Svenska 11

11

11

  Super!  Och ut för att hämta Drottning Lisa från arbetet på flygplatsen och hem för att packa och sova, så vi kommar iväg tidigt på morgonen med flyget till Funchal på Madeira, där vi hade en underbar rum på Hotel Buganvilla, nära Lidon i Funchal. Underbar plats där Buganvillablommorna finns i överflöd i hela hotellet så lukten är konstant.

 Nu var det i februari och av en slump det var Karnevaltid i Funchal. Karnevalen i Rio de Janeiro är världens största, men  karnevalet här i Funchal är nummer 2 får vi höra, så vi kommer snart i det humöret och går in till stan och upplevar en fantastisk show med de mest fantasifulla kostymer och kläder du kan tänka . Gatorna är fulla av festliga och glada människor i tusental. En fantastisk upplevelse i en fantasivärld av musik och färg.

  Vi hyr en bil och köra runt ön som erbjuder allt från kallt lava till blommorna i oändliga mängder. Så det blivar en underbar semester där vi komma ut och se många saker, däribland en vingård me provsmakning av fina viner. God mat  i många små familjeägda restauranger runt är något som verkligen kan rekommenderas om du kommer till Madeira.

  Efter några härliga veckor i Madeira, återvände vi till våra jobb (jubii) hvilka inte körs någonstans. I början av våren, ser vi en annons för ett hus som är till salu nära Dragör på Amager. Det är riktigt dålig, men priset är så lågt så vi köper och riva ner det nästan. Då kan vi bygga det upp med super-isolering, värme och allt till ett egohus på 35 kvm. plus veranda och ett isolerade uthus. Det tar hela sommaren 2001, men det är da också redo för sommaren 2002 när vi flyttar utt redan i mars. Underbar tid och inte minst för att vi firar Lisas 40-årsdag, med stugan full av festliga gäster hela dagen. Stora mängder mat och dryck konsumeras sent ut på natten så det blir en dag vi kan inte bara glömmar fort.

  Det är också en sommar när jag kör till flera Harleyträf i Sverige och Danmark. Det kommer förmodligen aldrig bliva Lisas riktigt stora passion för att köra till träf, men hon har ändå varit på några stycken runt. Men det är förmodligen också en speciell värld, där du måste vara lite galen för att hänga på år efter år.  Men du får mycket underbar vänskap ibland. Både i Danmark och Sverige, jag har vänner som är nästan närmare än familjen efter så många år i en värld av Harley-Davidson som samlande punkt.

  Hösten kommer och början av oktober kommer vi köra i bilen runt på Falster och råkar se några hus där låter lockande. Nyfikna kör vi vidare till Lolland och ser fram emot husudbuddet. Helgen efter vi beställar övernattning på Hotel Krukholm i Nakskov från fredag till lördag. Vi går runt tidigt och hittar ett hus i Utterslev som vi tändar på, särskilt eftersom vi kommar in och se det. Och för att göra en lång historia kort, vi fattar ett snabbt beslut och undertecknar papper så att vi kan ta över huset 1. December 2002. Hela galen kanske, utan att veta något alls om området överhuvudtaget. Men vad, vi tycker om huset och sedan må resten komma som det kommer.  Bara vi är tillsammans.

  Nu Lisa hade dåliga rygg efter 19 år i SAS, Köbenhamns Lufthamn.  So "Drottningen" var glad över att säga slut på jobbet och hitta något nytt med inte så mycket slitage på ryggen. Men när Lisa går upp på kontoret för SAS och kommer att leverera meddelandet om att hun vil sluta, får hon veta att företaget inte kan acceptera. Vad nu? Kan man nu inte tillåtas även säga sitt jobb upp?  Nææ,  SAS erkänner utan tvekan sitt ansvar för Lisas dåliga rygg och ger istället en uppsägning med omedelbar avgång och full lön i 12 månader! Bra beslut av SAS som verkligen har betytt mycket för Lisas rygg, som blev bättre och bättre med tiden. Man kan bara gissa hur Lisas rygg hade nu, om inte det hade det året att vila i.

  Vi anpassar så sommarhuset till salu, men det är inte så många köpare som är intresserade av ett hus utan särskilte rum. Det är renoverat i våra mystiska idé, och vi måste erkänna att försäljningen troligen kräver att det finns en köpare som är eksakt så konstiga som vi.  Men vi måste bara vänta och ge försäljningen till mäklaren i området.
  Vi hälsar på Maria och Brian, där bor på motsatta sida av vägen, den dagen vi skrev på kontraktet. Och när vi tar över huset 1. December 2002 välkomnadas vi också av våra grannar åt ena sidan av huset.  Detta är Lotte och Palle med sonerna Thomas och Martin. Och vi ser fram emot att se mer av dem alla på vägen när vi har gjort lite bra inomhus. Vi vill främövar vara öppna och inte vara för mycket Köpenhamnera (vad det nu är) eftersom många nykomlingar "där uppe ifrån" har gjort sig lite otur här nere.

  "Bara flytta" låter enkelt nog, men när det finns enn och enn halv flyttbil med bla. 86 fyllda flytlådor, tar det lite tid när vi bara vill komma nytt tapet på väggarna och totalmålning pågår. Så plötslig får vi nogg och så vi rusar på en liten resa till Gran Canaria för att koppla av. Tror att det kommer att bli den sista resan till Kanarieöarna, då allt är förandrats här nere genom åren där vi har varit där väldigt många gånger. Turist kulturan har förändrats mycket och inte för gott. Det börjar bli väldigt många Engelsmän och de har fört drickakultur med till fotboll på TV, som i alltför många barer kör TV på full blast, med Engelska fotboll och dom skrek högt hela tiden. Vem vill lyssna på den? Och så kom många lägenhet säljare som nästan överfaller enn på gatan med deras erbjudande. Det är simpelhen för mycket, så vi tror att det var sista gången vi besökte Gran Canaria. Stor förbittring, eftersom vi har haft livet här nere 20-25 gånger under årens lopp när vi kände mig det vär tid för semester i värmen. 

  Nu har Drottningan jo sitt "avgångsvederlag" lön från SAS, som kommar in på kontot varje månad för ett år, så det finns ingen anledning att Lisa måste arbete, men istället passa på ryggen.  Jag hittar ganska snabbt ett jobb som busmekaniker i ett bussbolag som ligger norr om Nakskov. De har hittills alltid haft sina bussar till reparation på ett värkställa i Nakskov, men nu vil de bygga en verkstad själva.

  Omedelbart eftersom det låter som en spännande utmaning för mig, så jag börja skriva upp vad jag behöver för verktyg och mer. Nu vill jag inte nämna namn overhovdet, men transportföratagets chef (ägaren) har den bästa intention, men överlåter till sin son, att hava sista ordet när det gäller inköp till verkstaden. Så när jag gav honom en lista på vad jag måste ha av verktyg och annat,  för bara en liten förmåga att kunne reparera bussarna, vänder han ögonvitor övar priserna. För dyrt och verktygkatalogerna får jag aflevera igen til honom. Istället får han tag i en katalog från "Harald Nyborg" där handlar med hobby verktyg,  i en mycket svagare typ.

  OK, det är han som bestämmer. Så jag skriver upp vad jag vill, men minst hälften kommer att bliva streget igen. T.ex. jag bara får köpa en en (1) löftabuk för att hava ett hjul av i en tid.  2 är för dyrt. Och autogensvetsaran blir inte beställt och en bra El-svetsare jag hittar på sidorna får jag inte. Istället köpar han en liten svag 220 Volt El-svetsare för hobbyändamål.

  Tja, jag måste reparera den bästa jag kan och jag kommer då också att totalreparera 2 bussar och lakerer dem även i 2 "Storströmsbus" färgarna.  Allting går i några månader, men han vill ha att jag skall svetsa i ramen vid främre hjulupphängningen, med den liten "Cykelmekaniker" El-svetsare han gav mig.  Där säger jag stopp!  Jag kan helt enkelt inte tar ansvar för den kan hålla ute i trafiken. Så han blir förbannad och redan sent på kvällen, han kommer smygande med en uppsägning i min brevlåda och så snabbt väk igen. Det var en uppsägning med omedelbar avresa, med en veckas lön. Så jag var nu arbetslösa igen. Men det var också bra, eftersom jag inte kunde fortsätta under dessa omständigheter.

Våren 2003.

Så var det!  Glöm honom och ut igen att söka annat arbete. Inte så lätt här på Lolland, vär vi är "väl ute på lannet".  För det första finns det nästan inga lediga platser och om det finns, du måste ligga i botten av en hög på ett par hundra kandidater. Och dessutom, när de upptäcker jag är från Köpenhamn, är det stängt.  Nåeja, så det är inte smart att vara över 50 år .  ( gammal ) 

I Köpenhamn, har jag alltid kunnat få jobb eftersom "nätet" fungerar alldeles utmärkt och det har alltid varit en som kunde få in mig, eftersom jag inte sällan har fått vännar i jobb inom företaget där jag arbetar. 
Det var främst i olika bussbolag, som jag säkert hade ett gott namn och rykte som en stabil anställd.

Min Lisa har mer tur och får jobb på Joka Plast, om annars det är tur att bli instängd i en fabrik. Men i alla fall här är bra kollegor och på toppen av en riktigt bra chef som heter Jan, som skapar ett bra klima så det är värt att komma till arbetet. Jag försöker också att söka jobb på Joka, men där är antingen inget job eller kanske dom inte är nöjd att rekrytera par.  Det är inte ovanligt, så ingen klagar på det.
Intrycket är att "nätet" till förmån jobb syfte är inte något som existerar här på Lolland, eller kanske är folk rädda att rekommendera andra på deres arbetsplats.

Det blev lite "tungt" med arbete och jag gick vakant fram till Maj 2005.  Lisa hade tänkt lite över allt och plötsligt en dag sa hon att jag ska ta att söka sommarjobb vid USA-basen vid Thule i Grönland.  Det overaskede mig oerhört och jag skulle då bara tugga lite på Lisas meddelanda.  Efter några dagar var jag övertygad och kontaktade en gammal vän till mig, Arne Frandsen vid Thulebasen, som tagit kontakt med Supervisoren på Centralvärkstället, kallat "# 580", som skickade ett mail till mig om  en 3-månaders arbetsavtal under sommaren. Jag sa JATAK och några dagar efter hade det ändrats till 6 månader.  Jättefint
, så skulle jag betala Grönlandsskatt i stället, vilket är något lägre.

Snabb utveckling och av med flygplanet till nordvästra Grönland och basen.  Min Lisas kolla hela hemmet och förvaltar vårt "Slott" hela sommaren medan hon tog hand om jobbet på Joka.  Jag arbetade i den tunga SP-avdeling (Special Purpose) med reparation av olika stora fordon och maskiner, men kommer också att ha några bussar och andra lätta fordon ordnas.  När hamnen öppnas,  jag ombeds att arbeta där när jag har en del erfarenhet från det tidligara jobbet här i 1987-88.  Det är faktiskt ganska trevligt, tills en dag när det börjar blåsa upp och rapporteras som upp i "Storm-2".  Jag följer reglerna som innebär att du måste bliva där du är.  Slumpmässigt, jag är hemma i barackan för lunch, så jag försöker ringa till min chef,  Supervisorn på hamnen.
Han är helt omöjligt att kontakta och lyckas mig förrän halv timme efter ständigt ringeri från barackan.

Han blir då helt yr när jag säger att jag har följt gällande Storm regler som fastställts av US-Airforce och Greenland Contractors.  Jag vill inte bryta mot reglerna, eftersom det kan betyda eld umidelbart uppsägning. Han var fullständigt likgiltig inför dom reglarna, utan hans "egna" reglar och jag behövde inte kommit ner till hamnen mer, nu hade jag varit i kasern, så han skulle finna en annan istället för mig.
Så nu kommer det också att avslutas i syfte att följa regler om  säkerhet på jobbet.

Ingen fara.  Jag möter upp i #580 istället och börjar i den tunga avdelningen igen.  Bossen här  skakar något på huvudet av händelsen och säger "glöm det".  Men det finns också massor att göra här i verkstaden och dagarna går blixtsnabbt under sommaren och vintern börjar annonsera sin ankomst med en kall tid och lite snö.  Jag har haft en riktigt bra tid på jobbet, inte minst i #580 med super bra kollegor och naturligtvis Supervisor Jørgen, tror jag att samarbetet har gått riktigt bra med. 
Inte så mycket tvivel, svart är svart och vitt är vitt - precis min stil.

Men annars sommaren gick också väldigt bra här i barackerna, med många roliga stunder med de andra boende. Bland dem också Palle, som också körer motorcykel hemma, så får vi oftast en god prata om allt. Trevlig kille, jag ska försöka hålla kontakten med hemma i Dannevang också - tillräckligt bra han inte kör Harley, men det skulle inte förvåna mig om han inte hoppa på vagnen en dag.
Den andra kollega, Christoffer, som också kom på en 6-månaders kontrakt samtidigt som jag, körer också på motorcykel och tror att honom också köpar Harley en dag, som han och Superkvinnan Oline hemma i Danmark kan komma ut att glida på vägarna.

Vi firar ocksa ofta livet, med lite god mat och ett klokt val av drycker till, så de flesta är "smartare" blivar väk.  Mycjet bra ! Försöker också några gånger att besöka  NCO-Klubban "Top of the World Club",  för att fortsätta festen. Men här är varje gång något dött, så det är bara för några timmar i baren innan vi går hem.   Minnas tillbaka på åttiotalet, som var trångt alltid här på klubben, med musik och dans och glada människor. Det finns mycket få Danskar och Amerikanerna är inte alls att dra upp till firandet av något slag, även om vi jobbar på det.
Skitsamma, vi gå vidare och hitta ett party någon annanstans på basen där vi känner någon.

Jag är bra nog långt hemifrån och långt borta från min Lisa. Men lyckligtvis, inte längre borta än en telefon. Jag har själv en "Tele-Greenland" telefon där jag ringar hem till "Drottningen" nästan varje dag till lunch.
Trevligt att ha en varm samtal med Lisa om vardagslivet.
 
Tiden går och vi kommar snabbt till December, där det finns att återvända till Danmark efter 6½ månaders arbete.  Bara några dagar före kontraktets slutas, frågas jag om det var något att fullfölja kontraktet.  Allt för s ent att fråga om det, nu har jag satt mig upp för att resa hem.  Hade de bett om det ungefär för en månad sedan eller tidigare, kunde jag ha talat med Lisa om det och kunde kanske ha tagit några månader extra, vem vet?  Men här tät till avgång, nejtak.  
Det är för sent.

Så fortsätter bagage packningan, så jag är redo att gå med DC-10ern till Köpenhamn.  Jag  måste säga adjö till de många nya vänner jag fick under min vistelse. Lite svårt för man kommer ganska nära några när vi är tillsammans nästan dygnet runt. Det var också trevligt att se över gamla kollegor och vänner tillbaka från 1987-88, då jag var här förra gången. Här måste jag nämna både Arne Frandsen och Henning Thomassen, som båda har arbetat där under en livstid.  Båda trevliga vännerjag vill komma ihåg och hoppas att få se hemma i Danmark i lika trevliga former. 
Och så många nya, inklusive Palle, Christoffer, Jørgen, Lemmie, Uffe, Henning, Flemming och många, många fler där namnet tyvär är borta men ansiktena och stämningen är ihågkommen.

Men allt har ett slut och plötsligt landar flygplanet i Kastrup, 2. December, 2005.  Sittar och kopplar av på planet med en cola till jag är sista mann och sedan går jag ner till bandet och hittar min resväska. Ut genom tullen och det finns härliga Lisa och väntar, tillsammans med våra grannar, Lotte och Palle, som genast erbjöd sig att köra till Köpenhamn för att hämta mig idag. 
Det är trevligt att åka med ett par vackra vänner som bara hjälper utan att bli tillfrågad.

Det är bara skönt att vara hemma med Lisa igen och vi njuter av livet.  Lollands jobberbjudan ligger runt nollpunkten, åtminstone när det gäller någonting för mig. Det finns ett par månader med att söka arbete tills jag av misstag erbjudas job som avlössning på det kommunale "tvätteri", där jag som den enda manliga medarbetara bland en grupp damor tvättar kläder för kommunens äldre medborgare.
Kanske inte precis ett drömjobb för mig, men det går lika bra och jag tycker om att jobba bland flickor.

En av dem heter Kaja, jag går väl ihop med.  Och en dag jag får reda på att hon hetar Heising till efternamn. Det är roligt säger jag, eftersom jag en gång hade en mycket god vän som hette Dan Heising och jag gick på Teknisk skola med.  Hæhæ, Kaja skrattar och säger att honom är hon gift med. Det var fans, efter alla dessa år och så vi träffas i Nakskov.  Konstigt nog, för jag var övertygad då att Dan bodde i Australien, där han emigrerade till när han slutat sin lärlingstid som mekaniker.  Den tid jag tillbringade i Australien,  försökte jag genom olika kanaler att hitta honom där. Det var några som kände igen namnet, men de visste inte var han bodde, så jag gav upp till slut. Och så mötas vi här - och vi skulle då bara ha en gensynsöl att fira tillfället med.
Världen är ibland lite litet.

Jo, tvättjobbet slutada. Så jag gick ut för att hitta något annat och kom till en av dom kommunala platser, som höll en del skräp bilar.   Jaaa, varför inte? Så jag stack in näsan av dörr där någon satt och pratade. Jag frågade efter chefen och sedan var det hela 2 av dem här, Kurt och Ken kallas dom. Trevliga människor och chefen Kurt satt faktiskt och saknade en mann att ersätta till midtmaj (2006) och under sommaren, om det var något?  Jaa, kan jag då lika bra säga och jag såg framför mig, vägrar jag nu samlare av Guds nåd i Nakskov och omgivande städer.
Helt okej för mig.

Hårt jobb? Ja, kanske. Men det är ganska fritt och jag har sedan flyttat mig mycket. Det kommer att vara upp till 20 kilometers vandring dagligen, med att tömma soporna, som jag ibland också hjälper till skrymmande och liknande.  Normalt jeg arbetar  i Vagn 13 och få hit några fina kollegor med gott samarbete.  Faktiskt jag njutar av den dagliga promenad och frisk luft, samtidigt som du rörde kroppen. Tyvärr är jag en höstdag av misstag vid tömningen vagnen föreslår automatisk "hinkan" tillbaka och allt avfall droppar ovanför mig. Inget där, tror jag bara om, förutom att det bara är lite äckligt att översvämmas av sopor.
Det kommer att skratta åt det och det finns lite ledigt från arbetet, så att kläderna kan tvättas och jag kan komma i bad.

Tänkte inte mer på händelsen förrän några veckor senare när det börjar spela i öronen. Jag går ett tag, men ser så öraläkaran när det börjar göra ont. Han noterade att det har ett hål i en trumhinna och har hänt eftersom det nu finns en hel koloni av svamp och staffelykokker i mina öron, har börjat äta upp mina trumhinnor.
Troligtvis kommer det efter att jag blev överväldigad av allt skräp i arbetsolyckan.

Sedan går jag till öraläkara Henrik i Maribo och får dammsugas mina öron 2-3 gånger i veckan och har gjort vissa långa bitar av gasbinda i öronen med ett eller annat sätt medecin, där kunna utrota både svampar och staffelykokker i öronen. Jag passar mitt arbete med soporna tills vi kommer till juni 2007, när Kurt och Ken  föreslår att jag sjuk anmälar mig och helga mig att kommer att bli bra i öran igen.  Det fortsattar 3 månader men innan jag äntligen kan rapporteras att båda öronen blir bra igen.
Så frågan är om jag skulle börja köra sopor igen?

Förbundet har nu också varit inne i fallet och råkar vara det att komma en begäran från ett företag på Skibsværftsvej i Nakskov om nya medarbetare till dem. Då är det riktigt snabbt, för efter fagförbundet fråga mig i går, bara några timmar senara jag sitta och prata med en trevlig man som hetter Jesper som vill anställa mig.  Ja, varför inte? 
Och innan jag vet det, stannade jag i soporna och är anställd i "Rewair" på Skibsværftsvej, som tillverkar material för tillverkare av vindkraftverk.

Det finns också bara höra att Lisas arbete vid Joka hängde på en liten tråd på grund av störningar i beställningar, så när tillfälle yppade sig Lisa var anställd vid Rewair ocksa, bara i en annan avdelning än mig.  Fint och  med samma arbetstid för att passa fint tillsammans.   Allt som allt gick vi och gjorde det bra här i Rewair där det fanns cirka 90 anställda i produktionen och på kontoret.
Ett företag som vuxit snabbt.

Nu du skulle nog inte prata arbete, miljö och säkerhet i detta bolag. För allt detta är under all kritik, i alla fall på 2. våningen, där jag arbetar för att skära upp till 46 meter körfält gitterlaminat (glassfiber) i en maskin som är byggd med 7 vanliga slipmaskin som producerar enorma mängder oljud. Egentligen inte särskilt bekvämt när jag arbetar och därefter aldrig ha kollegor som håller mycket länge. Jag slutade räkna, men jag skulle tro att under de 1½ år jag var där, kom där runt 25 nya genom dörren och ut igen efter en ganska kort tid, med jag som ende som var där för sista spåret minskades och avdelning var stängd.
Det lades ned eftersom de upp till 275 meters långa laminat rullar, så småningom kom i mycket dåligt kvallitet, så att kunderna inte skulle kunna använda produkten mer.

Det var så, men jag flyttades till samma avdelning som Lisa och gick till hands här som jag var en del av produktionen. Det gick en månad eller tills manager unnerbossan en dag frågade vad jag skulle säga att de flyttas till en annan avdelning. Vad ska jag säga? 
Så jag sa att jag inte var specielt glad för bytat, men om jag hade göra det då var det okej.

Man skulle nästan tro att jag hade förolämpat honom personligen eller sa något kaxigt till honom. Idag tycker jag nog att det var orden "inte specielt glad" jag sa, som slog honom i bröstet. För helt plötsligt var han röd i huvud och fräste något om avslag och vände om och rusade ut genom dörren. Vad som hände honom? Jag tänkte en kort stund och sedan tog mina saker och gick in i andra värkstället till killarna där, att börja arbeta här i stället.
Fin nog, här är några fina pojkar att arbeta med.

Men det stannade, vilket efterlystes av chefen som ville träffa mig på kontoret vid 11.    Jag gick och fick veta att det var nödvändigt att säga upp mig eftersom det inte fanns så mycket att göra mer.  Medarbetar represantanten var med vid uppsägningar, men förblev tyst och bara stod och tittade ner i golvet, mot det normala alltid pratar högt och brett om vad som var bra och dåligt. Men så tyst när formannan uppsagda jag - vilken medarbetar representant!  Chefan sade att han inte skulle säga upp både Lisa och jag, så han hade valt mig eftersom det var min avdelning är stängd. Ok, tänkte jag och bad så om 3 veckor semester från och med nu, så det passar med uppsägningstiden.
Det fanns ingen anledning att gå dit mer nu, tycker jag.

Och eftersom det fanns mycket lite arbete i Lisas avdelning just nu, Lisa också frågat om 3 veckor semester, vilket han tyckte var bra.
Han hade sagt Lisa inte förlorada sitt jobb, så varför inte hjälpa företaget att hålla semester här det fanns mycket tid för det.

Och så mycket för att säga "ett ord är ett ord".  Chefens ord att han inte skulla uppsäga Lisa, endast varade tills hon var tillbaka på jobbet efter semestern. Då Lisa kallad till hans kontor och fick snabbt ett uppsägningsbesked med 3 veckors varsel. Inte så mycket att prata om och det skedde utan medarbetar representantan var närvarande som normalt skulle ha varit av uppsägningar. Så han kunde lika gärna ha skjutit Lisa samtidigt som jag, så hon var tvungen att vara på jobbet i den avslutande tid i 3 veckor. Naturligtvis visste han 3 veckor sedan att han skulle säcken Lisa, men han har inviklat sig själva i allt för många motsägelser, så han har förlorat ansiktet här. Men det var ett bra sätt att få mig att klappa i, bara för att Lisa skulle få behålla sin anställning.  Mycket lite  professionellt. 
Min respekt för en sådan människa kan vara på en mycket liten plats.

Men som alltid njutar av min Lisa och jag livat. Och vi söker nya jobb, men det ser ut som en omöjlig uppgift, med tanke på nedgången i arbete överallt och särskilt här på Lolland. 
Med tanke på att Lolland liknar en svart prick på kartan, vad arbeta angår.

Våren är verkligen vacker och vi kommer till sommaren 2009, när jag bara ta en snabb tur till Lundeborg på Fyn  5, 6, och 7. Juni för att komma till  Thuleträff i hamnstaden.  Jag är lite sent och alla hotellbäddar är upptagna, men jag är lycklig för att få en liten strand stuga med ljus och värme. Det är bara 7-800 meter från hamnen, så det är bra. Själva mötet utvecklas väl med mat och dryck och en massa återförening och prata.  Jag träffas flera från Thule och är speciellt glad över att återse "Holmes" och "Pow" (Per Holm och Torben). Vi njuter av en fantastisk eftermiddag och kvällen på lördagen blev ihågkommen tillbaka på Thuletidan och vi delade många historier från Thulebasen.  Super
 mysig och det skulle säkerligen upprepas om det är möjligt för mig att komma över näste året.

Lisa behöver också några total avkoppling, så 30. Juni hon reser ensam till Bulgarien och njutar av de många intressanta människor och affärer där finns i överflöd.
Jag ska stanna hemma och passa katten Pjuske och ha lite kul med dom härliga granner Lotte och Palle, liksom deras söner Martin och Thomas ofta njutar med.

Lisa kommar utvilad och fräsch hem från Bulgarien och sommaren går bra och vi prövar att hitta jobb och Lisa får ett på polisstationen i Nakskov.  Nu måste vi se om hon håller det eftersom ett annat företag skall ta över tjansen där. 
Men oavsett vad som händer, vi har varandra och ser fram emot Jul och Nyår här vid årsskiftet 2009-10 och ser fram emot ett nytt år tillsammans.

Så är "Mitt liv" blevat up-to-date för nu,  men kommer at få nya berättelser och erfarenheter, som de visas med tidan.

Tack för Din interesse . 

Sven

   
Vi har kommit till Jul och Nyår 2009-10 i  "Mitt liv".  

     
                                                                    

Bilder kommer senare och det finns en hel del .....

Historien fortsatte från tid till annan, när tiden är till det ......... Så Du är mycket välkommen att titta in och se om jag har inspirerats eller bara kom att tänka på någonting. Men en sak är säker, en önskan att skriva en laaang historia är det - när der finnas tid.   Há det bra!

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

28.11 | 21:46

And I have never experienced any problems myself

...
28.11 | 21:43

There are no problems dear Laila.., My site is secured through the company I have the website uploaded in... I've never heard of any crashes there. Take care

...
18.10 | 21:46

Enjoyed reading about your upbringing. I was a little concerned because I have a "Red Alert" that says your site is Not Secure so was afraid to stay longeer

...
20.01 | 14:17

Hej Sven, kig engang herind www.per-anne.dk find ferieture i menuen og Grønland 1989
Mvh. Per Skjødt, søn af den kolde smed

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE