Svenska 3

4

3
 
Jag kommer ihåg att säga att det var en mycket speciell upplevelse när jag började se den Australiska kusten, ner genom molnet. Mot bakgrund av det tidiga morgensol som just nu peeped från östra himlen, det var en ganska magnifik syn. Tro mig.

  Det här ögonblicket har jag väntat på nästan 1 ½ år sedan jag först kontaktade den Australiska Ambassaden i Köpenhamn, att få de många handlingar som behövs för att få arbets-och uppehållstillstånd i detta mäktiga land. 

  Nu måste det vara trevligt att få reda på om jag kunde ha bara ett turistvisum i stället, i stället för detta enorma arbete, för att få uppehållstillstånd i landet. Men nu skulle behandlas som alla fall att om jag hitta ett arbete här. Likaså har jag skickat ett stort fält av mina verktyg och andra tillhörigheter, nu om allt faller på plats med ett jobb och så vidare.

Nu skal det blive rart at finde ud af, om jeg kunne have nøjes med et turistvisa istedet, istedet for dette kæmpe arbejde, med at få opholdstilladelse i landet. Men nu var forarbejdet da ihvertfald gjort, hvis jeg finder arbejde her. Ligeså har jeg sendt en stor kasse med mit værktøj og andre ejendele, hvis nu alt falder på plads med job og så videre.

 Nu hvor flyet gik hen over Port Jackson, kom tankerne på flugt tilbage til 26. Januar 1788, da de deporterede straffefanger fra England, netop på selvsamme sted så Australien for første gang.  Der er blot den lille forskel, at datidens straffefanger var tvunget herned og jeg er kommet af egen fri vilje. Nu skal det blive spændende, at opleve det at være indvandrer.  Ihvertfald vil jeg da give det et par måneder, inden jeg beslutter hvoran min fremtid vil blive.

17. April 1987 sist på morgonen. 

  Fin landing och in till gaten. Vi ombads att stanna kvar på plats, eftersom allting måste desinficeras innan flygplanet innan passagerar kunne gå ut. Personalen gick igenom flygplanet och öppnade alla bagagerum över platserne - vad nu? Jojo, först i stugan kom en man med en stor sprayburkar i varje hand och skickade ett moln av fælt luktanda "sak" mot innehållet i rum och naturligtvis minskade samma moln också ned över passagerarna inklusiva undertecknad. Lyckligtvis kom jag att lägga ett par handdukar över näsa och mun så att moln inte är oinskränkt sped i munnen och lungor. Fy för en praxis, men Australien har en ganska tjusig idé att det finns absolut ingen anledning att obehöriga "saker" kommar in i landet, så allt och alla blir "avlusat" innan flygplanet måste lämnas. 

  Jag var sista ur planet och skulla finne min bagage. Lång gång framåt i korridorerna i Sydney flygplats. Men plötsligt alla stannade och en tullpersonal bad att få allt handbagage på golvet. Och sedan kommer en hashhund och gennemsnuser allt och alla för en eller annan. Det fanns en som uppenbarligen hade haft ett dåligt samvete eller på annat sätt, för han halkade snabbt vid den närbelägna toaletten på en gång. Och eftersom vi alla avslutades och bad att få gå, befäl och hund gick bort och väntade utanför toaletten där gutten bara slinka in just nu. Så inte vad mer har hänt, men man har en bra idé om det. 

  Hade en eller annan idé som jag förmodligen borde prata med en eller en annan, nu har jag här och var invandrare och inte en vanlig turist. Men det enna som skete var orden: "G'day mate and wellcome to Australia !

  Så det var det! Så naturligtvis var det bara om att avsluta och gå bort till hotell jag hade bokat hemifrån. Nåeja, jag skulle bara hitta en taxi någonstans.

  Det lyckades äntligen fanns det många som hade passerat. Men gott planterade i taxistolen, jag säger "Hotel Top of Town at the Kings Cross please." Du bör ha sett honom i huvudet, eftersom det inte var något att tro att han var bra. Om jag visste att det skulle vara försiktig när du gick på natten i Kings Cross ?? Naaa, det var jag inte och det var sannolikt också lite kritik. Självklart lyssnade på varningarna, men det förändrade ingenting. Som han sa det till "Kings Cross" väl nästan jämföras med distriktet runt Istedgade och Halmtorvet i Köpenhamn, där enkelt liv levas i skuggan av livet. Vad skulle det kunna skrämma en glad mann från Köpenhamn som var glad för livet?

  Efter en trevlig promenad i taxi, jag landade på hotellet där mitt rum hade just blevet klar. Bara super! Och med utsikt över Sydney Opera House, Sydney Tower och Sydney Harbor Bridge från vinduet i rummet , tror jag att mitt rum var mer än perfekt för jag. 

  Fick bara ett par Cola på hotellet under luftkylare innan jag peeped utanför och futtede över till "Kings Cross" som startade ett par hundra meter bort. Många människor i alla färger minst sagt. Restauranger och mycket småshops som handlar med allt och ingenting. Små gata försäljare och andra som faldbød varor av tvivelaktigt ursprung.

Jag gick genom "Kings Cross" ner mot vattnet och längs "Elizabeth Bay" och "Woolloomooloo" Bay "och sedan genom den kungliga botaniska trädgårdar, vilket är en stor fantastisk plats. Så ner till " Farm Cove ", och det fanns sedan Opera House! Wow vilket är jättebra. Opera House, som ligger på "Bennelong Point", som fått namnet efter den första infödda, det lyckades de vita invandrare att få bra kontakt med.

  Samma Bennelong var första aboriginernas som kom till London för att visas upp och han var där under en tid. Da Bennelong kom hem upptäckte han att hans fru hade fötts ett för honom oäkta barn. Följden av detta udåd var att Bennelong fann både sin hustru och barnert till döden och brändes dem. Och det var just här, därför är den plats som heter "Bennelong Point."

  Puuh som det är hett! Nog skrev Australien hösten, men det fanns verkligen ingen anledning att gå och frysa här. Jag gick runt stan och tog bland annat lyftan upp i "Sydney Tower´s" roterande topp. Det var f´fan långt ner och det gav en stor fantastisk utsikt över staden och inte minst över hamnen med många fartyg och dom många turné båta, der seglada runt i "Port Jackson". Fick lite mellanmål innan jag körde ned med elevatorn och fortsatte min promenad runt stan.

 För detta fantastiska utsikten jag satt och åt en enorm skinkesanswich medan jag också tittada mot väst och hade uttsikten över "Blue Mountain", som har fått namnet på grund av den konstanta blå dimma över bergen. Det är en olja dimma från eucalyptusoljan  från träd på bergets sidor. Det varmare vädret är, desto tjokara är olja ångan. Dom ökar risken och orsakar många bränder på berget sidor.

  Det var bakom "Blue Mountain" till datidens fångar utvisad från England, trodde att Kina var. En övertygelse som fick många att prova sin lycka att fly från Port Jackson.

  Några av de flyktingar återvänt till hårda straff, men dom flesta försvann helt enkelt och föder dom själva som "Bush Rangers" som vägrånara kallades väg på den tidan.

  Men tillbaka till "Sydney Tower".  Toppan er 304,8 meter över gatunivå, vilket gör den högsta byggnaden söder om ekvatorn. Som brändsikkerhet är en konstant vattenförsörjning reservoar med 162.000 liter vatten i tornet. Den är byggd så att den tål en jordbävning av en omfattning som aldrig kan komma inom landet, såväl att motstå orkaner med en styrka som bara inträffar en gång vart 500 år.  Extrabra information, nu du sitter här och äter mackor med den jätteflotta utsikten. 

  Mättad med framtidsutsikter och kalorier, resan gick ner med stor hiss som är i konstant hastighet med gäster upp till spåret.

  Jag skulla naturligtvis se "The Opera House" - nu var det här - och det ser nu ut mer imponerande i verkligheten än den gör på bilderna. En otrolig byggnad med vacker design och en stor bild av hamnen lika. Och här var synen av Sydney Harbor Bridge "också värt att nämna. Gammal men vackra stål bro, som normalt hade möjlighet att gå på - uppe stålbuerne. Men just nu - vad annars - var här stängt på grund av reparationer.

  Det fanns många erfarenheter, inte minst för att besöka Chinatown, med sina många restauranger och pulserande världen vi vistnok inte helt förstår. Som överallt i världen, Kinesiska folk löber runt och gör allt möjligt. De är inte att stoppa i sin iver att erövra världen och tjäna pengar. Och de gör det så bra!

  Mina fötter tog mig runt lite sevärdheter, till exempel en botanisk "tropiska" trädgård, där det var om möjligt ännu varmare än ute i solen, det var en extremt hög luftfuktighet, så svett sprang ut ur huden så snart man kom in. Men trevligt var här i sällskap med de vackraste blommor och regnskogen miljö vi bör hantera långt bättre i den verkliga världen. Och du blev bättre till värmen och glömde att svettas till sist.

  Likaså var jag också turen att hitta den zoologiska museet, där det fanns en otrolig samling av ormar och reptiler, både levande och uppstoppade. Det finns detaljerade beskrivningar av olika djurs "kompetens" och hur landet skulle kunna turen att stöta på dem. Var turen att bara dumpa ner till spisetid där flera djur smyga utfodras. Mycket effektivt sätt att spindlar  förlamar sina offer och bara injicerat någon vätska i bytet, så det långsamt blir forfordøjet för senare äta eller väl nästan upptagar maten bör kallas det beror troligen på att spindeln inte ens äter biffar som vi andra.

 Dagen var en nationell højtidsdag, "Anzac Day", en minnesdag för Australiska män och kvinnor som deltagit i 1. och 2. Världskriget och för första gången även för dem som deltog i Vietnamkriget.

  Mer än 2.000 veteraner gick och körde i rullstol genom Sydneys gator, som var lukket för normal trafik. Resten av dagen mötte man veteraner med  bröstet fylld med medaljer för att delta i kriget. Man också träffat många som har minnen tätt på och drack till dom segnede på gatorna. Tyvärr är det förmodligen inte något som vi har råd och att vara domare över, eftersom vi inte har de mest avlägsna uppfattning om vad de har upplevat i krigshelvate.

  Men nog om det. Min dag omtattada även Australian Museum på College Street. Jag är inte normalt ett museum människa, men detta besök jag inte ångrar. Här finns allt om Australiens djurliv och det var snart sagt alla arter representerade, fyllda förstås. Kænguroer, ormar, spindlar, fjärilar, bläckfiskar, hajar och många fler. Det fanns också ett stort antal detaljer i den tidiga Australien,  på samma sätt det fanns också mycket om den tidiga befolkningen i Papua Nya Guinea, som också omfattas av den Australiska regeringen ännu.
  
Tja, det blir stopp och det var min vistelse i Sydney också. Jag hade bokat plats på tåget norrut, med Brisbane som nästa mål på resan. Men då jag gick till Hyde Park för att slappna av och bara göra ingenting. Hittade en trevlig restaurang der serverada en ganska dålig portion mat,  som jag njöt till tystnaden kring mig innan jag åkte tillbaka till hotellet och hämta mitt bagage, och sedan hitta en taxi som skulle föra mig till Centralstationen.

  Jag åkte varje fall dit, eftersom jag trodde det var där mitt tåg gick av. Det fanns ingan särskilda adress på respapiret och färdas i en stad der närmar sig den Danska ön Fyn i storlek, det finns ett par alternativ att välja mellan. Men det var sant nog och tåget var redo för resan, när jag 16 timmar senare vill gå av i Brisbane, cirka 1000 kilometer norrut.

  Funderar på vad Danska DSB skulle ta för 3 läckra smörgåsar, ett stort glas mjölk och ett stort glas juice? Det slet mig för bara 3 dollar vilket skulle motsvara ungefär 13 Danska Kronor. Fin och vacker!

  Efter att ha läst en del Australiska tidningar, jag somnade och vaknade först när det var stopp i staden Casino, där tåget fick tankat diesel och färska varor lastades på och tåget stannade i några enkelte städer under resen norrut. 

  Men det var en lång natt på tåget, gadung-gadung. Men med dom relativt korta stopp i några städer längs vägen, vi landade klockan 10 på järnvägsstationen i Brisbane. Förutom att sträcka på armar och ben och sedan hittat mine ressväskar, hanke upp dem och tittade ut i den varma morgonen och hittar en taxi som skulle föra jag och min bagage ut till Wacol Immigration Center, där jag hade bokat ett rum att ha en bas att förutsätts. Upptäckte senare att tåget stannade på Wacol´s lokala station, inte långt ifrån Emigrantcenteret jag skulla ära med mitt besök. Men det kan mann jo inte veta förrän efteråt.

Det blev så den 25: e April 1987.

  Jo, herran här fick checkat sig in och fick anvist et sovrum. Ett litet mysigt rum med en säng, bord, stol och kylskåp. Hela bra med mig. Vilket fall som helst var det mycket billigare än hotell och liknande. Så nu hade jag alla fall en grund att utgå från min strävan efter ett jobb någonstans och även en mera permanent bostad.

  Det fanns också en möjlighet att vara inskrivna i en "Arbettskontor" som vi vet från Danmark. Och precis som jag skulle kunna söka och få stöd, om jag bara fyllt i ett formulär.  Detaljer för att beräkna den ekonomiska hjälp från den Australiska staten. Det rapporterades alla fasta kostnader som hyra, försäkringar och sedan de betalat och sedan fick vi ett engångsbelopp för att leva för. Så oavsett vad kostnaden kan ha en arbetslös skulle täckas av bidraget och alla hade lika mycket att köpa mat mm. for.   Så det var ingen roll om du hada hus, bilen eller höga hyror, så det var täckta och du har lika mycket i plånboken för skojs skull. Likaså om du bara hade ett billigt rum, så att du fortfarande har samma belopp till det roliga.

  Inte som i Danmark, där en arbettslöshet kan innebära förlorade sina hem och giva andra ekonomiska bekymmer, om du råkar inte bara leva tilleje i ett litet rum och kan därför leva som en Greve av stöd, som förmodligen inte exakt driva enn tillbaka till få jobb snabbt. Nej, jag tror att det danska systemet med fördel kan kopiera allt från Australien i detta avseende.

  Sedan, med stöd av arbetslöshetskontorat som drivs av staten och alla kan få hjälp vid arbettslöshett. När det gäller fackföreningar som rapporterade man in när du börjar på en arbetsplats i ett relevant federala och logga ut när du lämnar platsen igen. Billigt och effektivt!

  Likaså med sjukdomen, givar alla registrerade invånare i Australien rätt till läkarvård och sjukhusvistelse på sjukhus och obegränsad behövde läkarvård. Så strax efter min ankomst fick jag ett plastkort från "Medicare" vid presentationen gav tillgång till sjukvård.

  Nåväl, jag bestämde mig nu att inte komma in i systemet och få ekonomiskt stöd. Kanske det var dumt, men jag väljer nu att bli en fri fågel en tid ännu. Jag hada lite sparpengar att bruga .
 
Då var det i början av Maj månad 1987. 

  Men jag har nu riktat en massa ställen där det kan finnas jobb. Men vad jag fick, var en näsa som var längre och längre. I motsats till vad jag hade rapporterats i Danmark, i den Australiska Ambassaden att det fanns gott om jobb för en Danska mekaniker hade jag i stort sett samma historia överallt jag såg. Det fanns nedskärningar och avslutades på alla jobb, så det var en 12-14% arbetslöshet genomsnittet i landet. Man fick inte informationen på Ambassaden i Danmark, ifall jag kunde ha planerat och agerat mycket annorlunda, i stället för att räkna arbetstillfällen för givet. Minns inte exakt hur många platser som jag ansökt om jobb, men 35-40 arbetsplatsar hedras med mitt besök, men resultatet var detsamma överallt - ingan job till Sven - Sorry Mate !

  Min situation var något annat som jag hade tänkt mig. Så jag var tvungen att ta min framtid i beaktande och ta reda på vad jag skulle göra.

 
Även om situationen är att det enerum jag hade bokat hemifrån på Emigrantcentret, inte at vara enrum mere, eftersom det just i dagarna har en stor grupp kom flyktingar från El Salvador, så min enrum blev till att dela rum med 5 (fem) av dessa flyktingar och ännu värre, de var på dagtid också flera som besökte varandra och jag tror nu att det var tillräckligt för att vara för mycket för mig, med 5-10 "inneboende" som ständigt gik in och ut ur dörren.

  Jag var den enda själv betalanda invånarna i Wacolcentret, förutom naturligtvis personalen. Men det var tydligen ingen omedelbar rätt till eget rum, även om du har betalat hyran. Så här var jag nu tvungen att leta för att hitta en lösning och det gerna lite snabbt. 

  På centret bodde en annan Danskar. Wilfred "Willi" Olsen, som hade bott i landet i 38 år. Det hade varit 18 år vid Wacol, de senaste 3 åren som pensionär. Annars "Willi" var en kock på centret, da der fans up imot 1300 invandrare och flyktingar som bosatta där på dom tidarna.

  Och så fanns det också en Hollænderpar, Hans och Frida, som driver en liten affär på centret. Det blev till många en hyggeprat med dem och jag ofta åt med dem, för tidsrummet att äta  i Centrum: s cafeteria är för kort och jag var inte där vid den tidpunkten.

  Sedan en dag då jag hade kommit från Hans Holländaren, en andra danskan var i butiken för att hämta en film honom hade inleverat tidigere. Han presenterade oss och vi föll i prat. Peter het han och han indvitterede mig hem samma afton till honom och hans hustru Vibeke.

  Vibeke och Peter var nykomlingar och hade slutat på Wacol, strax innan jag kom. De hade heller inte fallet tillsammans med de många flyktingar och hade hittat ett "normalt" boende.

  Samma kväll vi körde ut till andre Danskar som bodde i närheten. De het Dorthe och Henrik, som också hade varit där en kort tid. Och på besök hos dem,var Jette och Henrik, der hade boet i landet ett halvt år.

  En riktigt trevlig kväll, där jag bekräftades i tanken om att komma ifrån Wacol och ut i den verkliga världen. Det var inte mycket atraktivt att leva där, nu när jag har att dela utrymme med 5 andra. Definitivt trevliga människor, men de kan bara tala sitt Spanska-Portogisiska, så vi var absolut helt främmande för varandra.

  Hade jag bara vid ankomsten blevat uplyst, om att det fanns en annan Emigrantcenter, Yungabba het det, mycket närmara Brisbane centrum. Det fanns gott om plats, men dessa två centra har styrts henholsvis av Queenslands regeringen och den centrala regeringen i den federala staten Canberra. Dessa två "institutionerna",  ville inta samarbeta och vil inte att hänvisa till varandras institutionar.

  Det kan annars hade varit bra för mig, men informationen kom för sent, nu hade jag betalat deposition på en lägenhet, eller snarare halv ett hus som var på Lilly Street i en förort der het Stones Corner. Det fanns ingen bostadsbrist här, mäklaran Gloria Dawson på Logan Road, strakst viste detta till mig. Gammalt, men rent och fint. 

  Jag var lite bunden av en bostad. Skulle gerna vilja hitta jobb först och sedan en hem senare. Men nu hade jag en ganska god idé om att hitta mig en buss- eller lastbilmekaniker jobb. Men de flydde snabbt upp och jag fick ut att titta på andra jobb här. Och det blev til många "Hejsan, har Du ett jobb åt mig?" runt omkring, men inga svar annat än "Sorry Mate, inget jobb".

Funderar lite på samtalana i den Australiska ambassaden i Danmark, och ett teoretiskt mekanikara test med bevis, för att allt ska vara ok när jag kom till landet "Down Under". Jag hade gått igenom alla möjliga och omöjliga läkarundersökning i Danmark, men det var tydligen inte tillräckligt. Allt borde vara parat här. Lika mekanikar testen på ambassaden, blev också upprepat här.  Och sedan var jag tvungen att vänta på beslut i "The Local Trades Committé" som sedan skickade mig et "Tradesman Certificate", vilket är detsamma som ett intyg som mekanikara i Danmark. Det tog över en månad, så det var inte mycket jag kunde visa upp när jag sökte jobb.

  Jag talade med flera Danskar här, der var mycket undrande över min väntatidan. Deras handlingar hade gått smidigt genom systemet, så det är kanske bara jag som har varit utan tur. 

  En sak gick snabbt och det var körlicensen. Efter att ha granskat mina Danska och Internationella körkort, jag fastnade 46 skriftliga frågor. Det hade att svara på max 5 fel och jag gjorde det då. Så ett öga testa och att sitta framför kameran - VUPTI!  Ut kommer min nya licens med bild och allt. Hur svårt kan det vara?

  Nu hade jag mitt Australiska körkort, men fortfarande inget jobb. Det har varit drygt en månad utan att jag verkligen har åstadkommit något annat än att njuta av livet. Men vad det nu är inte det värsta att göra. Jag vil inte någonsin kommer att vända ryggen till Danmark, for at bliva Australiska eller något annat lands medborgare.  37 år i Danmark, har gjort mig mycket Danska. Men samma 37 åren har gjort mig mycket nyfiken att se något annat än Storkaspringvatnet i Köbenhamn och höra om H.C.Andersen.

  Jag tror att nästan alla går runt med en liten "detektiv" i sin kropp. Jag har turen att inte behöva be någon om tillåtelse att göra något, det har helt enkelt en fråga om att ta steget och hålla idéer i praktiken. Och på den punkten, jag har svårt att sitta still och måste alltid ha klargjort vad som ligger runt nästa gathörna. 

  Tänkte på att köpa en bil, men inte har stort behov för en ännu. Du ser ganska mycket med hjälp av bussar som kör runt i stort sett hela Brisbane och dom många förorter fylla på ön Fyn i storlek, så det finns mycket att titta på.

  Får också sett många i Danska vänner jag har. Det är "Willi" på Wacol, som öppnade sin dörr och gav många tips och  berättelser, precis som vi delade ett bra antall mellanmål för dom hungriga dagar då jag besökte honom. Det fanns bara 22 kilometer till "Willi" från Stones Corner, så jag gick regelbundet ut till honom på morgonen och sedan hem igen på kvällen. Jag älskar att gå och har sett en hel del av världen på det sättet.

  Och sedan ser jag Vibeke och Peter som bor i Holland Park. Jette och Henrik bor i Coorpaaroo, likesom Dorthe och Henrik också bor i Coorpaaroo.  Dorthes Henrik sa ofta "amatör" til jag, för han har varit i 24 länder och jag har bara 12 hittills. Men vänta Henrik. Och Henrik har även arbetat i Grönland, särskilt Søndre Strømfjord, så det gör mig bara att gräva upp en gammal idé igen - Kanske man borde söka jobb i Grönland en dag? Visst vid Thulebasan som har spøgt i mitt huvud sedan min kusin Bent har varit där uppe som en målare i sammanlagt 19 år.

  Men nog om det och tillbaka till Brisbane. Jag fick två prattflickvänner här. Den ena heter Louisa och är frisör på en salong i närheten av där jag bor. Då hon leder saxen när mitt hår växer över mitt huvud.

  Den andra heter Jasmine och är från New Zeeland men har arbetat i Australien i några år. Hon chef för en 7-Eleven på Old Cleveland Road, nära där jag bor. Vi har ett bra prata hvergang jag köpa en liten läsk och annat där.

  Och vad gör jag också? Tja, så händer det också att jag går in i "Public Baren" i hörnet av Old Cleveland Road och Logan Road. Här kommer jag att ha en bra diskussion med andra besökare eller dom kvinnliga bartender. Se, här de kan donera öl! Inte som i Danmark, där av oförklarliga skäl alltid måste vara en massa värdelösa skum i glaset. Det kommer bara leda till ett inbördeskrig här. Nææ, öllet är försiktigt fylls till brädden och värja gang i nytt iskallt glas från is lådor bakom baren. Tänk, bara det kan få en att lämna Danmark, där det är normalt att kyparen förväntar att man skal behålla samma fettada glas hela kvällen. NEJ! Låt oss få Australiska bartilstande i Danmark och i dess omgivning.

 
Här från "Public Bar" Jag har en riktigt bra utsikt till "Stones Corner Gym" på Logan Road. Jag borde verkligen gå och träna, men jag göra det? Viljan finns där och jag har varit där 6-7 gånger för att lyfta något järn, i detta välutrustade träningsenter, med tillräckligt med järn för att bygga en tankbåt. 2 etager är fyllda med reskaber till den sista millimeter, och jag måste säga att det var ett par hårt pumpada av båda könen och som lyftada upp vad de kunde och sedan lite mer.

  Även om jag tränat en del hemma i "Atlas Bodybuilding" i Søborg hos Bruno, där jag kände andan var hög. Men i jämförelse med här kommer jag att jämföra "Atlas" med ett vårdhem. Vi hörde nästan ingen talar här, bara skrammel av redskap och flåsa, stöna, och lite vind backifrån från tid till annan. Jag kunde inte hjälpa att vara lite imponerad av den anda, som vi inte fant i Danmark.

  Tja, nu gått 2 månader här i Brisbane. Jag måsta nu se att ta reda på vad jag behöver för att komma vidara. Har varit  tänkabox på den senaste månaden, så nu måsta beslutet fattas före pengarna tar slut.

Och sedan kommer det nog vara klokt att ha köpt en biljett till Danmark just nu, så jag undvikar att använda pengarna innan. Så ner till "Thai International" för att köpa. "WOW - NÅGRA HØGA PRISER". Det var inte precis vad jag hade väntat mig, för det mest direkta resor hem utan att stanna, sprang upp till nästan 2200 australiska dollar, vilket är ungefär 10000 Dk.Kroner. Detta var något som en våt trasa i mitt huvud och jag kunde se att min vistelse har löpt ut och det ganske snappt.

  Men gutten bakom skivan visade sig vara Danska och han gav ett mycket bra råd. Bara 100 meter borta är en Discount rejsebereau som säljer exakt samma biljett, bara med lite osäkerhet om avgång dagen håller präcis. Jag tackade och gick över och fick en returbiljett med Thai, flytande evresadato, endast 1100 dollar motsvarande ca. 5000 kronor. Och ännu bättre - det fanns också en veckas vistelse i Bangkok med priset. Så nu var jag då rätt i toppen.

Fortsätter i mappen "Svenska 5"
 

5

Mitten av Juni 1987. 

  Arbete finns nu på ett mycket litet rum i huvudat och jag tänkar mera på at upleva. Resultatet är naturligtvis att jag nominera mig själv för turné i stället för den enskilde invandraren. Ha! Nu slår huvudet fullt av idéer och nya tankar. Det är nu bättre än att sitta och hitta ett jobb är inte där. Funderar just nu att jag inte har slösat bort vår tid, även om jag har gått igenom hela arbetsflödet, för att bosätta mig i ett annat land.

  Jag bara måste pröva på för att få svar på vad det hade dragning i det stora landet. Jag var tvungen att gå innan jag fick lugn och fick reda på vad jag: En ingrodd Danska i brun sås och potatis, men med resor och äventyr i blodet, som säger att det kan vara bättre att se i dag för i morgon, du  kanske inte är mer.

  Det är bara glädja att vi har turen att leva i ett någorlunda demokratiskt samhälle, vilket vi till stor del kan fatta egna beslut och inte tvingas att göra hvad en eller en annan diktator är att under tvång och hot.

  Eventuellt kunde man kanske se en välmående ålderdom, vid hela livet att sätta mer pengar i strid olika typer av sparande, för att använda dom senara, även om det kan vara för sent och du är beroende av andras hjälp. Naj, då är mitt önska att  våra  stora världen innan det är för sent, mycket större och jag skulle alla fall försöka uppleva så mycket som möjligt medan jag är på besök på jorden innan jag skall ut på den sista stora resa utan returbiljett.

  Nåväl, tillbaka från tanke till verklighet. Så jag kan nu kallas  turist och derfor tänka som turist. Afsted till "Greyhound" för at arrangera bussresor och köpa lite övernattning runt i landet. Vilket jobb att sätta ihop resorna, så de flesta av mina önskningar kommer med. Men efter många bussplan huvudvärk lyckadas det till sist.


 Nu finns det ingen anledning att hålla det hyrada hus på Lilly Street längre, nu skulle jag använda de återstående pengar för att se så mycket av landet som möjligt innan hemresan till Danmark. Så jag skulle se om jag kunde hitta ett billigt vandrarhem med lagringsutrymme för mina resväskor. Lådan med verktyg och en del möbler, packade jag snabbt och levererades till en shipping mäklare som kan ordna transporten till Danmark.

  Jag var otroligt lycklig att få alla mina deposition på det hyrda huset tillbaka, eftersom jag tillfäldigt hade samtal med en gut på Publicbaren, som saknade et boställe i byn. Så det var bara att ta kontakt med uthyraren och ändra leasingavtalet. Ibland kan jag bara tänka att jag har rasande tur.

  Och jag kunde vara mer lycklig? Ja, Vibeke och Peter som bodde i Holland Park, omedelbart erbjudas att jag kunde låna ett rum hos dem tills jag skulle återvända till Danmark. Ingan tvivel om, at jag är skyldig dem stort tack för att jag inte var tvungen att bo på vandrarhem eller liknande under den tid jag inte var på väg runt för att "upptäcka" landet.
  
 
 Och sedan kommer det nog vara klokt att ha köpt en biljett till Danmark just nu, så jag undvikar att använda pengarna innan. Så ner till "Thai International" for att köpa. "WOW - HVILKA HÖGA PRISER". Det var inte precis vad jag hade väntat mig, för det mest direkta resor utan att stanna, sprang upp till nästan 2200 australisk dollar, vilket är ungefär 10000 Dk.Kronor. Detta var något som en våt trasa i mitt huvud och jag kunde se att min vistelse har löpt ut, mycket fort.

  Men gutten bakom skivan visade sig vara Danska, och han gav ett mycket bra råd. Bara 100 meter borta är en Discountresbureau som säljer exakt samma biljett, bara med lite osäkerhet om avgångs dag håller. Jag tackade och gick över och fick en returbiljett Thai, flytande dato, endast 1100 dollar motsvarande ca. 5000 kronor. Och ännu bättre - det fanns också en veckas vistelse i Bangkok med i priset. Så nu var jag då rätt i toppen.

1. Juli 1987 . 

  Med dissa saker på plats, åkar jeg ner på Greyhound Buss för att hitta min buss, som avgår klockan 1615 norrut. Det blir snabbt mörkt här rimligen nära Ekvatorn. Ljusat släcker "off" klockan 18, under en relativt kort tid, bara för vända tillbaka  med solljuset på morgonen nära 6-tiden.

  Tja, Brisbane är en mammutby och det tar nästan en timme bara att komma ur stan. Nå ut ur mörkret faller och det går undan med upp till 120 km/t, som verkar ganska snabbt när man sitter på 1. våningen i mycket gungning buss. På bussen videoinstallation visas "Champ", men efter en halvtimme går att dra sallad i maskinen. Så det blir en liten halvsövn, in på natten innan vi anländer i staden Mackay, med soluppgången i öster. Var annars? Har gradvis vant mig till det omvända världen, här söder om Ekvatorn, där en förankrade invånare från norr om Ekvatorn, har en känsla av att solen står rakt upp i väst i stället.

  När solen är också synen av ett helt annat landskap än jag hade i och runt Brisbane. Detta liknar det Australien från dom resbroschyrer och böcker om landet. Bushland och oändliga sockerrör områden, väl blandat med skog och kreaturgårdar i gigantisk storlek i störrelse med Blekinge. Det finns inga byvatten från vi vet om i Danmark. Men regnvatten samlas in från hustaken, där det löper ut i stora tankar för senare användning. Det finns också vindkraftverk vattenpumpar vid brunnsborrningar. 

  Frukost intas i staden Proserpine. De flesta konsumerar frukosten på en restaurang, men min nyfikenhet leder mig runt i staden bara för att titta lite, när jag köper mig ett gäng bananer (skämt unvikas, tack) och en yougurt från den lokala matkunga. Mysig stad.

  Bra fyllda med bananer, resan är längre norrut för att gå ur bussen for ett liten hvil. Ett liten titt runt semester paradiset "Arlie Beach", en liten fristad vid havet med utsikt över några små öar vid "Great Barrier Reef". Går lite runt och njutar av platsen och får en snabb pratstund med en ung flicka som bor på platsen innan bussen fortsatte norrut.  Nu när vi bara saknar goda 3 timmar körtid innan vi drabbades Townsville. Resan går genom ett landskap som är den första smak av Australiens outback. Träer är lägre och det finns längre bland betande djur. Och de som är här, försöker hitta lite skugga under några halv vissna småtræer.
 
 Städerna här har också ändrat utseende och är sä inte likadan dom stora städer, med stress och tätbyggada husa. Här finns det långt mellan husen och gatorna är breda boulevarder.

  Greyhound bussterminalen i Townsville, nåes bra efter 21 timmars resa. Så ta en taxi till mitt hotell, innan jag går ut för att utforska staden. Det finns mycket hett nu, med mer än 30 grader i skuggan. Tur att det är vinter här. Men vi är också i den tropiska område nu där all verksamhet ner på sparlåga, så här är säkert inte så stressigt som i Brisbane City.

  Från mitt hotell, det finns goda utsikter till "Magnetic Island", som ligger ett par kilometer från Stillahavet. Det verkar som om det är en brand där, eftersom der finns några enorma rök utviklingar från ön och det kommer också att diskuteras på TV. Tja, men min tid inte skulle vara vid tvét, så jag går in till stan och mötar en biljett agentur som säljer resor till "Magnetic Island". Nåeja, varför inte? Så jag har faktiskt också varit där.

  Det tar bara 20 minuter att segla ute i katamaran båtan, der skjutar en ganska betydande hastighet. Med på resan, det finns också personer från "State Emergency Service" på vag ut till ön för at bekämpa branden. Jag är bara på ön i några timmar för att jag skall fånga båten tillbaka till Townsville innan natt. Branden, jag ser ingenting av.  Jag har ingenting att göra där, jag är inte brandman. Och jag tror att de vill ha fred för sig själva för att bekämpa branden ! 

  Tja, jag har min egen lilla branden att bekämpa, da cafeteriedamen snabbt har gjort min jätte Toast på en kulklump. Men det smakade mycket bra nu i alla fall. Efter smörgåsan, jag gick runt i några timmar och så många saker och hade tagit några bilder, men utan riktigt noterar vad jag såg, det var bara en allmän komfort resa utan mål. Så tillbaka till båten och med återvända till Townsville, där jag ställde mig till att utforska det lite i kväll, där det verkar vara något att fira. Funderar på om det är för att jag har kommit till stan - det var mycket snällt av dem, men de hade nu ingen anledning att göra. Men tack i alla fall. 

  Alla fall jag går rakt in i en Korvvagn som omisskännlig liknar en av Steff-Houlberg från Köpenhamn. Och 4 Hotdogs med det hela, smaker till 5 Michelinstjärnor. Allt i allt en mycket rolig kväll, som skulle ha varit mycket längre. Men jag har boken väkning klockan 530, när bussen körer afsted. Så jag går tidigt att vila och hittar en snygg liten torkad bukett blommor på min kudde. Trevligt!
 
Det är väldigt varmt här, så airconditionen köra hela tidan, så jag inte helt smältar bort. Kan se från balkong dörren, att den eld på "Magnetic Island" har blivit större och jag hör på radion att det nu är en veritabel skog- och buskeld eller "bushfire" som det heter här, där allt brännskador på grund av torkan, som också kan utvecklas på en ö. Men jag tror att de duktiga brandmän få det under kontroll och "Magnetic Island" är också på morgonen då jag måste fortsätta min resa. 

  Staden Townsville er mycket trevlig at besöke. Inte höghusa, men nya och gamla hus går bra ihop här. Staden är inte större än det är att se det mesta inom kort tid. Det finns cityliv runt gågatan och i Mall'en (butikkscenter) finns bra mix av affärer och underhållning, samt ett stort antal barer i hela staden, så risken för törst är inte så överhängande här. Inom gångavstånd liknar byn den vildmarksstad, du ser i reklam och det modernt centrum med hamnen uppfyller alla önsker här.

  Efter en god natts sömn kör Greyhound och jag västerut genom det centrala och norra Queensland på "Flinders Highway" genom städer som "Charter Tower", "Pentland"och  "Prairie "med små mellanlandningar på vägen, tillräckligt länge för att jag kan se bara snabbt till livet här. Den första ordinarie matstop er i "Hughhenden", det finns en stor stad med boulevarder och träfortove och vad hörs här. Tyvar jag måsta  lämna byn igen, serlvom jag hör att der är Rodeo imorgon. Men det är egentligen inte något att göra med när min buss biljett kan inte ändras utan resten av turen går att förlora.

  Så snabbt den går i hög hastighet för färdplanen är mycket snäver. Så det är med gaspedalen ner hela vägen och trots att vi ständigt är försenade. Hade hoppats på lite mer tid så att små städer kan bli bättre utforskade lite. Men inte så, och det rör sig snabbt genom bushen, som samtidigt är mycket torr och mycket frodig. Det finns många Mulgatræer av 2-3 meter i höjd som är upp med en massa buskar, som får vatten från grundvattnet i inlandet..

  Här föraren får ständigt vara vaken. Han kommer att varna i högtalaren, att vi måste vara vaktsamma till ca 25 vilda hästar korsar väg med full fart och på en annan plats har 3 tjurar beslutade att gräset är grönare på andra sidan av vägen, precis som vi måste vara vaksamma mot Dingos (vilda hunden) som är ute på vägarna och väntar på bussan fixer kvällsmaten till dem. Ofta Dingorna verkade vara lika nyfiken den andra sidan av vägen och springar rakt ut framför bussen. Otroligt att ingen kommer att drabbas på resan. Men i gengäld fanns 2 platser där en kænguro beslutat att avsluta sitt liv ut framför bussen.  Udda idé att djuren tänkar det är säkrare på andra sidan av vägen. 

  Överallt finns det stora Termitboer. De flera meter höga bruna kolonner i tusentals i hela detta uppland och du får tanken att hela landet är en gigantist termitbo. Det finns inga 2 identiska och kan finnas i utroligeste former och ovanför varandra. Du nästan inte vågar att tänka på hur många termiter som bor i detta område.

 Vid aftenstid vi körer in i Mt. Isa, som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, för att vara här i några dagar. Annars är det Fredag här och det verkar vara gott liv i staden. Min granne i bussen, Frank, sluttar här. Han är "Stockman" som en Cowboy heter här. Frank berättad att varje Fredag hundratals av Stockmen kommar till Mt. Isa för att spendera hela hela veckans lön vid värdshuset. Bara synd att jag kommer att fortsätta, eftersom jag hör det är ganska livlig, då många "Whitefellows" och "Blackfellows" träffas, ofta med några gigantiska träta och fajt senara på nattan. Hela scenen här kan tas från en gammal film från John Waynes Vilda Västern.

  Tja, jag hade ijo nga planer på att kämpa i dag, så jag hitta en restaurang där jag beställer en stor biff med bönor. Middag spolas ned med en lika gigantiskt glas öl. Verkar som om allt är större här, utom priser. Den här restaurangen har 2 rum, ett för "normala" ätande gäster och en för arbetagare. Och med min cowboy klädsel passar mig förmån för goda gärningar där livsmedel kan njuta av "Workers price" som något som påminner om en tredjedel av priset för det fina avdelning. Så det är bara något som passar mina pengar bestånd, som jag bör bara ta små bitar av, så att jag kan vara så länge som möjligt i landet, innan hemresan till Danmark.
 

Men tiden går och det är det avresa igen. Bussen mullra iväg igen och den första hållplatsen är "Barkly Homestead", vid midnatt och mattid.  Nej, inte jag!  Jag är nu väl fyllda och har ätit nästan hela tiden den sista dygn. Så jag vandrar lite runt och tittar på natten och även om de uppvisar många ljud av djur och annat fyller mörkret med liv. Mycket avkopplande.

  Vidare går från "Threeways" där "Barkley Highway" mötar "Stuart Highway". Här träffas Townsville bussen med bussar från Darwin och Adelaide. Alla faror runt och hitta sin buss och nya plats. Jag hittar också en ny plats i bussen till Darwin. Eller hellra Katherine som er mitt mål.  Jag är nu i "Northern Territorry" och på sin väg norrut. Här är reglerna olika dom i Queesland, inklusive rökförbudet kommer att hävas i bussen och alla bara utom mig, drar upp tobaken. Puha,  jag har oftast inget emot att andra röker, men när ungefär 30 på en gång rökar tobak i en buss, det blir något obehagligt att sitta fångas i mitten. Så jag försöker sova i en osteklokke fylld med rök, inte lätt.

  Även annat NT skiljer sig från de andra staterna i landet. Här behövar du inte hittar en "Bottle Shop" att köpa drycker som är starkare än mjölk. Här öl och sprit köps nästan i alla butiken. Men det har förmodligen något att göra med större avstånd mellan civilicationen i den torra vildmark. Eller kanske er bara större törst här i staten. Alla fall, du kan köpa en NT-öl i två-enkvart liter  -   Titta, det måste bli kaldt mänsklighet bortom alla gränser. 

 Den öppna marken markerar även om de ofta stopp för nötkreatur, hästar och andra djur,  plötsligt springar ut framför bussen. Här är det absolut djuranas land där "Stuart Highway" även kallad "National Highway 87, styckning gemmen landet, med sina 2129 kilometer, varav 1202 km är" Nordterritoriet ". Det är en väg där vill något!

  Vi möter ofta "Road Trains", som dessa massiva fordonståg kallas. Det är en forvogn med 3-4 stora släpvagnar och er absolut inte de som kör i slow-motion, men mullra iväg med 100 km/t genom landskapet och låta dem vägg av damm till andra trafikanter, inklusive bussarna som ofta har att hålla till sidan och vänta tills "dammet" försvinner.

  Den första längre stopp som "Dunmurra Road House",  är det dags att få lite vatten i huvudet och sedan få fyllt magen med vått och torrt, så du gör dig redo för den fortsatta resan norrut, vilket gör en liten smuttur i bushen, för att hämta en enda passagerare i ett "Daly Waters",  en mycket liten isolerad plats där Greyhound buss kan sägas vara höjdpunkt i veckan, dessutom, att döma av tillströmningen av nyfikna människor.

  Och senera vi kommer till "Larrimah Road House", där det inte finns några passagerare, men föraren tycker vi alla kort bör titta in och säga grattis till den nya ägaren som just har fået nyckeln i dag av den gamla ägaren som har drivit  platsen i 38 år. Mycket trevlig och så var också utskänkning av öl och vatten för oss busspassagerare som fick oss en extra rast och hacka prata. Det var i själva verket bara en timme, som människor strömmade in i området och det nästan förvandlats till en fest. Nåeja och sedan var det för ett par extra öller, utan att föraren drack av vattenflaskan - men kanske det var vodka? Naaa, naturligtvis inte.

  Bortalaget gick med full fart, för att fånga lite av den långvariga paus i Larrimah. Innan Katherine nåes, bara 114 km nordom Larrimah, är ett litet stopp på "Mataranka Homestead" för at byta passagerar, både på och av. Visst en plats att komma ihåg, om det i framtiden att planera en resa till Australien och måste hitta en plats för avkoppling.  Här ser utrolig ut i omgivningarna, med heta källor, 34 grader året runt, där du kan bada i paradisiska omgivning. Absolut et ställa man bör besöka om resan går gennom Northern territory.   Kom ihåg att notera namnet !

Nu är det lördag mitt på dagan. Lyckligtvis har det funnits många mellanlandningar på vägen från Townsville som jag lämnade för 30 timmar sedan. Det hade varit bra med några längre stopp, men när pengarna är liten, jag ändå prioritera de platser som jag kommer att hedra mitt besök. Det finns så många spännande och otroliga platser i Australien, så det är nästan en smärta över att behöva välja, eller ännu värre, att välja mellan.

  Just nu finns det bara en halv timme till Katherine, där jag har just upptäckt planer om saker och ting är annorlunda inom räckhåll. Det är inte alltid lätt att planera när du bara sitter med ett par broschyrer och inte känner något om området.

  Katherine nåes och jag tycker att "Springvale Homestead" där jag bor, är mycket långt från staden, så i stället för "byferie", jag slår mig att ett lugnt i skogen, nära "Katherine River" och tystnaden runt. Det kommer att kens jätte bra med ett trevligt relaxation efter 2284 kilometer per buss, utan alltför mycket stopp.

  Efter den sista transporten i taxi,  anländar jeg vid "Springvale Homestead"  och får mitt rum snabbt och da in under duschen för att tvätta den långa resan ut ur kroppen. 30 timmar sätta sin prägel på rygg, axlar och röv, ingen tvekan om det!

  Färska igen tar mig tid att vandra runt och bara titta på mig och få många nya intryck.  Jag älskar att gå runt och se fåglar, ödlor och jaaa, allt. Om du bara öppna ögonen och tittar, öppnar en otrolig världen av undrar bara för dina fötter. Även om jag nu kan väl bara skaka på huvudet, alla av dem nästan panik-liknande slavej bort svett, medan dom prustende trampa iväg för att hålla vid liv en idé att leva lite längre, utan trodde att prusteriet kan korrodera kroppen . Sakta ner lite och ta den med lite vila och njuta av världen i stället. Den erbjuder till gymnastik för hjärnan.

  Här på Springvale hittar jag mig en ny vän.  På min promenad runt,  jag tittar in i en av de gamla byggnader här och här fins en "Aboriginal" (Infött Ur-Australier ), och bekräftar min uppfattning att det inte finns något behov av att springa runt och svettas. Han sitter avslappnad i skuggan och vänligt vinkar till mig, om at komma in till honom.

Nu är jag jo en beläst storlek och är väldigt duktig. Hmm ... tro nu inte för mycket, men i alla fall har jag läst och hört att du inte skall riskerar att bara prata och fråga för mycket till dessa människor.  Jag har inte en aning om det finns något om det, men beslutar sig för att använda "etikett". Så det kan inte gå helt fel.

  Jag fråkar om jag kan sätta mig och han pekar på en plats på hans vänstra sida där jag sättar mig i god ordning. Det finns troligen en kvart, innan en verkligen diskussion inletts, men det hjälper mycket när jag erbjudar honom något att dricka - "Fosters" säger han omedelbart. Det är ett jättefint Australiska ölmärka, vilket har bidragit till at börja många samtal genom åren.

  Hans namn är Charley Williams och han berättar han är äldste och därför "överhuvud", för en familj av "Pitjantjantara" släktet, som är en av de största och mest omfattande i Australien. 

  Vi pratar i 3-4 timmar och der sagts många kloka saker som jag tycker är mycket spännande att höra. Det är knappt 10 år sedan, Charley Williams tog steget in från Bushlivat. Han tror att han är ungefär 60 år gammal och har just upptäckt att han kan få en Australisk pension, liksom alla infödda Aboriginals kan få för livet, som en sort plåster på såret eftersom det vita Australien har uppenbarligen ett dåligt samvete om att ha tagit landet från dem. Eller kanske mere sant, är människorna vidtagits från marken, da deras tro är att marken äger folket. Kanske är det sant, vem vet?

 A nledningen till att Charley Williams är här i dag, är att han och hans familj skall presentera ett "Corroboree" ikväll. Det är en rituell dans som Aboriginals användar för att blidka de olika jaktgudar som finns, hvilka kan göra jakten och livet svårt. Det kommer också att bli en mäktig prestanda, med visning av spydkast, som jag är säker på att de har försökt tidigare. Det är otroligt så präcist spjutat rammar, utan det faktiskt verkar som om de är avsedda, utan snarare bara kyler spjutat bort. De är inte helt unga, dom infödda och ser också lite slitna ut efter sessionen, som var mycket fascinerande at opleva.

  Det var nu Söndag och jag är som vanligt uta at titta runt och det båda framför och bakom allt. Det blir ett hejsan till några nötkreatur och såment även vattenbufalo,  jag har tagit en bild av. Ser också ett roligt trä, som jag omedelbart döpar för ett "Australiska Mageträd".  Stamman har en diameter på ett par meter och grenarna fastnar mest ut från toppan av stammen så att den nästan liknar en blomma vas. 

  Jag kommar också ned till "Low Level Gorge."  En plats som skulle ha använts som en modell för den platsen, där vi alla skal hen en gång. Ett riktigt trevligt ställe som är en part av "Katherine River." Som så många andra platser jag har besökt i Australien, jag satte mig ner medan tänker väl nästan stannar, när jag bara kan flyta omkring och njuta av livet. Hur är man oerhört lycklig att kunna uppleva sån saker och inte bara välja att sitta hemma bakom gardinerna och se een eller annan serie på tv, avsnittsnummer 1765. Disse erfarenheter verkligen bekräftar att vi skulle följa plötsliga idéer och inte bara höra om andra som gör det. Njut fan livet, medan det är det, eftersom i morgon kan det mycket lätt vara en dag för sent. 

  Hittar också en lugn plats där solan kan baka lite. Har upptäckt att min hudfärg, nästan säkert har börjat ligne en snöbunke. Så ikväll har jag nog nästan liknar en jordgubbe  innan jag åker ut på en flodresa,  på krokodil jakt.  Så med ficklampa, forstås.

Först tänkte jag att floden kallades "Johnston River" eftersom vi var tvungna att hitta en krokodil, "The Johnston River Crocodile".  Senare fick jag veta att det är en del av Katherine River, som är uppkallad efter krokodillens latinska namn, "Crocodylus johnstoni".  Det är alltid trevligt att få reda på den rätta sammanhang, så att man inte gå och slängar om sig med halva sanningar och andra dumheter.

  Hunger och törst måste dämpas, så vi kommer att läggas till på "riverside", där den stuvning der togs med och "Damper" att ätas. "Damper" som ett slags tårta och smakar också sådan.

  "The Crocs" är omkring oss (oss er 8 turister och 2 guider som trotsar kylan i natten). Floden är här bara 8-10 m bred och dom är mitt i floden och på banker ovan och ser på oss medan vi äter och dricker vitt vin. Och precis som guiden säger: "Ju mer vin, mer och mer Crocs."

Efteråt finns tid att vandra runt på egen hand, med en stark lampa för att inte bli överraskad under natten. Några meter bort i floden,  jag ser vissa fluorescerande röda prickar, som förmodligen är ögon där tittar på mig. Jag antar att det är en "Baramundi" som är en stor och mycket välsmakande fisk som får fångas här.

  För bara för att vara säker,  frågar jeg guiden Allan som berättar att det är en krokodil som förmodligen tror att jag ser ut som en stor välsmakande "sak" som kan fångas här om jag inte flyttar mig lite djupare in på fast mark.  Naaa, så farligt är det nu troligen inte, eftersom det oftast bara sötvatten krokodiler som lever här och redovisas endast i mycket få fall där människor har blivit attackerade. Tja, eftersom jag vet inte om krokodil har också läst den upplysning, så jag bara drar lite bort från floden och går till dom andra och drickar mer vin (Du vet. "mere crocs").  Ren avslappning i natten, när flyghundarna i flockar flygar nära omkring oss.

Det är något annat med sina artsfäller som levar nära havet, saltvattenkrokodillen. Dom är också kallade Deltakrokodillen och har det latinska namnet "Crocodylus porosus" om det betyder något om den har käftarna satt i en köttfull del av oss.  Av disse kan vissa bliva upp till 7 meter långa.

  Den bor nära havet och det i god samordning med hajar och rockor.  Bättre säga att de attackerar allt annat som rör sig och känner ingen rädsla. Ett möte med en av dessa "rester" från tidigare tiden, under en badetur i floden, hade troligen skickas den olyckliga för återuppbyggnaden på en eller flera sjukhus.

Efter att ha ätit, kommer det att finnas en liten promenad längs Katherine River, för att söka efter flera krokodiler. Men det finns ingan på land, eftersom det är ganska kallt här i nattan.  Så de har sökt ut i det varma flodvatten och vi kan bara se ett par som har sin ögon upp för att ta hand om hvor vi befinnar os.  Efter en bra kilometers promenad, vi tog upp i båten igen.

  Den vedere seglan går några kilometer längre gennom floden, där vi ser många djur i vattnet, då en nattlig simma inte blir aktuell. Och tyvärr är det för mörkt för att ta bilder här, där ljuset var avstängd mycket länga.

  På väg hem från förankringan, till mitt rum kan jag höra dom många Dingos gläfs och jämra sig, någonstans i närheten ute i mörket.

  A
 
v klädorna och i sängen kommer nyfikenheten dock över och jag kryper i mina kläder igen. Går ut i nattan mot ljudet från Dingorna, ute under stjärnhimlan, långt bort från platsens ljus och ljuda.

  Jag sitter på ett staket och lyssnar på natten. Jag hör att dom innan så bullriga Dingo kommer närmare. De försöker att inte vara tysta, så jag kan känna att de är 15-20 meter bort. Det är inte att se dem ordentligt, bara skuggor som listar omkring där ute, medan dom långsamt cirklar närmare platsen där jag sitter på staketet

  Jag har läst att Dingos är rädda för människor och inte angriper oss. Men jag sitter och blir inom någon tvekan om att Dingos också har att få läsa det. För de kommer närmare och bli tydligere, så fantasin börjar få fäste och jag beslöt att det skulle vara klokare att ta sig in i det upljusta området innan det kanske blir lite för sent. Det kan mycket väl vara att det var dumt att gå ut där, men då hade  jag skulle irritera mig mycket när jag senare skulla tänker tillbaka på den kvällen, hvor jeg inta följde mina tankor och idéer.

  Efter en lyxig sömn är jag tillbaka ut i solen för att färge min vackra kropp. Det blir en fin kulör innom ett par timmar och jag måste hitta Katherine och Greyhoundbussorne igen för den vidare resa.


  Slutligen, i bussen och vi är på väg söderut. Den mistade tidan redan samlats in när vi kommer till "Three Ways". Det lyckades eftersom det bara fanns ett ställe, vi ska ta nya passagerare upp. Och så var spispausen i Dunmurra kortad något nedåt. Alla var glada igen.

  Första stopp efter Three Ways är Ti Tree  där det är frukost. Den sista halvtimmen vi har tittat på en helt fantastisk soluppgång över bushen, där Mulgaträerna och Ghost Gums har stått som ett kraftig svart silhuetter mot den röd-orange morgon himmel.

  Synd är det inte ingår en "luxusstop" i färdplanen, så vi kunde njuta av kontrasten mellan mörka och ljus, vilket är ganska otroligt skarpa här. Luften är så ren här som du kan varken smaka eller lukta någonting. Renheten i luftan kan inte beskrivas rättvist.

  Eftersom alla magarna var fulla nu, körer bussan i  full fart dom sista 2 timmar mot Alice Springs i mitten av landet.  Nu kan man verkligen se varför den kallas "The Red Center" här. Marken är mycket stark rustrød, förmodligen på grund av mycket hög järnhalt i marken. Det kommer också att bli påmind om det varje gång du putsar Din potatis, så det kommer att bli stora rostiga fläckar på näsdukan. Och så naturligtvis kan du bara tänka lite på hur lungorna kan se ut ?

  Här, 30 kilometer norr om Alice Springs, passerar vi "Tropic of Capricorn", den sydliga vendekretsan. Den passerade jag i sista veckan när resan gick norrut till Rockhampton. Vid regelbundna sommardagar i september här måste vara ganska varmt. För här i vintertid finns det "bara" 35-40C under dagen utanför i solen och ner nära frysning på natten om himlan er klar.  Så rimligen borde man ha en mössa på här, där ingen annan skugga fans än fötter och mage visa fall gör.

  Strax innan vi kommar till Alice, vi måste in och vägs. Bussan  forstås.  Det är otroligt att man kan finna anledning att stå här mitt i örknan och väga  fordon innan de släpps in i staden. Men vi får hoppas att den har en rimlig ändamål, t.ex. upptäcka överbelastad skåpbilar och liknande.

  Alice Spring. En stad som jag har väntat mig mycket av och ser fram emot besöket. Min idé om Alice är baserad på litteratur och broschyrer med bilder av en Outbackby med  Boulevarder och trähus.  Nå ! Andra är inte att säga om dom föreställningarna. Det var något av ett anti-klimax och en hink med vatten på huvudet, att promenerar runt i staden.

 De platser jag futtede runt staden, det fanns inte så mycket som bara ett litet hus eller liknande som skulle kunna avhjälpa besvikelsen, efter att ha besökt städer som Hugnhenden, Proserpine, Daly Waters och Katherine. Det var något av en tunn mage att drömmestaden i mina tankor,  istället var fyllt med stormarknader, hus av massproduktions typan och gatorna var fyllda med turist saker som inte kan undvaras.

  Även jag köpte mig en hatt,  för att få lite skugga för solen, som är ganska tufft här i mitten av allt. Och då hade jag också köpt ett par tekoppar till min samling, så jag kommer snart att ha tillräckligt för att erbjuda på en internationell te-mik på hemmaplan igen.

  Den ene kopp köpte jag här vid Royal Flying Doctor's bas i Alice Springs, där jag hade kommit för att se bla. en liten film om fenomenet. Jag visades runt och hade sett radio room, höra lite av samtalen "on the air" och så ett museum, som innehöll en hel del saker som hade använts under årens lopp.

  Absolut inget tvivel om att flyga "Royal Flying Doctor" har en enorm påverkan på alla som bor och levar i Australiens vildmark. Service och tjänster som utförs av "Royal Flying Doctor" är en kostnadsfri tjänst för Bush människor. Tjänsten grundades 1926 av en herre vid namn Flynn där som den första så möjligheterna med en sådan tjänst.

  Den första officiella flygningen gjordes 2. Augusti 1927 från Cloncurry i Queensland. Basen i Alice Springs grundades år 1939 och nu finns det 139 baser i vildmarkan, der med radion på kvægfarmene och 102 mobila radiostationer som täcker hela landet och tjänar cirka 30.000 personer. Det finns 14 baser och kostnaden för "RFD" handlar om. § 10 miljoner årligen (1987).  Att Alice Springs bas bifogas 1 läkare, tillsammans med 5 från andra håll i Nordterritoriet (1987),   som täcker ett område större än hela EU.

  Jag har nu promenerad Alice tunn för att hitta den staden jag har läst om. Men allt har förändrats genom åren efter dom bildarna jag har sett togs. Faktiskt lite naivt av mig att tro att allt hölls i den gamla stilen för min skull. Men det är säkert mer romantiskt att se antika städer, i stället för att se dagens arkitekter förstöra allt.

  Mina fötter ledde mig opp på bergen, eller kullar om man så vill, runt om i staden. Men här har varit något före mig. Det måste verkligen vara en av de mest förorenande och farligeste djur som finns på Moder Jord.  Nämligen människet! 

  Det är fantastiskt, med vilken likgiltighet som naturen håller på att behandlas här. Överallt låg krossade flaskor, papper, gamla barnvagnar och och och ..... Det fanns inget slut på röran vi erbjudar vildmarkan här. Det är helt enkelt otroligt, men vi människor är så.

  Vad händer nu? Jag skulle hellre se att drunkna sorgere på en bar. Ok .. Det var nu begränsat hur mycket jag skulle dricka här, eftersom priserna bar tydliga avtryck av turism.  Och sedan fanns det flera "öden" som hade tittat djupt i flaskan, vilket fall som helst av de första platser jag såg. 

  Det måste vara något bra? Jojo, jag hade en bra chatt med Mandy på hotellet där jag bodde. Trevligmandy fungerat som barmaid bakom baren där flera kallt "pot" öl fint kylte min hals.

  Mandy är ganska nöjd och berättar om staden hon kommer från, nämligen Melbourne i delstaten Victoria. Bra, för jag har också velat resa til netop Melbourne, så jag lyssnar på vad hon säger. Man vet aldrig.

  Jag hittade en tidskrift där Alice Springs historia nämndes. Det var den 11: e Mars 1871 en linje arbetara inom telekommunikationen, upptäckte en liten källa vid den uttörrada Todd River, cirka 3 kilometer norr om själva staden som följde.

  Han uppringda källan efter hustrun till Charles Todd, som var tilsyndførende för "Telegraph" för Södra Australien. Han valde en platta gräsmark att bygga Telegraph Station på och linjen syd-nord och sedan Alice Springs grundades.

 Nu var der tyvär skollov i "School of the Air." Det hade annars hade varit kul att se och höra, där barnen i bushen undervisas via radio. Man måste säga att det är något av en klassrum, eftersom det fanns några elever som satt mer än 600 kilometer bort från läraren.

Fortsätter i mappen "Svenska 4"

.

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

17.05 | 14:55

Hej Jenskarl... Ikke efter hvad jeg kan huske. Eli var Superintendent, Torben Kristensen var nr. 2 og Erik Lisner var Crewchief som jeg var på havneværkstedet

...
17.05 | 10:11

var der en på værkstedet som skrev workorder ud ved navn BENT var han der da du var der

...
23.04 | 17:33

Har sendt Dig en Email Allan

...
22.04 | 19:00

Sven- til Du og Lisa..Far din storebror gik bort 18/7-20 efter lang tids lungebetændelse,mor herefter18/11 -20 pga kræft i 12år...savner Jer Allan Hansen

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE