad jag måste ha av verktyg och annat,  för bara en liten förmåga att kunne reparera bussarna, vänder han ögonvitor övar priserna. För dyrt och verktygkatalogerna får jag aflevera igen til honom. Istället får han tag i en katalog från "Harald Nyborg" där handlar med hobby verktyg,  i en mycket svagare typ.

  OK, det är han som bestämmer. Så jag skriver upp vad jag vill, men minst hälften kommer att bliva streget igen. T.ex. jag bara får köpa en en (1) löftabuk för att hava ett hjul av i en tid.  2 är för dyrt. Och autogensvetsaran blir inte beställt och en bra El-svetsare jag hittar på sidorna får jag inte. Istället köpar han en liten svag 220 Volt El-svetsare för hobbyändamål.

  Tja, jag måste reparera den bästa jag kan och jag kommer då också att totalreparera 2 bussar och lakerer dem även i 2 "Storströmsbus" färgarna.  Allting går i några månader, men han vill ha att jag skall svetsa i ramen vid främre hjulupphängningen, med den liten "Cykelmekaniker" El-svetsare han gav mig.  Där säger jag stopp!  Jag kan helt enkelt inte tar ansvar för den kan hålla ute i trafiken. Så han blir förbannad och redan sent på kvällen, han kommer smygande med en uppsägning i min brevlåda och så snabbt väk igen. Det var en uppsägning med omedelbar avresa, med en veckas lön. Så jag var nu arbetslösa igen. Men det var också bra, eftersom jag inte kunde fortsätta under dessa omständigheter.

Våren 2003.

Så var det!   Glöm honom och ut igen att söka annat arbete.  Inte så lätt här på Lolland, vär vi är "väl ute på lannet".   För det första finns det nästan inga lediga platser och om det finns, du måste ligga i botten av en hög på ett par hundra kandidater.  Och dessutom, när de upptäcker jag är från Köpenhamn, är det stängt.   Nåeja, så det är inte smart att vara över 50 år .  ( gammal ) 

I Köpenhamn, har jag alltid kunnat få jobb eftersom "nätet" fungerar alldeles utmärkt och det har alltid varit en som kunde få in mig, eftersom jag inte sällan har fått vännar i jobb inom företaget där jag arbetar.  
Det var främst i olika bussbolag, som jag säkert hade ett gott namn och rykte som en stabil anställd.

Min Lisa har mer tur och får jobb på Joka Plast, om annars det är tur att bli instängd i en fabrik.  Men i alla fall här är bra kollegor och på toppen av en riktigt bra chef som heter Jan, som skapar ett bra klima så det är värt att komma till arbetet.  Jag försöker också att söka jobb på Joka, men där är antingen inget job eller kanske dom inte är nöjd att rekrytera par.   Det är inte ovanligt, så ingen klagar på det. 
Intrycket är att "nätet" till förmån jobb syfte är inte något som existerar här på Lolland, eller kanske är folk rädda att rekommendera andra på deres arbetsplats.

Det blev lite "tungt" med arbete och jag gick vakant fram till Maj 2005.   Lisa hade tänkt lite över allt och plötsligt en dag sa hon att jag ska ta att söka sommarjobb vid USA-basen vid Thule i Grönland.   Det overaskede mig oerhört och jag skulle då bara tugga lite på Lisas meddelanda.   Efter några dagar var jag övertygad och kontaktade en gammal vän till mig, Arne Frandsen vid Thulebasen, som tagit kontakt med Supervisoren på Centralvärkstället, kallat "# 580", som skickade ett mail till mig om  en 3-månaders arbetsavtal under sommaren. Jag sa JATAK och några dagar efter hade det ändrats till 6 månader.  Jättefint 
, så skulle jag betala Grönlandsskatt i stället, vilket är något lägre.

Snabb utveckling och av med flygplanet till nordvästra Grönland och basen.   Min Lisas kolla hela hemmet och förvaltar vårt "Slott" hela sommaren medan hon tog hand om jobbet på Joka.   Jag arbetade i den tunga SP-avdeling (Special Purpose) med reparation av olika stora fordon och maskiner, men kommer också att ha några bussar och andra lätta fordon ordnas.   När hamnen öppnas,  jag ombeds att arbeta där när jag har en del erfarenhet från det tidligara jobbet här i 1987-88.   Det är faktiskt ganska trevligt, tills en dag när det börjar blåsa upp och rapporteras som upp i "Storm-2".  Jag följer reglerna som innebär att du måste bliva där du är.   Slumpmässigt, jag är hemma i barackan för lunch, så jag försöker ringa till min chef,  Supervisorn på hamnen. 
Han är helt omöjligt att kontakta och lyckas mig förrän halv timme efter ständigt ringeri från barackan.

Han blir då helt yr när jag säger att jag har följt gällande Storm regler som fastställts av US-Airforce och Greenland Contractors.   Jag vill inte bryta mot reglerna, eftersom det kan betyda eld umidelbart uppsägning.  Han var fullständigt likgiltig inför dom reglarna, utan hans "egna" reglar och jag behövde inte kommit ner till hamnen mer, nu hade jag varit i kasern, så han skulle finna en annan istället för mig. 
Så nu kommer det också att avslutas i syfte att följa regler om  säkerhet på jobbet.

Ingen fara.   Jag möter upp i #580 istället och börjar i den tunga avdelningen igen.  Bossen här  skakar något på huvudet av händelsen och säger "glöm det".  Men det finns också massor att göra här i verkstaden och dagarna går blixtsnabbt under sommaren och vintern börjar annonsera sin ankomst med en kall tid och lite snö.  Jag har haft en riktigt bra tid på jobbet, inte minst i #580 med super bra kollegor och naturligtvis Supervisor Jørgen, tror jag att samarbetet har gått riktigt bra med.  
Inte så mycket tvivel, svart är svart och vitt är vitt - precis min stil.

Men annars sommaren gick också väldigt bra här i barackerna, med många roliga stunder med de andra boende.  Bland dem också Palle, som också körer motorcykel hemma, så får vi oftast en god prata om allt.  Trevlig kille, jag ska försöka hålla kontakten med hemma i Dannevang också - tillräckligt bra han inte kör Harley, men det skulle inte förvåna mig om han inte hoppa på vagnen en dag. 
Den andra kollega, Christoffer, som också kom på en 6-månaders kontrakt samtidigt som jag, körer också på motorcykel och tror att honom också köpar Harley en dag, som han och Superkvinnan Oline hemma i Danmark kan komma ut att glida på vägarna.

Vi firar ocksa ofta livet, med lite god mat och ett klokt val av drycker till, så de flesta är "smartare" blivar väk.  Mycjet bra Försöker också några gånger att besöka  NCO-Klubban "Top of the World Club",  för att fortsätta festen. Men här är varje gång något dött, så det är bara för några timmar i baren innan vi går hem.   Minnas tillbaka på åttiotalet, som var trångt alltid här på klubben, med musik och dans och glada människor. Det finns mycket få Danskar och Amerikanerna är inte alls att dra upp till firandet av något slag, även om vi jobbar på det. 
Skitsamma, vi gå vidare och hitta ett party någon annanstans på basen där vi känner någon.

Jag är bra nog långt hemifrån och långt borta från min Lisa.  Men lyckligtvis, inte längre borta än en telefon.  Jag har själv en "Tele-Greenland" telefon där jag ringar hem till "Drottningen" nästan varje dag till lunch. 
Trevligt att ha en varm samtal med Lisa om vardagslivet.
 
Tiden går och vi kommar snabbt till December, där det finns att återvända till Danmark efter 6½ månaders arbete.   Bara några dagar före kontraktets slutas, frågas jag om det var något att fullfölja kontraktet.  Allt för s ent att fråga om det, nu har jag satt mig upp för att resa hem.  Hade de bett om det ungefär för en månad sedan eller tidigare, kunde jag ha talat med Lisa om det och kunde kanske ha tagit några månader extra, vem vet?  Men här tät till avgång, nejtak.   
Det är för sent.

Så fortsätter bagage packningan, så jag är redo att gå med DC-10ern till Köpenhamn.  Jag  måste säga adjö till de många nya vänner jag fick under min vistelse. Lite svårt för man kommer ganska nära några när vi är tillsammans nästan dygnet runt. Det var också trevligt att se över gamla kollegor och vänner tillbaka från 1987-88, då jag var här förra gången. Här måste jag nämna både Arne Frandsen och Henning Thomassen, som båda har arbetat där under en livstid.  Båda trevliga vännerjag vill komma ihåg och hoppas att få se hemma i Danmark i lika trevliga former.  
Och så många nya, inklusive Palle, Christoffer, Jørgen, Lemmie, Uffe, Henning, Flemming och många, många fler där namnet tyvär är borta men ansiktena och stämningen är ihågkommen.

Men allt har ett slut och plötsligt landar flygplanet i Kastrup, 2.  December, 2005.   Sittar och kopplar av på planet med en cola till jag är sista mann och sedan går jag ner till bandet och hittar min resväska.  Ut genom tullen och det finns härliga Lisa och väntar, tillsammans med våra grannar, Lotte och Palle, som genast erbjöd sig att köra till Köpenhamn för att hämta mig idag.  
Det är trevligt att åka med ett par vackra vänner som bara hjälper utan att bli tillfrågad.

Det är bara skönt att vara hemma med Lisa igen och vi njuter av livet.   Lollands jobberbjudan ligger runt nollpunkten, åtminstone när det gäller någonting för mig.  Det finns ett par månader med att söka arbete tills jag av misstag erbjudas job som avlössning på det kommunale "tvätteri", där jag som den enda manliga medarbetara bland en grupp damor tvättar kläder för kommunens äldre medborgare. 
Kanske inte precis ett drömjobb för mig, men det går lika bra och jag tycker om att jobba bland flickor.

En av dem heter Kaja, jag går väl ihop med.   Och en dag jag får reda på att hon hetar Heising till efternamn.  Det är roligt säger jag, eftersom jag en gång hade en mycket god vän som hette Dan Heising och jag gick på Teknisk skola med.   Hæhæ, Kaja skrattar och säger att honom är hon gift med.  Det var fans, efter alla dessa år och så vi träffas i Nakskov.   Konstigt nog, för jag var övertygad då att Dan bodde i Australien, där han emigrerade till när han slutat sin lärlingstid som mekaniker.   Den tid jag tillbringade i Australien,  försökte jag genom olika kanaler att hitta honom där.  Det var några som kände igen namnet, men de visste inte var han bodde, så jag gav upp till slut.  Och så mötas vi här - och vi skulle då bara ha en gensynsöl att fira tillfället med. 
Världen är ibland lite litet.

Jo, tvättjobbet slutada.  Så jag gick ut för att hitta något annat och kom till en av dom kommunala platser, som höll en del skräp bilar.   Jaaa, varför inte? Så jag stack in näsan av dörr där någon satt och pratade. Jag frågade efter chefen och sedan var det hela 2 av dem här, Kurt och Ken kallas dom. Trevliga människor och chefen Kurt satt faktiskt och saknade en mann att ersätta till midtmaj (2006) och under sommaren, om det var något?  Jaa, kan jag då lika bra säga och jag såg framför mig, vägrar jag nu samlare av Guds nåd i Nakskov och omgivande städer. 
Helt okej för mig.

Hårt jobb?  Ja, kanske.  Men det är ganska fritt och jag har sedan flyttat mig mycket.  Det kommer att vara upp till 20 kilometers vandring dagligen, med att tömma soporna, som jag ibland också hjälper till skrymmande och liknande.  Normalt jeg arbetar  i Vagn 13 och få hit några fina kollegor med gott samarbete.  Faktiskt jag njutar av den dagliga promenad och frisk luft, samtidigt som du rörde kroppen. Tyvärr är jag en höstdag av misstag vid tömningen vagnen föreslår automatisk "hinkan" tillbaka och allt avfall droppar ovanför mig. Inget där, tror jag bara om, förutom att det bara är lite äckligt att översvämmas av sopor. 
Det kommer att skratta åt det och det finns lite ledigt från arbetet, så att kläderna kan tvättas och jag kan komma i bad.

Tänkte inte mer på händelsen förrän några veckor senare när det börjar spela i öronen.  Jag går ett tag, men ser så öraläkaran när det börjar göra ont.  Han noterade att det har ett hål i en trumhinna och har hänt eftersom det nu finns en hel koloni av svamp och staffelykokker i mina öron, har börjat äta upp mina trumhinnor. 
Troligtvis kommer det efter att jag blev överväldigad av allt skräp i arbetsolyckan.

Sedan går jag till öraläkara Henrik i Maribo och får dammsugas mina öron 2-3 gånger i veckan och har gjort vissa långa bitar av gasbinda i öronen med ett eller annat sätt medecin, där kunna utrota både svampar och staffelykokker i öronen.  Jag passar mitt arbete med soporna tills vi kommer till juni 2007, när Kurt och Ken  föreslår att jag sjuk anmälar mig och helga mig att kommer att bli bra i öran igen.   Det fortsattar 3 månader men innan jag äntligen kan rapporteras att båda öronen blir bra igen. 
Så frågan är om jag skulle börja köra sopor igen?

Förbundet har nu också varit inne i fallet och råkar vara det att komma en begäran från ett företag på Skibsværftsvej i Nakskov om nya medarbetare till dem.  Då är det riktigt snabbt, för efter fagförbundet fråga mig i går, bara några timmar senara jag sitta och prata med en trevlig man som hetter Jesper som vill anställa mig.   Ja, varför inte?  
Och innan jag vet det, stannade jag i soporna och är anställd i "Rewair" på Skibsværftsvej, som tillverkar material för tillverkare av vindkraftverk.

Det finns också bara höra att Lisas arbete vid Joka hängde på en liten tråd på grund av störningar i beställningar, så när tillfälle yppade sig Lisa var anställd vid Rewair ocksa, bara i en annan avdelning än mig.  Fint och  med samma arbetstid för att passa fint tillsammans.   Allt som allt gick vi och gjorde det bra här i Rewair där det fanns cirka 90 anställda i produktionen och på kontoret. 
Ett företag som vuxit snabbt.

Nu du skulle nog inte prata arbete, miljö och säkerhet i detta bolag.  För allt detta är under all kritik, i alla fall på 2.  våningen, där jag arbetar för att skära upp till 46 meter körfält gitterlaminat (glassfiber) i en maskin som är byggd med 7 vanliga slipmaskin som producerar enorma mängder oljud.  Egentligen inte särskilt bekvämt när jag arbetar och därefter aldrig ha kollegor som håller mycket länge.  Jag slutade räkna, men jag skulle tro att under de 1½ år jag var där, kom där runt 25 nya genom dörren och ut igen efter en ganska kort tid, med jag som ende som var där för sista spåret minskades  och avdelning var stängd. 
Det lades ned eftersom de upp till 275 meters långa laminat rullar, så småningom kom i mycket dåligt kvallitet, så att kunderna inte skulle kunna använda produkten mer.

Det var så, men jag flyttades till samma avdelning som Lisa och gick till hands här som jag var en del av produktionen.  Det gick en månad eller tills manager unnerbossan en dag frågade vad jag skulle säga att de flyttas till en annan avdelning.  Vad ska jag säga?  
Så jag sa att jag inte var specielt glad för bytat, men om jag hade göra det då var det okej.

Man skulle nästan tro att jag hade förolämpat honom personligen eller sa något kaxigt till honom.  Idag tycker jag nog att det var orden "inte specielt glad" jag sa, som slog honom i bröstet.  För helt plötsligt var han röd i huvud och fräste något om avslag och vände om och rusade ut genom dörren.  Vad som hände honom?  Jag tänkte en kort stund och sedan tog mina saker och gick in i andra värkstället till killarna där, att börja arbeta här i stället. 
Fin nog, här är några fina pojkar att arbeta med.

Men det stannade, vilket efterlystes av chefen som ville träffa mig på kontoret vid 11.    Jag gick och fick veta att det var nödvändigt att säga upp mig eftersom det inte fanns så mycket att göra mer.  Medarbetar represantanten var med vid uppsägningar, men förblev tyst och bara stod och tittade ner i golvet, mot det normala alltid pratar högt och brett om vad som var bra och dåligt. Men så tyst när formannan uppsagda jag - vilken medarbetar representant!  Chefan sade att han inte skulle säga upp både Lisa och jag, så han hade valt mig eftersom det var min avdelning är stängd. Ok, tänkte jag och bad så om 3 veckor semester från och med nu, så det passar med uppsägningstiden. 
Det fanns ingen anledning att gå dit mer nu, tycker jag.

Och eftersom det fanns mycket lite arbete i Lisas avdelning just nu, Lisa också frågat om 3 veckor semester, vilket han tyckte var bra. 
Han hade sagt Lisa inte förlorada sitt jobb, så varför inte hjälpa företaget att hålla semester här det fanns mycket tid för det.

Och så mycket för att säga "ett ord är ett ord".  Chefens ord att han inte skulla uppsäga Lisa, endast varade tills hon var tillbaka på jobbet efter semestern. Då Lisa kallad till hans kontor och fick snabbt ett uppsägningsbesked med 3 veckors varsel. Inte så mycket att prata om och det skedde utan medarbetar representantan var närvarande som normalt skulle ha varit av uppsägningar. Så han kunde lika gärna ha skjutit Lisa samtidigt som jag, så hon var tvungen att vara på jobbet i den avslutande tid i 3 veckor. Naturligtvis visste han 3 veckor sedan att han skulle säcken Lisa, men han har inviklat sig själva i allt för många motsägelser, så han har förlorat ansiktet här. Men det var ett bra sätt att få mig att klappa i, bara för att Lisa skulle få behålla sin anställning.  Mycket lite  professionellt.  
Min respekt för en sådan människa kan vara på en mycket liten plats.

Men som alltid njutar av min Lisa och jag livat.  Och vi söker nya jobb, men det ser ut som en omöjlig uppgift, med tanke på nedgången i arbete överallt och särskilt här på Lolland.  
Med tanke på att Lolland liknar en svart prick på kartan, vad arbeta angår.

Våren är verkligen vacker och vi kommer till sommaren 2009, när jag bara ta en snabb tur till Lundeborg på Fyn  5,  6, och 7.  Juni för att komma till  Thuleträff i hamnstaden.   Jag är lite sent och alla hotellbäddar är upptagna, men jag är lycklig för att få en liten strand stuga med ljus och värme.  Det är bara 7-800 meter från hamnen, så det är bra.  Själva mötet utvecklas väl med mat och dryck och en massa återförening och prata.   Jag träffas flera från Thule och är speciellt glad över att återse "Holmes" och "Pow" (Per Holm och Torben).  Vi njuter av en fantastisk eftermiddag och kvällen på lördagen blev ihågkommen tillbaka på Thuletidan och vi delade många historier från Thulebasen.  Super 
 mysig och det skulle säkerligen upprepas om det är möjligt för mig att komma över näste året.

Lisa behöver också några total avkoppling, så 30.  Juni hon reser ensam till Bulgarien och njutar av de många intressanta människor och affärer där finns i överflöd. 
Jag ska stanna hemma och passa katten Pjuske och ha lite kul med dom härliga granner Lotte och Palle, liksom deras söner Martin och Thomas ofta njutar med.

Lisa kommar utvilad och fräsch hem från Bulgarien och sommaren går bra och vi prövar att hitta jobb och Lisa får ett på polisstationen i Nakskov.   Nu måste vi se om hon håller det eftersom ett annat företag skall ta över tjansen där.  
Men oavsett vad som händer, vi har varandra och ser fram emot Jul och Nyår här vid årsskiftet 2009-10 och ser fram emot ett nytt år tillsammans.

Så är "Mitt liv" blevat up-to-date för nu,  men kommer at få nya berättelser och erfarenheter, som de visas med tidan.

Tack för Din interesse . 

Sven

   
Vi har kommit till Jul och Nyår 2009-10 i  "Mitt liv".  

      
                                                                    

Fortsättas i mappa 7 ,

   Há det bra ALLA !




Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

17.05 | 14:55

Hej Jenskarl... Ikke efter hvad jeg kan huske. Eli var Superintendent, Torben Kristensen var nr. 2 og Erik Lisner var Crewchief som jeg var på havneværkstedet

...
17.05 | 10:11

var der en på værkstedet som skrev workorder ud ved navn BENT var han der da du var der

...
23.04 | 17:33

Har sendt Dig en Email Allan

...
22.04 | 19:00

Sven- til Du og Lisa..Far din storebror gik bort 18/7-20 efter lang tids lungebetændelse,mor herefter18/11 -20 pga kræft i 12år...savner Jer Allan Hansen

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE