Svenska 2

2

2

August 1972 och det civila igen .........

Jag kanske borde ha blivit inne i millitäret på den tiden, men det civila livet så kanske bätre ut för jag.  Men i stället för att leta efter ett jobb, jag gick runt och hyggede en tid, troligen eftersom jag inte hade kommit helt över olyckan på motorcykel. Det knagede lite här och där i kroppen och fortfarande huvudvärk med medecin forbruk til fölge. Jag kunde inte riktigt komma igång med något och det var bara et liv för lånade pengar, medan jag hyggede tillsammans med hela "teamet" när Vejlesø i Holte. Vågar inte dricka något sprit för det sedvanliga festligheter var i cirkeln. Varje gång jag fick bara 2-3 stycken var jag så yr som om jag hade fått 20!  Det måste ha varit efter effekter av olyckan som ledde huvudet ganska lång tid efter. Läkarna hade ingen bra förklaring, men i tid var jag nu "normal" i knölar och så småningom skulle kunna delta i den dagliga strabadser. Nåeja nu är "normala" är ett ganska varierande storlek och när man tittar på och höra om vad de såkallade "normala" människor gör i vardagen, så jag tycker det är utmärkt med förhoppningsvis att vära lite onormal.

  Har det till sist totala bra och fick den ljusa idén att ta licens för buss och taxi. Det var inte det fallet att det i dagens Danmark, där man nästan behöver en examen för att få professionell.

  Började strax efter nyår 72-73 och fick 2 timmars körning i en gammal gammal Bedford buss i Stadens Kørskola i Nørreport. Den gamla bussen gick bra i bitar ända fram till prövet, så Køreskolen lånade en lika gammal Leylandbus i Köpenhamn Sporveje. Visste inte prova det innan avgång av granskarna via Köpenhamn gator och gränder. Teori togs efter en vecka och med snabbtestet jag nu stod där med ett licens för buss och taxi. Så vad?

  Nååeja som var "Dom Gröna Bussar" i Hjortekær, som ägs av Svend Bojesen. Dom har jag använt helt från födseln, så varför inte fråga om behovet av ett fåtal händer på ratten.

Januari 1973 .........

  Och jatak från Svend Bojesen, han hade redan hört att jag hade en licens nu, från en av hans gamla förare Andreas Andreassen, som jag hade en konversation med några dagar innan. Det var en liten världen i Hjortekær, så det hade fått ryktes dumbom här hade licens och Svend Bojesen var säker på att jag gick upp och sökte jobb med honom.

  Det fanns 5-dagars 47-timmarsvecka. Ugelønnen var DKK 905 - före skatt. Kan inte komma ihåg vad skatten var, men jag var bara superrik där Svend B. betalat mig totalt veckolön, endast 3 arbetsdagar första gången. Och eftersom jag inte hade överlämnats min skattkort, sa han skit och gav mig hela lönen utan avdrag för skatt. Och när det väl var i kontanter - betalas kontant på torsdagen vad de hade tjänat till onsdag kväll. Nåeja - samma lön som normalt betalas ut i 5 - och 10-kronor konstaterar att Svends pengar förvaras i en låda i skrivbordet, där han hade busting.

  Det fanns ingen bankavtal, det var Svend B. som är ansvarig för gammaldags. Efter så många år, det kan väl etablerad röjas att det fanns alltid en hel del kontanter i katter låda under skrivbordet. Alltid full av sten 5-kronors och 10-kronors-sedlar för att betala varje gång det vär tid för lön. Så det var alltid en mycket tjock plånbok hade varit på lönelistan dag.

  Ändå körde min Harley Sportster och gjorde vägarna osäkra med Vejleguttarna och särskilt Knut (Valnöt), som hade samma passion för Harley som jag hada. Körde också en stor del i Alleröd, var min mycket goda vän Kockar Per-levde. Naturligtvis har han också körde Harley (det fanns två?) Och hade nyligen "omvandlas" från kock till mekaniker. Vad mer? Det är mycket uppenbart, IKK?

  Stort sett samtidigt började Knut, jag och några andra från Vejlesø som kommer i en motorcykel klubb i Ballerup. Den hette "222" och var uppkallad efter startdatum, 2/2-72, och sedan kom till Råmosevej 2 Det var under åren en mycket stor klubb, med 120-130 aktiva medlemmar. Det var för några år fanns på motorcyklar, vilda festande och massor av fart i vardagslivet, jämnt fördelade mellan "222" och Vejlesø i Holte. Vägen klubben inte kallas för "222" mer, men "Oldtimer" eller nåt sånt, men är fortfarande visas på Råmosevej.

  Nu var det den unga, vackra och goda, inte minst vid den tiden, så det är inte brist på uppmärksamhet i bussen från söta unga damer sedan. Ibland trodde att om det var på grund av att de kom fria med att de stod och pratade med en. Naaaaa var det uppenbarligen eftersom det var den unga och vackra chaufför, det måsta det bara vara. Annars gick det utöver självförtroende.

  Och här är vad jag kan komma ihåg en dag. Det fanns en ung dam som hade särskilt lockade min uppmärksamhet. NæNæ, absolut ingenting att göra med läder jacka eller andra kläder, sade till mig att här var en av baksätet. Långhårig och bär ett stort afghanska päls, var nog inte direkt något en motorcykel gut hade öga för normalt.

  Men när hon fortsatte att sitta, så hon var alltid där i spegeln, vi kunde lika gärna vända ett skräp tillsammans. Kanske var det att köra utan biljett, men jag har aldrig fått reda på.
 
1973 kunde man visa .........

  Gitte het hon och var annorlunda, spännande och vacker, så det utvecklades ganska snabbt till något mer, även utanför bussen. Vi var så olika att vi simpelhen förvandlas pjaltetne tillsammans och försöka delaliv. Kan inte minnas eksagt när, men Gitte flyttade ner till mig i källaren i mina föräldrars hus i Lundtofteväj 288 av Hjortekær där källaran konstrueredes till boende för oss.

  Vi skulle naturligtvis vilja ha mer utrymme, men det var mer än omöjligt att hitta en ledig lägenhet i och runt Kgs.Lyngby där vi ville bo. När det småningom gick upp för oss, vi skulle ha att tänka alternativt. Gitte och jag var också gift under den period under stor fest efter en kirkebryllup i Lundtofte kyrkan. Kom också ihåg att vi hade en fin bil, en Trabant Stationcar, som gästerna målade med barbérskum. Det visade sig senare efter biltvätt, skummet hade cauterised i färgen, så vi skiltede därefter permanent med "Nygifte" fram och bak, men utan skramledåser på ett snöre efter vagnen. Smekmånad ägde rum i ett hus i Asserbo som familj och vänner i hemlighet hyrt till oss. Det var först när vi drog bort på kvällen, vi fik fastnat en karta i handen, med en väg dras in. Körde iväg och hittat en hydda fylld med allehanda tricks och mat i kylen.

  Inte långt efter att vi var på vår smekmånad, som åkte till Costa Brava och staden Llorett de Mar Vi bodde på ett hotell som heter "Xaine Park." Fin stad, med sol, strand och massor av komfort os nygifte. Samtidigt bodde också en av våra härliga vänner, Mona Ussing, på ett hotell "Garbi Park" nära ved. Liksom Mona träffade på samma resa hennes framtida make Josep Henriquez, som var en professionell klassisk spanska gitarr musiker. Sedan dess har flera konserter med Mona och honom kan bara vara leva med musik. De lever vet jag, fortfarande i en förort till Barcelona, Granollers kallas den. 

  Vi hade en plats att leva, så fanns det inget omedelbart behov. Så varför inte hitta något i Ballerup, där vi kom en hel del i "222" klubban. Och ja, det var "Stuvehøjgård" trädgårdarna rakt upp bakom klubbhuset. Det var trädgårdarna som ägdes av Lyngby-Tarbaek kommunen. Så som medborgare där, det var lätt att övervägas. Vi snabbt fick en trädgård och verkade leta efter ett hus att bygga. Det var en Ganløsehus där företaget uppskjuten ett råhus och så skulle vi själva ordna allt inomhus. 

  Mycket fint och vi har byggt på livat lös. Men nu har vi också fått reda på att vi förmodligen skulle ha varit lite stygg av Nytårstid för 4 September 75, rapporterade en liten pojke ankomst i vår värld. Kom ihåg första gången Gitte hade att bära, så fanns det ingen plan med bred marginal, men skulle något annat. Det var lite Prut också bara nyfiken, som hans papa Sven, för det skulle bara ha varit för ungefär en månad senare. Men vad har man annars uppfunnet gener för?

  Det var i själva verket bara en vanlig undersökning, efter som vi var på väg til party den kvällen. Men barnmorskan tyckte att det var liiidt orimligt, för barnan var klar, faktiskt redan utan Gitte kände det. Så jag futtede hem efter 8mm filmkameraet och sedan tillbaka till förlossnings kliniken i Virum. Det dröjde inte länge innan veerne hit och det fanns en ny medmorgare i Världen.

  David, du hade en extremt välutvecklade stämband, ingen tvekan om det, och du var vackert ljusblått och rött för att din lever ännu inte fungerar optimalt. Men det varade inte länge innan du tog standard kulör och den lilla familjen skulle komma hem och försöka att vara familj på en dag. Välkommen till Din världen, David!

  HæHæ David, jag kommer ihåg 1-års födelsedag i sommarstugan i Ballerup. Du har din alldeles egen tårta och fick det också delade meningar om atomer och fett i överallt. Nææ, där var du duktig!

  Men vi var unga och helt utan erfarenhet av det med familjen. Så efter några år var det bästa att göra, att fortsätta som goda vänner, men efter en skilsmässa. Kom ihåg på Köpenhamn Amt, där separationer inträffar, då talas med mycket höga röster. NæNæ - inte oss, men ett annat par och deras advokater upp till 1 hallen där konferenslokaler var. De var minst sagt lite oense om saker. Våra papper har beställt stilla under 10 minuter så vi kunde komma ut och fortsätta  livet i lugn och ro efter en liten lunch tillsammas.  Ganske bra.

23. September 1976

  Det var dagan när Harley-Davidson Club i Danmark (se "Länkar") officiellt grundades. Många har haft otroligt upptagen att berätta allmänt att det var just dem som startade klubben, någonstans i en steril köksträdgård eller en mörk källare med dålig ventilation. Min gode vän Knut och jag började redan under våren 1972  att prata sammens om at bilda en sådan Harley- förening och granskat några av möjligheterna. Likaså har flera andra också talade om, men det gör jo inte alla eller enkelte personliga grundare av klubben.

  Naa,  vi var 7 vänner, som alla hade gjort någonting lite forarbeta, samladas i Bagsvaerd, på Pelles arbete. Det var: Pelle Soeborg, Ib Johansen, Peter Hansen, Jørgen Hoff Olsen, Jan Koch, Brigitte Yvanés och lilla jag. I sanningens tjänst, det måste rapporteras att det var en enorm regnväder den dagen, såsom äkta Harley körere kom alla körende i bil till sammanträdet, vad mer? Hade vädret varit lite bättre, jag är säker på att Knut Langmack också var kommit till mötet på hans Harley. Med hans store förarbeta i "fallet" tjänst, han bör uppenbarligen också räknas in i kretsen av "förlossningspersonal" i klubbens uppstart, på samma sätt som Flemming Thaysen från Fyn var aktiv från första dag i klubban..
 
  Då är det nog mycket lättare att hålla fast vid att 8  för att gemensamt lägga dom första stenar samman med Flemming Thaysen från Fyn der samlade HD-körera där och att varje medlem sedan, alla har leverat og varit ovärderliga stenar eller klätt murbruk för att bygga den stora och solida förening HDCofDK er blevat till  (här i 2009). Ingen har kunnat tas bort, för varje har med en strö salt eller krydda byggad klubbens historia. Enkelt och ukomplicerat.

1978 säger min genomborrada minne .......

  Mitt liv fortsätter som tidigare, köre Harley och arbeta som busschaufför på De Gröna Bussar i Hjortekær. Jag började att resa en del till Gran Canaria, närmare bestämt till Puerto Rico, där jag befant mig ganska väl. Kendte en gut, Birger Vallys het han och vi hada många trevliga timmar, både på hans restaurang och när han holdt på at hajfiske. Min nyfikenhet tog mig runt när jag sa alla hörn av ön. Jag hyrde bilar och vanliga bussar, futtede mig runt överallt och fick liv på denna vackra ö och fick en massa erfarenhet på ön.  Birger hade en Moto Guzzi California, han ofta erbjuds att jag kunde låna för lite att köra på ön. Mycket snällt av honom, så jag tackade ja några få gånger, så det inte en vana att jag lånade hans cykel. 

  Väl hemma gikk tiden med den vanlige busskörsel, intill en sen natt när jag fick den vanliga godnatt läskedryck tillsammans med andra förara i et rum vid Lyngby Station, sa min kollega i ett annat bussselskab, Freddy, att det ryktas att de behövde en ny bussmekaniker i bussvärkstallet på Columbusvej i Gladsaxe.

1979 kalender sa ........

  Vad sören, tänkte jag, varför inte? Jag körte ut på busvärkställat och fick tag på värkföraran, Frandsen. Ett snabbt prata och absolut inte om jag börja som busmekaniker 2 veckor efter. Nåeja, nu hade jag naturligtvis aldrig försökt reparera bussar tidligara, så det var tvungen att skärpa skinkor tillsammans och tänka mycket, eftersom det var bra för något annat mekanik istället för Morris Mascot och liknande, jag hade blivit utdannat till för många år sedan. Namnen på mina kolleger är inte helt säker på ytan av den övertagande i alla fall, Paul och Freddy jag minns, eftersom deras vackra fruar Gitte och Margrethe. Såvitt jag vet nu, är Freddy chef på busværkstedet nu.

  Men det var verkligen bra tid i 3 år, fram till 1982, tillsammans med många fantastiska kollegor. Men som alltid, jag kan inte riktigt sätta mig i den dagliga trommerum så att gå runt på samma våning och samma rum varje dag. Jag var tvungen att finna frisk luft och började köra buss igen. Jag förstår inte riktigt vad som drog mig bakom ratten, men det var förmodligen det avslappnade livet som egen befälhavaren på ett eller annat sätt som fick mig.

  Genom åren har jag nu inte lugna ner, på samma buss så lång tid. Så det blev en vanlig övergång mellan De Gröna Bussar, HT, Therkildsen Rutor De Blå Bussar, Busdanmark och Stadstrafiken. Men nu var det alltså "De Blå" i Holte som jag hålla till. Det var jo också tät ved Vejlesö och vännerna där.
 
Nåväl, nu skulle man jo inte helt stanna stille! Då plötsligt fick jag den utmärkada idé att köpa en Autoværksted, varför inte? Så jag gick jakt och plötsligt hade jag undertecknat ett köpeavtal om ovetagelse ett bra värkställe som var i ett parkeringshus i Adelgade, Köpenhamn. Det var ett par brödra som hade drivit det väl i många år, men nu vill en ut. Handeln gick enligt planerna och jag anstälda Børge, den yngsta av bröderna Mathiasson.

  Det gick riktigt bra, inte minst på grund av Børge, som själv tydligt virkede som en magnet för gamla kunder värkstället hade. Och en annons i den lokala tidningen, var nästan för mycket av det goda. Kunderna stod på ryggen av varandra för att få bilen reparerad. Men det ska der inte klagas på, så det var ofta sent på kvällen innan jag kom hem därifrån.  Jag hade några"namn" frånden danska filmenvärldensom kunder på värkstället och även Lars von Trierkom medsin gamlautslitnaFord ochfick denrepareradför ganska små pengar.Kulatt tänkatillbaka på.

  Efter ett års tid, jag ville pröva nyt och satte verkstaden till salu. Efter en kort tid en köpare av utländsk härkomst, med fickorna fulla av pengar, så butiken bytt ägare och var fylld med taxi, medan befintliga kunder på detta sätt var pressade att finna en annan anläggning. På samma tidan iäste jag små artiklar i lokala tidningar, som sade stadsförnyelse och andra liknande åtgärder från lokala politiker. Inte något särskilt, men min uppfatning var ret, eftersom efter bara ett liten år, seminariet var tvungen att stänga grunnet av politiska idéer om en saliggörende förnyelse.

  Så det var bara om att komma ut för att köra buss igen. Det var några år i det gamla utan de stora fustrationerna, förutom mycket goda relationer med super vänner, bekanta, inte att förglömma mina underbara föräldrar och syster Lizzie.

Min Gran Canaria resor jag började i den senare hälften av 70erne, blev en vana med minst 4 årliga resor dit av 2-3 veckor varighet. Jag boede dom flesta gångar i städerna Puerto Rico, Patalavaca och Arguineguin på södra delen av ön. Det var utgångspunkterna för mina resor runt ön, där jag bara slappna av och så mest möjligt av ön på samma tid. 

  Jag har aldrig ställa mig själv alltför många mål, men tog en dag af gången och låt tillfället hantera dagen när jag hyrde en bil eller kanske hoppade på en lokalbus och körde ut för att se vardagen i det Spanska. Många upplevelser och intryck som gjorde mine Canariaresor till mer än bara charterferie med resbureau upplevelser. De många Canarierejser blev nästan vardagen för jag och jag får inte glömma att säga tack till min arbetsgivare för deras otroliga flexibilitet med min ganska olägligt semester önskemål.  Men jag var nu aldrig rädd för att ge en extra hand, om det fanns en chaufför brist i firman. Och på samma tid, min hälsa var i top, så jag var aldrig sjuk - lucky me!

 Det var mycket Harley körsel de åren.  Många träfs och fester med likasinnade och inte minst de många Harleyträfs i både Danmark och Sverige gav en god krydda i livet. I Sverige, är det platser som Slite på Gotland, Saxtorp, Gävle, Jönköbing, High Chapparal och inte minst Midsommerträffet i Skellefteå, jag besökte varje år och hade ovärderlig gemenskap med vännerna där. Och fastän jag var klar med nästan alla dom Danska Harleyträffarne där fans. Fick otroligt många och nära vänner som alltid har ett varmt plats i mitt minne.

Det var sensommaren 1986 .........

  Men naturligtvis fick jag tillbaka ett fixa idé, vad mer? Hade läst lite om Australien och sett en liten film där. Så vad annat fanns att göra än att ansöka om permanent uppehållstillstånd i landet, så jag skulle kunna bo och arbeta där på obestämd tid, precis som jag kunde vara där för evigt om det vore valet.

  Det tog ganska lång tid att få visum. Det var ganska själva med en massa läkare och särskilt väntetiden, för att uttrycka en viss australiska gut hit från Holland till Danmark. Med honom skulle jag ha ett möte och det visade sig, att honom skulle ge mig ett ganska omfattande teoriprov i Auto yrke, så att han kunde utfärda ett "intyg" som Australiska Automekaniker. Hela fett, jag fick det och har det ännu.

Fortsätter i mappen "Svenska 3"


3

Februari 1987, då ......... och nu fanns det fart på.

  Totalt tog det mig nästan tre fjärdedelar år att få uppehållstillstånd. Och när jag äntligen fick det, slutade det efter bara 3 månader om jag inte lämna. Så nu bör det vara stark, med många saker att göra, om jag nu beslutat mig för att stanna i Australien på obestämd tid. Sälj en massa saker och ge resten borta, så det blev ingen ugjort hemma, innan jag 27 Mars 1987 lämnat landet med ledning av Australien.

  Püha, var det lite svårt på flygplatsen i Kastrup? Jag var annars beredd avgång skulla ske ensam och i tystnad och faktiskt hade förberett ärendet. Men det var träffade en hel del, så jag kommer inte nämna några - hänvisar till några namn. Men det var nu upp fukt i ögat, inte minst eftersom Gitte (min tidligara fru) med de två småbarn, Nanna och David, var där för att säga adjö.

  Tja, det gick bort. Och som alltid när jag var lite nyfiken och ville uppleva något jag inte hade valt den kortaste vägen till Australien "Down Under". När flygplanet fortsatte vägen i Amsterdam, där jag var tvungen att byta till "Canadian" med vägen till Canada.

  Jag hade varit så lyckligt lottade att ha fått en inbjudan från Iben och Kim, jag visste från Holte. De hade flyttat till Canada för några år sedan och nu bodde i Calgary. Här fick jag 14 oförglömliga dagar fyllda med så många upplevelser som körer runt i mitt huvud som en grötig massa, jag kan egentligen inte skiljas.

Men alla fall jag kan minnas en turbulent ankomst och en kväll med god mat och Coors Light öl och en ganska läcker Cognac. Och bra trött efter 25 timmars resa innan vi satt här och njöt livet för ett mycket välkommet återgå sedan vi senast var tillsammans i Danmark.  Sövnig efter en lång resa i en drömvärldnen, fant vi sängene og jag nåde at se på en neonskylt i ett shoppingcenter, at det var minus 17 grader ute. Uff ! 




  Vatten i huvudet och upp till en stor kanadensisk frukost med pannkakor, lönnsirap och socker, värme Muffins med smör, plus ett berg friskskivet kiwi, apelsiner, plommon, jordgubbar och vad fint hus. Kan man begära mer?

  Efter att äta eftersom det var den sista måltiden, vi körde till Downtown, Calgary. Vi parkerade i garage palats och gick ner 9:e. Avenue och fortsätter genom 8:e. Avenue, som omvandlas till gågata med högt ropade lægprædikanter och bøfbarer, halvvägs mellan enorm glädje palats som erbjuder himmelstræbende olja. och industriella jättarna i Calgary.

  Även om 8th. Avenue, hade besökt ett slags botaniska trädgård. "Devonian Garden" som är ett stort område på ca 20.000 m2 med växter och blommor som ger en otroligt frisk luft, här mitt i staden. "Devonian Garden" är belägen ovanför Toronto Dominion Square och på Toronto-Dominion shoppingcenter komplexa på 3177 Ave.SW om ditt sätt skall falla över. Devonian Gardens är också hem för många sköldpaddor, som donerats av familjer som inte längre kunne ta hand om dem.

  Delar av Devonian Gardens innefattar Quiet Garden, som är perfekt för att bara koppla av och titta på diverse skulpturer i Devonian Gardens, som också är värd en permanent konstutställning, skapade av konstnärer från Alberta.

  Alla dessa läckerheter, där du kan fly hverdagem finns 15 meter ovanför gatan, bort från stadens buller och lukt. Därifrån gick vi till Danska-Canadian Club, där vi åt lunch med ett par øller, innan vi åkte hem för en bra pratt. 
 Men det sista jag förväntade mig var att jag skulla jobba här. Men nu jag bara sitter här i mitten av Canada och polerar träpinnar hålla till att bli möbler som ska visas på en utställning. Jag hoppas på at Iben och Kims vänner Steen och Dan att dom lyckas ta sig in på marknaden med deres möbler.

  Jag hade hoppats på en möjlighet att besöka Peter, Hans och Grethe Jørgensen här - de är gamla medlemmarna i Harley-Davidson Club Danmark. Men den stad där de bor, Bonanza, är 15 timmar med bil från Calgary, så det hade tyvärr sjunkit.

  I stället träffade jag Dan, som är Harley åker. Han resor till Danmark maj 88, så han fick adressen till Brigitte och Knut, då han kan kontakta dem och få lite hjälp under hans besök i Danmark. Dan var också ute efter att köpa en Nimbus, så han fick PHs-postadress också, eftersom jag tror att Peter Hansen är alltid bra på att kunna skaka något ur sin ärme, inte minst med Nimbus.

  Just hade sparat mig en bra kämpe Kanadensiska förkylning och sedan en vecka med en lång näsa åt mig. Men borta i en eller annan Kanadensiska snabbköpet och köpa några tablettar av ett slag - och definitivt förkylningen är borta några timmar senera. Bra nog att bli lite tunga i huvudet av dom tablettar och måste visas inte köra bil med det huvudet. Men förkylningen är helt borta - super!

  Så dagen efter vi körte ad "The Trancanadian Highway nr. 1" västerut mot Rocky Mountains, som bara er kämpe stort. Dessa sneklædte kämper vil bara inte sluta. Undrar vad det skulle vara värt om du inte bara en gång i sitt liv fick uppleva en liten bit av Kanada. Och nu är jag här och känner mig så liten i den stora naturen.

  Vägen går till "Banff National Park" där turen går ad "Mountain Tunnel Way" der leda oss att se bortom en dalgång där indianernas "Heliga Hoodoos" står. Det är en grupp av sten stöder, som är heliga för indianerna här.

  Härifrån kör vi till staden Banff, där vi tar linbanan till toppen av "Sulphur Mountain" och en god lunch till den magnifika utsikt över ett kämpe område i dom klippiga bergen med byen Banff i botten av dalen.

  Det finns många varma källor här på berget sida. De kommer från regnvatten som seeps ner genom sprickor i bergsidan och derifrån upp gennom jorden, som den 35 grad varmt mineralvatten, rinnande ur många källor här. Keine Hexerei!
 
 Banff National Park i Canada har ett otroligt vackert landskap. Det har snöklädda takkada bergtinnar, imponerande glaciärer, alltid gröna skogsklädda bergsidor, fredfyllte alpina ängar, terapeutiska varma källor, smaragdgröne sjöar och natursköna vandringsleder, allt i dom canadensiska Rocky Mountains.

Banff National Park kan också skryta med ett intressant djurliv inklusive grizzlybjörnar, svarta björnar, plus vargar, cougars, prairievargar, Elks och Bighornsheep.

  Hem det gick till Calgary och en flaska Glenlivet under lång pratt om dagens erfarenheter. Ja, det hade också varit lite kallt, men dom värma "Chinook" vindar hade gjort underverk och höjt temperaturen från minus 17 när jag kom, till nu plus 22.  Kan bestemt inte klaga.

  Dessutom reste till "Bragg Creek". Snyggt områda, byggd Pioneer stil, men många TVparabolar och antenner fick illusionen att avta snabbt. Men vägen gikk längre västerut till "Elbow Falls" på Elbow River. Osedvanligt vacker plats, med floden dånande genom det grova landskap med klippor, tallskogar, vattenfall och mycket mere vild natur. Kämpe upplevelser och intryck som är svåra att beskriva i ord.

  Men hem gick vi till Calgary för en försenad eftermiddagsøl på trappan. Det handlade om att vara väl varmt här nu när den varma "Chinook" vindar hade sat temperaturan upp till 22 grader i skuggan.

  Ibens bror Jens och hans hustru Alice, bor i "Little Smokey", en mycket liten stad nord-nordväst om Calgary. Vi gör klart för resan på nästen 700 kilometer. Vi åker bort norrut längs "Deerfoot Trial" gennom "David Thompson County," staden "Red Deer" och vidare norrut till Edmonton.

  Genom staden "Leduc" fall vi västerut längs Rose Hill Road från "Drayton Valley." I staden Evansburg blir vi hungriga och äter ett kraftfullt soppa och en gång Fish'Chips. Därifrån gick vidare mot målet mitt i den tysta skogen, med Jens och Alice, med barnen Rune och Toke. Jens son Jacob, kom hit från Danmark. Han måste också som Jens, licensieras som en jakt handledning och fungera som vägledning för jägarna, ved jakt och liknande.

  Med Jens vid ratten i sin Ford Bronco, vi kör väl runt jätte skogar. Jens känner till området bra, för turisten Sven här, skulle för länge sedan ha genomförts felaktigt av en av de många, många liknande "Cutlines" som är väga här. Dessa "Cutlines" är gjord av oljaselskaberna, som har vägarna när de jagar det svarta guld i underjorden.

  Tja, alt blir ett stopp. Och jag måste säga adjö med Little Smokey och dom underbara människor jag kände där. Hoppas verkligen att jag får se dem även senare i livet.

  Hem turen passerar Edmonton, där vi bara köra runt "Edmonton Mall", en enorm business center med 953 butiker. Kort sagt, här förutom butiker också hotell, jätte simpool med deckchairs och strand och naturligtvis vågor att surfa på. Hela spelet! Vi fick snabbt spenderade ett par timmar. Jag har redan åtagit mig till en avkastning om jag hade att komma förbi Edmonton igen. Och sedan ägnat en hel dag för att "Expedition Edmonton Mall". Dagen slutas med en resa hem till Calgary och en natts sövn.

  God morgon och en sista stora frukost, jag satte den väg till flygplatsen i Calgary bidragit med härliga Iben och Kim. Efter ett varmt farväl till dem, jag bråttom att nå de flygplan som åkte till Seattle och et annat flygplan, så målet kallades Honolullu, Hawaii. Det var bara en 2-timmars mellanlandning i Seattle, innan det fanns en chans för flygplan.

  Flyget åkte till Hawaii, där vi landade i Honolullu flygplats till modtagning av flickor med blomma krans för alla passagerare. Väldigt söte och gästvänliga. Utanför att hitta en taxi som skulle köra mig till hotellet, som var bara 2 minuters promenad från Waikiki Beach. Super vänliga människor överallt och det var en vecka av sol, sommar och musik.

  Pengarna var liten, som jag vill ha lite av med till Australien. Så mycket händer på fötterna och det är säkert också att rekommendera, eftersom man ser en hel del lokala livet på det sät. Dessutom gick jag upp till "Daimond Head", som var den stora vulkanen, bland mycket annat också Honolullus landmärken. Här var det kratern nedifrån och upp till ett hål i väggen, som i totalt mörker, kan komma upp genom lava gånga, till början av kratern kant, där det fanns en fantastisk utsikt över Honolullu och resten av ön.

  Var runt för att se en massa saker medan jag var där. Det körer lite runt, eftersom jag var absolut inte den bästa att notera, bara sugede till mig från det hektiska vardagslivet som rådde i staden både dag och natt. Fick pratat med många lokala människor, om jag inte var och dasede på Waikiki Beach och njöt av synen utanför Stillahavet med ibland stora vågor. Samtliga föll i konversation med en ung flicka/dam i en butik. Hon var dotter (vistnok) av Danska Konsul på ön och hon visade mig lite av nattlivet i Honolulu. Mycket hygsamt.

  Men det gick längre. Och det var med "Canadian" sydväst mot Nandi, som är huvudstad i Fiji. Landat som planerat här på tropiska öar. Wow! Den kom rakt ut från planet och omedelbart började svettas till piple. Det var som att ha en värme pistol i huvudet.

  Men min taxichaufför fick mig snabbt på andra  tankor. Han var klädd i full uniform med slipsar och millitærstøvler. På frågan om han inte perspirerada: perspirera ? Det var hösten här, så måste klädd förnuftigt om. Så ska jag bara vänta till sommaren, så det var varmt! Ok, så det var okej och resan gick till hotellet hade jag bokat hemifrån.

  Fick ett trevligt rum, precis intill Swimmingpoolen, där kylvatten nästan sugede een under ytan för att stanna svalna. Var lite dum och gnuggas mig inte med olika skyddande krämer. Var vann ved Gran Canaria solan, som inte gjorde mycket för huden, förutom färg det. Men hade inte planerat att jag var närmare ekvatorn och solen var betydligt tuffare. Så jag fick en del afskaldninger och öppna sår på axlarna. Ganska löjligt och eftersom jag trodde för ett ögonblick innan jag går ut i solen, särskilt under de sydliga klimat. 

  Fick en liten dam bekänt på hotellet. Det var en annan gäst från Nya Zeeland, så vitt jag minns hon hette Loraine. Vi såg en del med varandra och använt att prata om våra mycket olika ursprungsländer. Väldigt söt, så vi var ofta gemensam middag och en liten erfarenhetn senara tillsammans.

  Annars tog jag min eviga promenader i den lokala miljön, där jag ofta haft en pratstund med de lokala människor. Ved en eller annan anledning, talade en dag med en gut som stod framför en leksaksaffär. När han hörde jag var från Danmark, jag måste absolut följa honom in i butiken där han stolt visade en hylla med Legosæt. Det fanns 5 lådor med Lego och han stolt berättade att han var generalagent för Fiji och han hade sin största butik här i huvudstaden Nadi.

  Förutom hans butik, var Mama Rosas Pizzeria där jag haft ett par genge ett utomordentligt läckra Pizza om jag inte är tråkigt och solede mig i hotellets trädgård. Kom hit lite strunt med en fågel av en art. Det syns som en koltrast, lite ljusare och något större. Men guffede mycket jordnötter från min hand, utan rädsla, väldigt mysigt. 

  Gick också Nadi runt på kvällen och lidit hela natten. det fanns vissa områden, som du absolut inte bör gå på, jag fick veta på hotellet. Men naturligtvis skulle det då se på saker och ting lite, men verkliga nog fanns områden där mörka dominerade, så jag valde att hålla mig borta från det. Kanske rimligt eftersom flera gav samma råd.

  Det var också för långa promenader längs de ändlösa sandstränderna innan avresan var på biljetten, med Sydney, Australien som nästa mål. Planet lyfte från Nandi Airport mot väst under morgonen söndag. Tyst flygning av de stora Kanadensiska flygplan med härlig frukost och lätt lunch innan flygplanet var en hög båge över den stora staden Sydney i landet "Downunder".

Fortsätter i mappen "Svenska 4"
.

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

17.05 | 14:55

Hej Jenskarl... Ikke efter hvad jeg kan huske. Eli var Superintendent, Torben Kristensen var nr. 2 og Erik Lisner var Crewchief som jeg var på havneværkstedet

...
17.05 | 10:11

var der en på værkstedet som skrev workorder ud ved navn BENT var han der da du var der

...
23.04 | 17:33

Har sendt Dig en Email Allan

...
22.04 | 19:00

Sven- til Du og Lisa..Far din storebror gik bort 18/7-20 efter lang tids lungebetændelse,mor herefter18/11 -20 pga kræft i 12år...savner Jer Allan Hansen

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE