Svenska 5

8

5

  Efter små 3 månader hemma, fikk jag plötsligt ett samtal från en man från företaget Greenland Contractors, som arbetar vid Thulebasen och Söndre Strömfjord i Grönland. Jag fikk adressen av Henrik (Dorthe och Henrik i Brisbane) som tidigare arbetat i Grönland. Jag hade också skickat ett vykort från Australien till företaget och berättade något om mig själv, om de skulle kunna använda en sådan enn som jag, på flygbasen där uppe i kylan.

  Egentligen hade jag inte tänkt mycket på det, men plötsligt jag satt på Bomhusvej i Köpenhamn och pratade om eventuella jobb i Grönland. Han erbjöd mig ett jobb som Supervisor vid värkstället i Thule, men jag avböjde efter  övervägande, eftersom jag tror att min Engelska var inte bra nog för en sådan ställning, som skulle rapportera direkt till  US-Airforce.  Synd tænkte jeg, men så forsvandt gutten lige et ögenblik, for at komma tilbage med en Telex från basen, hvor der var besked om at de fattadas en Entreprenörmekaniker på Thule. Om det var något?

  Om det var och jag var omkring 2 sekunder för att tacka ja och gick igång med planeringen. Det var Måndag idag och flygplanet avgick redan i Torsdag till Thulebasen och jag var genom läkarundersökningar och flera andra ting före avgång.

  Mitt samvete kan vara på en mycket liten plats när jag gick upp till Poul Villy på Dom Blå Bussar och måsta avgå från jobbet omedelbart. Jag hade inte bra samvittighet, därför Poul Villy hade behandlat mig så bra när jag kom hem från resan. Men han förstod mig väl och vi skakade hand på en bra framtid. Tack skal Du have PV.

  Sedan gikk det annars starkt. Läkarundersökningar och en massa papper måsta ordnas. Rusar runt och pratar med familj och vänner, som igen skakade på huvudet. Nok vid tanken på att jag inte var helt frisk i huvudet med alla de reser runt och så Grönland nu! Jaa, jag måste ge dom rätt, där tvivlade på om jag tänkte mig precis rett om, innan jag tog några nya beslut. Nå vad,  jag har sedan sett lite då och då istället för att sitta stilla.
 
5. November 1987

  Torsdag morgon och iväg till flygplatsen igen, denna gång för att ta reda på Gaten till den långa DC-8er chartrade för resan till Thulebasen. Det fanns mycket folk i dag, där skulla returnera till basan, efter en semester i Danmark. Jag var bara "Newcomer", men snart jag föll i samtal med dom andra i tidan där vi väntade i avgångshallen. Det var 9 på morgonen och flera började redan med att dricka öl, men jag höll mig nu till vattnet. Det var nog bäst att hålla sig nyktra och inte upträda på slapp lina, redan den första dagen inom företaget.

  Trevlig flygning över Atlanten, Island och Grönlands stora fremmeda istäcke.  5 timmar nordväst om Danmark och klimatet är väldigt annorlunda.  Just läst att det är "First Night" på Thulebasan den 22. November, dvs. dagan då solen inte är synlig från basan mer och de kommande 3 månaderna är natten här. Nyfiken på hur det går nu, när jag är så fixerad vid sol och värme. Likaså finns det "First Light" den 22 februari, när solen återvänder till basen.

  Sitter här på planet och titta ner i mörket, medan vi flygar runt basen för att förbereda landningen. Vad i hela friden är det nu är jag gör? Det ser ut som något som är en lögn, med mörkret som omger dom metalgråa baracker och några ljus här och där. Mån bor någon här? Nå, det går nok ganska bra och det är för sent att ångra sig. Då det går ner och  flygplanet landar som en snöflinga på planen, så jag tror att föraren kan ha försökt det en gång tidigare. DC8eren taxier till något hus, det finnas någon form av velkomst till nyanlända. Jag trodde jag var den enda "nykomling", men det finns några fler som har samma galen idé som jag, att söka arbete här. Funderar en stund om vi borde ha mentalundersögelse istället?

  Jo, vi kallar det nya och kommer att välkomnas av en eller annan, som utan tvivel mumlade hans namn och vi kommer att visas till en buss, der kör över till ett ställe som heter "Recreation Center" som skylten utanför förkunnar. Här har vi planterat vid några bord och erbjudes kaffe, te och läsk som önskas.

  Välkommen till Thule Airbase! Det kommer att fråga mycket om vad som kommer hända i dag, inte minst, måste vi hålla öronen stel, eftersom det finns många säkerhets informationer eftersom det är storm säsong i området och dessa är mycket, MYCKET kraftiga stormar där kan komma ur ingenting på bara en kort tid. Allt här är annorlunda än livet hemma i mammas skydanda närvaro, så det går en timme med säkerhetsinformation om livet i och runt basan.

  Det var det viktigaste med säkerhet och så koncentrerar vi oss på hunger.  Över till "Dundas Dininghall" när vi går upp och få Din tallrik fylld med valfri riktigt god mat och sitta och äta så lite tala om lite av varje. Får visade att äta i framtiden bör vi bara skriva namnet i en lista som ligger vid ingången till don välfyllda maddiske, där du kan få all den mat du vill ha. Det finns mycket att välja på, så jag ser en framtid utan hunger och ont i knäna av övervikt.

  Efter middagen får vi kört runt basen och visat olika föremål och byggnader som är värt att veta om, bland annat ett gymnasium som omfattar nästan alla former av träningsmöjligheter, den Danska klubben, bio, olika hangarer och en liten visning nere vid hamnen, som är stängd nu, där vattnet är styv och fartygena är borta.

  Solen är också borta och ljuset är gott nog släckts utanför och alla byggnader här liknar hverandra till förväxling, eftersom alla är uppfört i aluminium. Stort sett inga speciella kentegen förutom husnummer, där senare visar sig att göra basen ganska lätt att navigera på. Samma system som i USA, med gatan nummer och rader av hus, så det kommer nu troligen att gå efterhånen. Jag har fått boende i Barak 326. So 3.gatan, 20er-räd och sjätte barack. Så enkelt kan det vara ! 

  Jag är den enda nya mekaniker, så det blir en kort tur ner till verkstaden, kallad #580 (femfirs(Dansk uttalanda) i dagligt tal) och inhåller workshops för allt rullande materiel och fordon, och det finns lager och kontor. Det finns en överboss (Superintendent) vid namn Birger Jensen, men han har just gått på semester. Sedan finns det 2 förmän kallas ?????(namn kommer senare) och Erik Lisner. Förutom dessa finns ett par Crew Chiefs där tar hand om en del pappersarbete och mekar ocksa, när det är dags för det. Totalt anställda 28 personer i #580, så det finns många namn att komma ihåg i framtiden.
 Puh, det var en lång dag. Är tillbaka i barackan och har sett i mitt rum. Inget speciellt, men det finns en säng, bord, några stolar, en garderob och en TV. Hade hoppats på ett kylskåp, men här är några vanliga kylskåp inom bagageutrymmet. Jag ska gå upp i BXen, en stormarknad, där basens invånare kan köpa lite av allt och allt av lite. Tänkte att jag kommer att ge några rundor öl och vatten, och några snacks för dom andra invånare i barakkan, när de återvänder hem från jobbet.

  Jag skall ha tömt resväskan och placerade mig lite innan dom 12 andra boende kommar hem. Faller snabbt i tala med några stycken och vi går upp tillsammans i "Dundas Dininghall" och äter middag. Väldigt bra och hemma i barackan, blir det en mysig kväll med prat och rykteprat. Får reda på att baracken har en gemensam pengakassa med försäljning av vatten och öl där vinsten går till middagar och fester. Fint, så vi behöver inte köpa drycker i BXen, även om priserna här är dubbel, så det går till ett gott syfte.

  Arbetstiden är 600 till 1700, måndag till fredag och på lördagen från 600 till 1.200 om det inte finns ytterligare övertid. Min första dag i #580 kommer jag att få arbetskläder ,skyddskläder som parka, termoundertøj, elefantmössa och "mukluks" som är speciella tygstövlar för användning i Arktis. Därefter turné runt verkstaden och en liten pratstund med varje ny medarbetare. Och nu en körtur runt basen, för att se och gense vad som finns tillgängligt här. Det finns också en längre resa (ca 25 km) fram till radarstation, BMEWS (
Ballistic-Missile-Early-Warning-System
) (förr i tiden kallade J-Site) där den stora radar fins, som tittar ner över större delen av världen hittade vi högt uppe i vildmarken här.

  På resan tillbaka vi också springa ner till DET-3 som ligger strax utanför basarealen. DET-3 (Detatchment-3, 22.Space Operations Squadron) är en satellitövervakning- och kontrollstation, där Du har kontroll över många av de olika satelliter USA har skickat upp i rymden genom tiderna, för att titta efter oss alla, säger de. Också en spännande plats med en myriad av trådar och dutter som blinkar och piper hela tiden. Höra att vi inte bör vara gravida och vara här, eftersom detta kan skaba "annorlunda" barn. Tryggt att veta nu, om jag blir gravid en dag.

  Tillbaka i #580 jag fick en megastor verktygslåda på hjul, som jag använder ett par timmar för att rensa upp och kompletterat portföljen med nytt verktyg. Det var den dagen och sedan på väg för att komma hem till #326, gå i dusch och hitta matsalen med de fyllda plattor. En spännande dag med många intryck och många informationer så att jag redan känner mig hemma, hur otroligt det än kan låta efter så kort tid här.

  Första tidan jag jobbar i  GP-avdelningan med reparation av bilar och skåpbilar.  Men efter man fick reda på, att jag också var bussmekaniker, är det nästen bara endast jag ska reparera, eftersom de flesta andra helst är utan det. Det finns inga större svängningar, men efter några veckor kommer det att krävas en man i SP-avdelningan (SP = Special Purpose), som reparera tung utrustning, t.ex. bulldozers, lastmaskiner, snöröjningsutrustning och fordon, truckar, stenkrossar maskiner och ... Ja, jag kunde bliva ved.

  Låter spännande, så jag ställde upp och får jobbet, så jag flyttar upp i den tunga avdelning där jag har en månads tid, tills det skall användas en man i Hangar 6, där bland annat stenkrossar maskinan står. Det kommer nu säga att den just har kommit från USA i nedmonterad skick och måste monteras för användning till nästa sommar vid basen till "krossa rymden".   Det fins också 2 landgångsbåtar och 2 bogserbåtar här, där skall renoveras.

  Vi är bara 2 smede/mekanikara här i Hangar 6. Och den första månaden arbetar jag med Bjarne Bunk. Af en eller annan anledning kommer Bjarne att resa hem till Sindal i Jylland och jag får en ny partner som har namnet Aksel Sørensen Schiødt.  Aksel kallas också "Den Kalde Smed".  Ett smeknamn han fick, då somliga vill göra skämt med honom och tände eld på det eviga handfull twist, som Axel alltid hade i bakfickan. Men istället för att hoppa upp och springa runt, som med stor sannolikhet andra skulle göra,  tittada Aksel bara på eldan som brann upp längs hans rygg och sade på sin långsamma Jyske språk, "Jaaaa, kan dom tända en eld, säkert de även kan stänga av den igen. " Och så fortsatte han att arbeta och det var någon som  hastigt försöker släcka elden.

  Axel och jag arbetade mycket bra tillsammans och lösar de många och varierade uppgifter som skickades upp till oss. Samtidigt bör vi se över landningbåtarna och bogserbåtarna, så det var redo för nästa säsong i hamnen. Och bredvid, den nya 32 ton Stenkrossmaskin måste samlas för att användas nästa år. Förutom sessionen, förstärktes alla svetsningar so de blev dubbelt så stora. En gigantisk uppgift som användes stora mängder svetselektroder. Så om jag inte redan hade erfarenhet av elektrodesvejsning, så jag fick det här.

  Nåeja, så jag fick också en liten ekstrajob i hangaren. Det bör finnas en Crew Chief för pappersarbete, så det var jag som var tvungen att fixa det så det fungerade. Inte så stor job, men det tog ett tag att få delar i lager och hålla allt i  tidrapporter och arbetsorder ska vara uptodate hela tiden. Precis som jag hade det ansvarsfulla arbeten,  att fixa dryck, kaffe, bröd och andra så viktiga saker som Aksel och jag hade till våra raster. Detta bör aldrig misslyckas!

  Aksel och jag gick alltid och tog hand om oss själva och vi fick oftast bara en besök pr. dag av vår iSuperntendent,  Birger "Chef" Jensen, som alltid kom till timme. Ett par gånger om dagen kom vår handledare, Erik Lisner, för att bara prata och få lite papper med saker som vi hade reparerat. Även Birger alltid kom smygande in (lät så), Erik kom alltid visslade högt och högt smällande vid hangardörren ute från flightline.

  Det var en riktigt bra tid i Hangar 6, där vi utförte massor av arbete. Jag hittade även en gammal övergiven cykel ner vid hamnen,  jag reparerada med blå U.S.Airforcefärg och "Harley-Davidson" skrivet på ramen. Sedan Harley inte helt blev glömt bort och jag red faktiskt en hel del på cykeln, istället för att använda garaget bilen när jag var nere på #580 och hämta delar til jobbet.  Mycket trevligt och jag fick verkligen rörd mig lite.
  Efter en månads tid var jag inbjuden till att flytta upp i Barak 243, vilket passade mig bra. Här bodde några av mina kollegor från #580 och det passada mycket väl med det sociala livet där nästan fungerada i dygndrift här. Det var nästan familjär tillstånd i 243, med regelbundna gemensamma middagar och fester med mera. Utmärkt med flytten.  

  Egentligen var mycket vi fick gjort i verkstaden. Inte minst eftersom de olika avdelningarna imellan var en bra "Buddy" system. Det var en ganska långsam historia att beställa reservdelar och andra genom de officiella kanalerna. Runt de olika avdelningarna och workshops, det var en otrolig mängd nya delar och nya material, där genom åren lämnat systemet och bara fanns för att någon gång hade räddat dem från vägen i stället för att kasta dem ut.

  Lika kvarn "Buddy" system är bra när det brann för att få saker gjorda snabbare. I stället för att vänta på nya delar, det fanns alltid en eller annan i en affär på en plats vid basen, som förmodligen kunna främstilla någonting, så det slutfördes utan papper, så att utrustningen kan komma ut för att agera snabbt, i stället för att sätta in där alla stannade.

  Det var verkligen många och långa timmar, 6 dagar i veckan. Och arbete och fritid gick på något sätt till en, speciellt under vintermånaderna när mörkret var där hela 24 timar i dygnet. Huvudet tänkte inte så mycket vad som var dag och natt, utan endast att det var jobb och fritid. Arbetar 6 till 17 må-fre och 6 till 12 på lördagar, när det mesta gick att städa upp och tvätta hela golvet i Hangar 6, innan det var borta från arbetet och veckoslut.

  I storm säsongen från 15. September till 15. Maj, händer det ett par gånger att det finns lite mer "fritid" då vi på grund av stormen var tvungna att stänga värkstället och gå hem i vores barack. Vid basen delas stormar upp i Storm Skick 1, 2 och 3.  När den gick in i "Storm-1" stoppade alla svetsning, men annars fungerade normalt. Men när det rapporterades "Storm-2" över högtalarna,  allt arbete stannade och stängde av verkstaden och sedan snabbt tillbaka i barackerna. För en sammanfattning opmelding till "Storm-3" skulle allt arbete stoppas och vi måste vara där du istället var, och ring hem i baracken och berätta var du var.

  Det är ett säkerhetssystem där barack ordförande så snart som möjligt, ska rapportera till "Stormkontroll" för alla människor var tillbaka i baracker, och om inte, var de var. Om försvunna personer gick till sökandet inleddes. Men det var inte vädret, som även drog en utomhus. Med vindstyrkor finns orkaner i världen att se ut som en liten lätt blåsigt väder, dom arktiska stormar är de kraftigeste i världen och ofta drivande snö så tjock att få köra en tydlig signal att stanna inomhus. där man befinner sig nu på annat sätt.

Jag minns en tid då det rapporterades som storm-2 och Aksel och jag var på väg hem till barack 243. Ur Hangar-6 och längs byggnaden, med Aksel några meter framåt. Eftersom vi just kom ut från byggnaden, fångade storman tag i Aksel och han slogs ner och rullade och gled längs vägen. Men 20 meter vid rök Aksel i en stolpe och stickat. Nu var det att Axel vär en liten lätt mann, så han var kanske ett lätt byte för stormen. Nu var jag verkligen beredd att vindstyrkan efter att ha sett Aksels enmansshow, så jag gå ner på alla fyra och kryper fram mot Aksel, så att vi kunde klättra på vägen på samma vis ett förälskat par krabbor gör, tillbaka till hangaren. Puh, det är inte något du vill prova 2 gånger, så det var bara om att ringa hem till sina Barack ordföranden och berätta var vi var. Barackordföranden skall därefter uppmana till Storm Control och några timmar senare blir utvisad för en buss att återföra människor som är strandsatta någonstans och vill återvända till deras barack. Hemma i barackan blev storman raporterad upp till en Storm-3 där skakada väl i barackan.

Puh, det var något av ett stormväder vi fick i dag. Jag vet inte hur stark vinden blåste i dag, men dom arktiska stormar kan på hemskt kort tid komma från noll och upp över 300 km. per timme i vindhastighet. Som jämförelse har en fin Dansk orkan en vindstyrka på 12, en vindhastighet på 120 km. i timman. Så det är inget att leka med - det bara göras en gång. 

 Vädret är nästan alltid klar blå himmel på sommaren och en super stjärnklar natthimlen under vintermånaderna. Men metrologerne vid basen säger att det faktiskt sker regelbundet att man kan se norrsken här, men då endast synlig på mätutrustningen och inte det mänskliga ögon, här i det högarktiska områdena, med det otroligt klara väder. Samma väder ger sig inte mycket snö, men när stormar rasar kan snö i stora mängder flyttade hit från inlannet där det finns snö i store mängder.

Men nog om vädret just nu. Måste också komma ihåg att berätta lite om fritidsaktiviteter, där det finns många möjligheter om man inte vill sitta kvar i kasernerna. Om du gillar fysisk aktivitet under fritiden, det finns ett välutrustat gym med bla. stort rum med styrketräning, vilket jag passade på 5-6 dagar i veckan. Och ja, det var faktiskt en massa bubblor på armar och ben på den tiden.  Bollsporter och alla slags gymnastik är bra för besättningen och om du vill, finns också en stor bowlinghall här.

Julafton 1987 hölls i "Top of the World Club", som var grupperat i stort sett alla återstående vid basen. Elegant middag och dans efteråt. Också nyårsafton 87-88 hölls i klubben, med närstående vänner och det hela.

Och sedan finns den Danska klubben, där det är möjligt att äta, njuta en öl eller vatten eller titta på Dansk TV. Hæhæ, dvs. att dom Danska kanalerna kan nu ses endast på video, med ett par veckor sen. Men det var många som kom in varje dag för att se gamla nyheter och andra sändningar hemifrån. Lördag kväll, ofta med goda mängder av god öl och kanske en god middag i den Amerikanska klubben, "Top of the World Club", med efterföljande klok barprat eller i hallen där det ofta fans orkester, band som spelar upp till dans. Ofta slutar här Lördag kvällen, eftersom den fungerar som en säkerhetsventil för en vecka med långa arbetstimmar, så du måste gå lite bärsärk nån gång.

9

April 1988.

Behövde lite semester, så jag beställde 6 veckor, varav tre träffade på Gran Canaria i Puerto Rico.  Här är total avkoppling där jag ofta med min vän Birger Vallys, som äger "La Bodega Köpenhamn"  i Shoppingcentert i byn. Ofta är vi hemma hos Birger, eller kanske på shopping i Las Palmas, där han hämtar varor till butiken. Men det är trevligt och mycket tid går, antingen hemma med Birger privat i Arguineguin, eller i en bar någonstans i området där man blivar  jätte klok.

Igen hemma i Hjortekær går mycket tid med min mamma och pappa  och det är ofta en fest med vänner och bekanta ved Vejlesø i Holte. Det måste verkligen fira igenom när jag är hemma från Thule och har en hel del berättelser i ärmen. Jag har jo ingan Harley, eller fordon alls, eftersom jag sålde ut innan jag åkte till Australien i 87.  Så jag går omkring i antingen lånad bil eller med buss och tåg när det  finns någon öl och annat på programmat, så det blir ren rolig semester  med vänner och flickvänner, till planet åter går norrut till basen där värman började få tag i hamnområdet och sommarsäsongen är över oss.

Slutet av juni 88.

  När vi i slutet av Juni och hamnen  öppnar för lastfartyg, så jag lämnar Hangar 6  för att bedriva verksamhet i hamnen som mekaniker på Bogserbåtarna (Tugboats) vi har 2 av.  Likaså finns det mycket att göra för att hålla alla våra Gaffeltruks i god skik och jag ger ofta en hand i lastfartyg och med arbetsbördan i hamnen.

 Det finns nya människor med varje chartermaskin, så där kom nya kompisar hela tiden. Det kommer en lista upp före varje chartermaskin, med namnen på dem som är med nästa flyg. Och i juni-charteren ser jag min kusin Bent på listan. Bent har varit uppe här många gånger förut och totalt cirka 19 år vid basen. Det har varit som målare och även denna gång. Nu har jag roa mig att kusin Bent inte vet att jag är här nu, så jag kommer att ta lite gas på honom. Jag mötar honom den första dagen utanför REC Center och säga hej och njuta av Bents förvirring, eftersom han känner mig så väl, men har ingen aning om vem jag är och jag hålla honom på sträckbänken en halvtimme innan jag säger "Hej kusin" . Det blir en riktigt bra återförening i kväll på klubben, och vi ofta syns därefter.

  En tid med mycket att göra på jobbet. Men lyckligtvis finns det också dags för några "expeditioner" i naturen runt basen. Jag låna från tid till annan, en U.S.Airforce bil vid "Policen" där jag har en god vän. Enda lån villkor är att de vet ungefär där jag kör och när jag kommer tillbaka, ren säkerhet så de kan sätta en liten sökning på väg, om jag inte hinner tillbaka i upplyst tid. Helt okej, eftersom det nu är lite långt från allt där ute i vildmarken. Jag får bilen och kör iväg utan specifikt mål på de små vägarna som leder ut i intet och altt. Ofta jag körer ut över Nordberget mot Wolstenholme Fjord till dom 4 glaciärer, Salisbury-, Champerlin- , Knud Rasmussen-  och Harald Moltke Glaciärerne,  som ger en fantastisk natur du kan sitta och titta på och nästan förlorar tid och plats.

 Flera av turerna går till Dundas, den lilla övergivna staden som ligger några kilometer norr om basen, på andra sidan av den lilla fjord, North Star Bay, vid hamnen. Dundas het ursprungligen Uummaannaq, men döptes om till Dundas av Knud Johan Victor Rasmussen.

  Dundas är den gamla Thule-området i Qaanaaq kommun där Knud Rasmussen och Lorenz Peter Alfred Freuchen 1909 grundade Handelsstation Thule. Dom ursprungliga Thule invånare bodde i gräsmattor hyddor, varav flera finns i dag (2009).

  På mina resor jag ofta klättrade upp på den 222 meter höga Dundasfjeld bredvid staden. Det är ganska brant och du går upp genom sten och makadam till sista 10 meter att gå rakt upp genom ett starkt rep som skall fastställas av den andra förut i tiden. Tackar!  Och det är hela klättran värt, eftersom det finns fantastiska vyer överallt, vare sig ned över basen med inlannsisen i horisonten och in i Fjorden med glaciärerna eller över det Arktiska havet med Saunders Island och "häxa hatten" i fjärran. Jag är ofta här uppe i flera timmar och tar bort alla tankar från huvudet och storheten nästan överväldigar mig. Tänker på att alla människor en gång i livet bör se sådan natur och tystnaden där nästan är öronbedövande.

 Likaså en flygning i sportsfly över inlandsisen i riktning mot staden Qaanaaq (Nya Thule) ungefär 120 kilometer norr om basen. En kollega och jag gick ner i flyklubban vid basen och fick höra om möjligheten att hyra klubbens flygplan, med pilot, för en söndags utflykt. Inga problem, när han stod och saknade lite flygtid, så vi betalade bara bränsle.

  Fin! Vi kom överens om att underlätta nästa dag i en Cessna med riktning mot Qaanaaq som vi nådde efter 45 minuter. Det var ingen vanlig flygplats i Qaanaaq, så landningen gjordes en grusbane bredvid staden. Piloten berättade för oss att vi har bara ett par gånger för att flyga lågt över banan för att leta efter om det fanns ett rep sträckt över. Det finns några barn i stan som har gjort det tidigare för spänning. Men spåret är fritt och vi kommer att landa snart.  Avmattningen är också ganska snabbt, eftersom det är en grus och sand spår som hjulen sjunka ned ordentligt. Men pilotens prövat banan innan, så han har varnat oss om negativa saker om spåret här. 

  Vi avtal att träffas vid flygplanet igen, efter 3 timmar. Så min kompis och jag vandrar runt på stan och hälsa på folk när vi går upp i den lokala Hotdog "butik" kallade "Polargrill" där vi får ett par varmkorv och vatten. På vår promenad runt stan, möter vi många ovanligt fulla folk. Förklaringen är att alla  har fått rasoneringskuponger till spritköp, så det finns många besök att "bolaget" att handla dom nödvändiga promiller. Vi möter en ganska full dam som kommer att sälja en väska full isbjörn klor för 200 spänn, har hon lite pengar till öl. De är vackra, klorna, men vi säger nejtak, för då vet du bara fick en ny isbjörn dömt till döden för att ha flera klorna att sälja. Vet att det troligen inte haft någon effekt som vi sa nejtak. Men om alla gjorde det, många meningslösa dödande av dessa magnifika djur kunna undvikas.

  Roliga och spännanda erfarenhet att komma till Qaanaaq. Kunde ha varit längre, men piloten skulle återvände till basen, så vi går ombord på planet igen. Planet är redo att ta fart, med grus spår framåt. Full kraft i motorn!

  Och det är just ingenting annat, utöver planet hoppa och dansa.  Naturligtvis är hjulen grävda i sanden och sitter bra och ordentligt fast. Så piloten tar en spade ur planet och undergräva hjulen fria. Han instruerar mig att ge planet full gas, medan han håller ut och vicka planet tills den kommer fri och börjar rulla med honom utanför! Han springar lite på sidan, så att hoppa ombord och få planet i luften. Det var mycket trevligt att han inte snubblade, da gick det faktiskt snabbt upp farten och så hade vi satt där, utan pilot och full fart bort. Tja, kan man väl bara ha stängt av motorn, men lite spännande var det nu ändå.

  Upp och bort mot basen igen. Vi flög längs kusten lite först, innan man gick in över landet igen. Fantastisk utsikt, med ändlösa vidderna aunder oss. Jag har flugit många gånger förut, men nu är det något speciellt att se Grönland från ovan, med de enorma massor av is och kusten med många klippor och vackra dalar in från kusten. Hemresan tog en och en halv timme sedan vi tog en liten omväg för att titta runt. Riktigt fin erfarenhet, jag önskar många skulle uppleva.


  Men nu är det inte fritid hela tiden och arbetat måste passas i hamnen, precis som det finns uppgifter som ska lösas i verkstaden när det inte finns något att göra i hamnen.
 
 En annan ovanlig dag vid basen, var en dag satt vi i "Dining Hall" och åt. Det fick i uppdrag att matsalen skulle stängas snart, eftersom det fanns mer än 300 oväntade gäster om ungefär en timme. Det var något av ett inflöde utan varning!

  Det visade sig vara ett Air France Boeing 747 som hade lyft från Paris i riktning mot Anchorage, Alaska, fyllda med turister från Korea. Det hade varit ett bombhot mot planet, med budskapet att bomben skulle gå av på en viss tid, om vissa krav inte uppfylldes. Det var bara en liten men, de terrorister som gjorde hotet uppenbarligen inte visste att Thulebasen existerade. Annars skapades hotet tillräckligt bra, eftersom det inte fanns några platser nära nog för att kunna ta så stora flygplan, har dessa krav är uppfyllda för att undvika bombningarna.

  Som de sade, var Jumboplanet landet vid basen, utanför terroristerna kunskap. Då planet tömdes på passagerare, som i sin tur k¨rs i Dininghall och annorstädes.  Jumbon drogs ut på bomb platsen, på ett säkert avstånd från basarealen och kort därefter landade en "Golfstreamer" från Söndre Strömfjord med de danska poliserna ombord, följt av bomb hundar dër genomgår flyget övaralt. Ingenting hittades och planet övergavs på platsen.

  Nu terroristerna satte en viss tid för explosionen, men ingenting hände. Och efter att ha väntat ytterligare 2 timmar, körtes passagerarna till planet, som strax efter lyfte mot Anchorage. Och tystnad sänkte återigen över Thulebasen där Airforce hade polisen rusat omkring med kulsprutor och såg väldigt snett på de många Koreaner som kördes runt basen. Jag tror att Amerikanerna har någon misstanke gen, med mistrusts  till allt och alla.  Dom glömmar sent, dagen hvor Thulebasen "indvaderes" av hundratals Koreanere.

  Min nyfikenhet är riktad mot basen i Søndre Strømfjord längre söderut och jag hör mig lite om möjligheterna. Kanske lite dumt, för det vardagliga arbetet är mycket bra här, med jättefina bra kollegor och underbara vänner på fritiden för att dela livet med. Men min gamla kollega Axel, Den Kalda Smiden, är redan där nere och har skrivit till mig att det säkert finns en plats för mig om jag letar efter. Axel kommer i varje fall göra vad han kan så att jag kan komma ner där om jag vill ha det. Och ja, varför inte?

  Jag vädrar tanken på mina chefer, men dom är inte mycket för att slippa mig. Mycket trevligt att höra att ni har inte varit helt galen för att arbeta här i verkstaden. Men saker och ting komma i gång och det kommer effekt på överföringen, vilket skulle ske med en US.Airforce flygplan. Fin!

  Men naturen skulle vara något annat för på Måndagen, 12. September kommer jag ringde min mamma, som säger att pappa är död, vilket innebär att jag måste fatta snabba beslut och göra en massa avtal med företaget. Redan Torsdagen, 16. September går en SAS-maskin för Danmark, så jag har bokat en biljett för resan hem. Precis som att skriva en massa papper för skiftet till Søndre Strømfjord och jag börjar att packa mitt bagage, musikanläggningar, TV-apparater, kläder och allt annat jag vill ha med i söder. Det nådde alla, och jag tar charter flygplanet hem, medan företaget kommer att se till att  flytta mina ting o inbo och dom transporteras med US.Airforce till basen söder. 

  Jag kommer hem vid rätt tidpunkt att säga adjö till pappa på båren och att delta i begravningen. Det kommer efter många saker att känna till mamma kan sitta i ofördelad besittning  i framtiden. Mamma är självklart mycket märkt av situationen och fastnar, men har nära familj omkring för att hjälpa till i vardagen, om något skulle uppstå. Jag erbjuder att avsluta min anställning på Grönland och stanna hemma, men jag kan helt enkelt inte bliva tillåtet. Mamma insisterar på att jag går tillbaka och passar mitt arbete och efter 4 veckor sitter jag på planet till Søndre Strømfjord till mitt nya jobb. Nya är kanske så mycket sagt, eftersom det fortfarande är Greenland Contractors och alla fordon och maskiner från US.Airforce att reparera. 

  Väll ankommit flyttar jag in i något som liknar en vanlig bostadsfastighet, till skillnad från kasernerna i Thule. Dubbelt så mycket utrymme på andra våningen med utsikt över Kråka bergen. Det heter det inte, men alltid svävar en stor del kråkor där, så varför inte?

 Kangerlussuaq var ursprungligen en Amerikansk flygbas byggd år 1941 under namnet "Bluie West 8". Men som en följd av teknisk utveckling basan förlorat sin militära betydelse och var på 1990-talet överfördes till Grönland. Idag är Kangerlussuaq civil  flygplats  och arbetsplats för dom flesta av de ca. 500 invånare.
 
Kangerlussuaq ligger inom botten av en 160 kilometer lång fjord med samma namn, som lämpligt nog betyder "Den långa fjorden" på Grönlandska.  Bara några kilometer från Kangerlussuaq flygplats, kan du uppleva några av områdets  5.000 mouskusokser, på en vandring eller en hyrd mountainbike. Kangerlussuaq har ett mycket stabilt klima med varma, torra somrar och kalla, klara vinterdagar, inte minst erbjudanden Norrsken om lyckan är med dig. Med över 300 dagar per år med klar himmel, Kangerlussuaq är en av de platser i världen som är mest benägna att se Norrsken. Jag har haft turen att uppleva Norrsken många gånger och det är just magnifikt varje gång den hänger som en tung färgglada girlanger över natthimlen, där det verkar som att du bara kan gå efter dem, men det "hänger" normalt 80 -- 150 kilometer upp natthimlen.

 Norrsken - eller Aurora Borealis som det kallas -  förekommer faktisk året runt, men det är inte synligt i sommartidens Grönland på grund av midnattssolen. Det är ofta runt midnatt det syns och upplevs bäst på en mörk, klar natthimmel från september till början av april.  På den tiden kan man se norrsken över hela landet, men i södra Grönland får norrskenet redan upplevas från slutet av augusti.

  Inuiterna har ibland tillåtet sig att undra och norrsken har i den klara polarnatten ifrågasatt fantasin. En berömd legend berättar att när norrskenet dansande på himlen, innebär det att döda spela fotboll med en valross skalle. Idag del människor tror att barn är särskilt intelligent, om de är "utformade" under norrskenet magiska ljus.

  Till skillnad från Thule, här är alltid extra arbete i verkstaden med långa arbetsdagar. Lyckligtvis är lördagar normalt skyddad för extra arbete, i alla fall på vintern, så det är borta från arbetet vid middagstid så att du kan starta upp lite med firandet, vilket är nästan fast varje lördag, med en mysig middag i den gemensamma rum eller en trevlig middag någon annanstans innan jag går in på "The Caribou Club" som en samlingsplats där det alltid är fylld med festliga personer, jämnt fördelade mellan bas och  från Grönlandska sidan av basen, dvs. på andra sidan av flygplatsen.

  Ofta är det lades också fram i firandet av civila sedan, när botten hade lagts in på klubben. Det var ofta några ganska animerade firandet, vilket slutade med fællessovning i ett litet rum med en 12-15 parkaklædte i lugg på några skumgummimadrass som fans. Var vädret för det, gick jag dom 1½ kilometer tillbaka till min egen säng, vilket var att föredra. Glömmar inte en gång när festen var slutt,  jag ville definitivt gå hem, även om jag inte hade lagts på huven på min parka efter tvätt och mina handskar var ocksa hemma. Dumma, dummara och dummast! Det var minus 54 grader ute, men jag gick iväg och hälsade både på renar och Gamla mouskus Nr. 16, som hade gått att titta på basen i natten. Redan efter en kort tid mina öron började prikka i kylan och när jag höll upp mina händer för att värma dem, kom snabbt samma prikkan i fingertopparna. Kinder och näsa började prikka och jag fick bråttom över till verkstaden där jag arbetade, för att komma in i värmen i Arktiska gångan, där dörren inte är låst. Här fick jag varman igen, även om det kommer att fortsätta att prikka i öron och fingrar. Ganska obehaglig.

  Med flera stopp i andra byggnader, kom jag äntligen hem till mitt eget rum. Otroligt dumt att man kan vara att glömma bort hättan på parkan och dessutom sin hanskar. Tror att det hände eftersom det bara fanns minus 20 tidigt på kvällen och det var enda klubben som skämtade i mina tankar för kvällen. Men som så ofta förr, störtades planerna från törst och längtan efter nöje och musik, så här har jag påmints enbart att respekt för kylan aldrig glömmas. Det tog flera dagar innan öronen och fingrarna var normalt igen och jag var så mycket klokara.

 Jul och nyår firades på lämpligt sätt, både hemma i huset med vänner och senare i "The Caribou Club", med musik, dans och och och. Det finns inte mycket snö utanför i atmosfären, men du blir van vid det här. 

  Bra värkställa att arbeta i.  Inte flera anstälte end alla känner alla.  Superintendent Eli är en trevlig man med  få ord och samarbetet fungerar bra.  Supervisor är Lars Jensen, och han är också en sällskaplig chef som tar det hela från ovan, så vardagarna på värkstället går bra och kommer något från handen. Crew Chief är här normalt inte, men plötsligt en dag kommer min gamla chef, Supervisor Erik Lisner, ned från Thulebasen och snabbt utnämnas till Crew Chief, väldig bra!  Så allt går bra under arbetstid samt fritid.

  Jag jobbar igen, då i Thule, tillsammans med Axel, "Den kalla Smide",  för att hålla den tunga utrustning såsom snöröjning materiel och lastbilar funktionälla och vi renoverar stenkrossaren  för användning i sommernånederne.

  Januari, februari och mars går utan stora variationer, bara arbete och hålla fri, nemt och simpelt. I slutet av mars föddes en idé i huvudet,  jag kan använda för en 1:a April skämt.  Jag får tag i något officiellt US.Airforce papper för ändamålet och författare ett dokument, där det framgår av besparingar tecken, basen skall byta från 110 volt ner till 55 volt, för att förbättra ökonomin på basan.

1. April 1988 . 

  Till detta måste alla få en "Adapter" i REC-Center, som ska installeras mellan uttag och de olika El saker som vi nu använder i rummet. Jag vina runt 31th Mars sent på natten och sätter "Dokumentet" upp på alla anslagstavlor och dörrar utträde i bostadskvarteren.

  Egentligen tror jag nog inte har kommer något speciellt ur det, men jag hör att dagen efter den 1 April 1988 att väldigt många kommer till REC-Center för att hämta sina "Adapter".  I REC-Centret känder man givetvis intet till den "Adapter", men jag höra att en av personalen här var snabb och lekte med på skämten och skicka folk vidare in i "systemet". Visades lite mer omfattande än jag trodde. Så nu vet Du var April skämtet kom ifrån, om du var på Sondy tillbaka i 88.

  I slutet av april,  ringde jag till Lisbeth, en nära vän i Köpenhamn, som frågade om jag skulle vilja köpa hennes bostad i Hessensgade 48, på Amager.   Jaaa, det var super bra, så jag avtal med Lisbeth att köpa, när jag kommer hem på semester till Mai.

  Jag har också kontaktet "PH", Peter Hansen, i början av maj, höra om han har en fungerande Harley i lager som kan registreras för mig när jag kommer hem på semester. Jag sålde, vad jag hade när jag reste till Australien i 87, så jag behövde något att rulla runt på nu. Peter säger att han har en Sportster 1964 här och nu, när han kan inregistrera snabbt.  Jättebra! Kanske inte exakt en modell vad jag hade tänkt mig, men det är bra. Och Peter fixar tillstånd och nummarplattor, så det är klart när jag kommer hem. För dom som inte vet det, kan jag berätta att Peter var den Harley-importören vid den tidpunkten och även en av grundarna att Harley-Davidson Club Danmark som tidigare rapporterats.

  7 månader i Grönland i en springa var fint och nu skall livet njutas av. Väl hemma tar jag en snabb start och hämtade Harleyn, så det kan  finnas någon sus i håret. Så in till Spies och köpa 2 veckor på Gran Canaria,  i Puerto Rico, så jag kan få kroppen värms igen. Det kommer att vara 2 veckors totalt apslapning och  kul med min gamla kompis Birger där.

  Väl hemma får jag tag på Lisbeth och vi handlar bostad, så jag har nu en 2-rums på 4. sal.  Jättafint, så jag har något att återvända till när jag slutar på Grönland en gång.

  Mystiskt, uppstod en jättesöt ung "dam" i mitten av alltihop. Det är Lisbets kollega Lisa från flygplatsen, där de arbetar i "Fly-Cleaningan" i SAS.  Lisa är delaktiga hela vägen i handlan och vi firar på lämpligt sätt, med lite mat och dryck i natten, varefter vi går till "Jensen's Bodega" i Bremensgata, att fira på långt in på småtimmarna. Verkligen trevligt och jag tror nog när jag plötsligt hittade Lisa på mitt knä, så vi kom nära nog att dela några kyssar. Hmmm. 

  Naaaa ja, jag var faktiskt helt artigt att erbjuda Lisa en natt i min lägenhet, så hon inte skulle gå hem på kvällen. UHÄ, det kan det vara farligt! Ganska bättre säkerhet här med pappa.

  Nu jag tyckte inte det skulla vara ett verkliga förhållandet, så jag höll lite avstånd så jag inte kom för att lova för mycket. Det var jo bara en tidig bekantskap, men eftersom dagarna gick,  Lisa och jag sedan hada ett par dagar tillsammans. Bland andra saker, åkte Lisa och jag till en Harley-träff på Jylland, hviket blev Lisas förste gångan i Harley världenen. Väldigt mysig och efter en bra helg, vi beger oss hem till Amager igen. Jag har inga möbler i Hessensgade, så jag bor hos min Mamma i Hjortekær.

  Därför kan jag inte se Lisa så mycket, men jag ville vara med henne varje dag. Men det fanns ingen anledning att störa. Men vi ser några gånger i min semester och jag stanna också den sista natten, innan planet går tillbaka till Grönland igen. Udda situation, eftersom Lisa säger "Jag älskar Dig" och jag hade verkligen glidit mig runt svaret till henne. Jag vågar helt enkelt inte, da jag hade fortfarande min "frihet" i minnet och vågar inte binda mig snabbt till en annan.

  Men upp i luften med SAS mot Söndre Strömfjord.  Jag minns att jag satt tyst och tänkte en hel del och plötsligt är jag oerhört irriterad över att jag inte säga "Jag älskar Dig" till Lisa också. Men nog kommit fram till basen, befästa min penna och skriva ett långt brev till Lisa, så hon är ingen tvekan om vad jag menar. Det blir till mycket värme och många brev under sommaren, som vi ofta också pratar tillsammans genom mynt telefonen vid basen, där jag växlare 1000. - Kroner när och Lisa får en telefonräkning av format.

  Arbete gå hela sommaren i hamnen, med 70-80 timmar per vecka i genomsnitt så att det finns lite lön in på kontot också. Axel och jag arbetar med att hålla landning båtarna seglanda och diverse andra fordon i hamnen rullande. Precis som vi bygger upp en gammal SAS buss,  så den kan vara en bolig på landning båten, på "Sømärketuren" som skall målas ut sömärker ute i fjorden.  Axeln kommer med på resan och jag stannar inne på basen, helt frivilligt.  Så jag kan fortfarande få prata med Lisa i telefon som vanligt.

  Det är min plan att stanna på basen åtminstone till nyår. Men det börjar dra mig att komma hem till Lisa igen. Så redan i början av juli jag ta beslutet och lämna över min avskedsansökan till företaget eftersom vi har 30-dagars varselperiod. Chefan försökar att locka några månader extra av mig, men nej, jag har taget beslutet.  Ok från bolaget, som säger att dörren alltid är öppen om jag skulle ändra mig.  Så jag har inte gjort mitt arbete absolut omöjligt här.

  Lite irriterande nu, eftersom jag börjar få en svullnad under  vänstra öga, i ögonhåla. Går till läkaren, men här kommer de inte göra annat än rekommendera mig att söka vård när jag kommer till Danmark. Tillräckligt bra, för det är ju bara en liten böld eller liknande.  Istället får jag några penicillin piller jag kan ta. Tillräckligt bra, men inte just nu.

Fortsätter i mappen "Svenska 6"

.
.

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

17.05 | 14:55

Hej Jenskarl... Ikke efter hvad jeg kan huske. Eli var Superintendent, Torben Kristensen var nr. 2 og Erik Lisner var Crewchief som jeg var på havneværkstedet

...
17.05 | 10:11

var der en på værkstedet som skrev workorder ud ved navn BENT var han der da du var der

...
23.04 | 17:33

Har sendt Dig en Email Allan

...
22.04 | 19:00

Sven- til Du og Lisa..Far din storebror gik bort 18/7-20 efter lang tids lungebetændelse,mor herefter18/11 -20 pga kræft i 12år...savner Jer Allan Hansen

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE