Svenska 9

9

9

April 1988.

Behövde lite semester, så jag beställde 6 veckor, varav tre träffade på Gran Canaria i Puerto Rico.  Här är total avkoppling där jag ofta med min vän Birger Vallys, som äger "La Bodega Köpenhamn"  i Shoppingcentert i byn. Ofta är vi hemma hos Birger, eller kanske på shopping i Las Palmas, där han hämtar varor till butiken. Men det är trevligt och mycket tid går, antingen hemma med Birger privat i Arguineguin, eller i en bar någonstans i området där man blivar  jätte klok.

Igen hemma i Hjortekær går mycket tid med min mamma och pappa  och det är ofta en fest med vänner och bekanta ved Vejlesø i Holte. Det måste verkligen fira igenom när jag är hemma från Thule och har en hel del berättelser i ärmen. Jag har jo ingan Harley, eller fordon alls, eftersom jag sålde ut innan jag åkte till Australien i 87.  Så jag går omkring i antingen lånad bil eller med buss och tåg när det  finns någon öl och annat på programmat, så det blir ren rolig semester  med vänner och flickvänner, till planet åter går norrut till basen där värman började få tag i hamnområdet och sommarsäsongen är över oss.

Slutet av juni 88.

  När vi i slutet av Juni och hamnen  öppnar för lastfartyg, så jag lämnar Hangar 6  för att bedriva verksamhet i hamnen som mekaniker på Bogserbåtarna (Tugboats) vi har 2 av.  Likaså finns det mycket att göra för att hålla alla våra Gaffeltruks i god skik och jag ger ofta en hand i lastfartyg och med arbetsbördan i hamnen.

 Det finns nya människor med varje chartermaskin, så där kom nya kompisar hela tiden. Det kommer en lista upp före varje chartermaskin, med namnen på dem som är med nästa flyg. Och i juni-charteren ser jag min kusin Bent på listan. Bent har varit uppe här många gånger förut och totalt cirka 19 år vid basen. Det har varit som målare och även denna gång. Nu har jag roa mig att kusin Bent inte vet att jag är här nu, så jag kommer att ta lite gas på honom. Jag mötar honom den första dagen utanför REC Center och säga hej och njuta av Bents förvirring, eftersom han känner mig så väl, men har ingen aning om vem jag är och jag hålla honom på sträckbänken en halvtimme innan jag säger "Hej kusin" . Det blir en riktigt bra återförening i kväll på klubben, och vi ofta syns därefter.

  En tid med mycket att göra på jobbet. Men lyckligtvis finns det också dags för några "expeditioner" i naturen runt basen. Jag låna från tid till annan, en U.S.Airforce bil vid "Policen" där jag har en god vän. Enda lån villkor är att de vet ungefär där jag kör och när jag kommer tillbaka, ren säkerhet så de kan sätta en liten sökning på väg, om jag inte hinner tillbaka i upplyst tid. Helt okej, eftersom det nu är lite långt från allt där ute i vildmarken. Jag får bilen och kör iväg utan specifikt mål på de små vägarna som leder ut i intet och altt. Ofta jag körer ut över Nordberget mot Wolstenholme Fjord till dom 4 glaciärer, Salisbury-, Champerlin- , Knud Rasmussen-  och Harald Moltke Glaciärerne,  som ger en fantastisk natur du kan sitta och titta på och nästan förlorar tid och plats.

 Flera av turerna går till Dundas, den lilla övergivna staden som ligger några kilometer norr om basen, på andra sidan av den lilla fjord, North Star Bay, vid hamnen. Dundas het ursprungligen Uummaannaq, men döptes om till Dundas av Knud Johan Victor Rasmussen.

  Dundas är den gamla Thule-området i Qaanaaq kommun där Knud Rasmussen och Lorenz Peter Alfred Freuchen 1909 grundade Handelsstation Thule. Dom ursprungliga Thule invånare bodde i gräsmattor hyddor, varav flera finns i dag (2009).

  På mina resor jag ofta klättrade upp på den 222 meter höga Dundasfjeld bredvid staden. Det är ganska brant och du går upp genom sten och makadam till sista 10 meter att gå rakt upp genom ett starkt rep som skall fastställas av den andra förut i tiden. Tackar!  Och det är hela klättran värt, eftersom det finns fantastiska vyer överallt, vare sig ned över basen med inlannsisen i horisonten och in i Fjorden med glaciärerna eller över det Arktiska havet med Saunders Island och "häxa hatten" i fjärran. Jag är ofta här uppe i flera timmar och tar bort alla tankar från huvudet och storheten nästan överväldigar mig. Tänker på att alla människor en gång i livet bör se sådan natur och tystnaden där nästan är öronbedövande.

 Likaså en flygning i sportsfly över inlandsisen i riktning mot staden Qaanaaq (Nya Thule) ungefär 120 kilometer norr om basen. En kollega och jag gick ner i flyklubban vid basen och fick höra om möjligheten att hyra klubbens flygplan, med pilot, för en söndags utflykt. Inga problem, när han stod och saknade lite flygtid, så vi betalade bara bränsle.

  Fin! Vi kom överens om att underlätta nästa dag i en Cessna med riktning mot Qaanaaq som vi nådde efter 45 minuter. Det var ingen vanlig flygplats i Qaanaaq, så landningen gjordes en grusbane bredvid staden. Piloten berättade för oss att vi har bara ett par gånger för att flyga lågt över banan för att leta efter om det fanns ett rep sträckt över. Det finns några barn i stan som har gjort det tidigare för spänning. Men spåret är fritt och vi kommer att landa snart.  Avmattningen är också ganska snabbt, eftersom det är en grus och sand spår som hjulen sjunka ned ordentligt. Men pilotens prövat banan innan, så han har varnat oss om negativa saker om spåret här. 

  Vi avtal att träffas vid flygplanet igen, efter 3 timmar. Så min kompis och jag vandrar runt på stan och hälsa på folk när vi går upp i den lokala Hotdog "butik" kallade "Polargrill" där vi får ett par varmkorv och vatten. På vår promenad runt stan, möter vi många ovanligt fulla folk. Förklaringen är att alla  har fått rasoneringskuponger till spritköp, så det finns många besök att "bolaget" att handla dom nödvändiga promiller. Vi möter en ganska full dam som kommer att sälja en väska full isbjörn klor för 200 spänn, har hon lite pengar till öl. De är vackra, klorna, men vi säger nejtak, för då vet du bara fick en ny isbjörn dömt till döden för att ha flera klorna att sälja. Vet att det troligen inte haft någon effekt som vi sa nejtak. Men om alla gjorde det, många meningslösa dödande av dessa magnifika djur kunna undvikas.

  Roliga och spännanda erfarenhet att komma till Qaanaaq. Kunde ha varit längre, men piloten skulle återvände till basen, så vi går ombord på planet igen. Planet är redo att ta fart, med grus spår framåt. Full kraft i motorn!

  Och det är just ingenting annat, utöver planet hoppa och dansa.  Naturligtvis är hjulen grävda i sanden och sitter bra och ordentligt fast. Så piloten tar en spade ur planet och undergräva hjulen fria. Han instruerar mig att ge planet full gas, medan han håller ut och vicka planet tills den kommer fri och börjar rulla med honom utanför! Han springar lite på sidan, så att hoppa ombord och få planet i luften. Det var mycket trevligt att han inte snubblade, da gick det faktiskt snabbt upp farten och så hade vi satt där, utan pilot och full fart bort. Tja, kan man väl bara ha stängt av motorn, men lite spännande var det nu ändå.

  Upp och bort mot basen igen. Vi flög längs kusten lite först, innan man gick in över landet igen. Fantastisk utsikt, med ändlösa vidderna aunder oss. Jag har flugit många gånger förut, men nu är det något speciellt att se Grönland från ovan, med de enorma massor av is och kusten med många klippor och vackra dalar in från kusten. Hemresan tog en och en halv timme sedan vi tog en liten omväg för att titta runt. Riktigt fin erfarenhet, jag önskar många skulle uppleva.


  Men nu är det inte fritid hela tiden och arbetat måste passas i hamnen, precis som det finns uppgifter som ska lösas i verkstaden när det inte finns något att göra i hamnen.
 
 En annan ovanlig dag vid basen, var en dag satt vi i "Dining Hall" och åt. Det fick i uppdrag att matsalen skulle stängas snart, eftersom det fanns mer än 300 oväntade gäster om ungefär en timme. Det var något av ett inflöde utan varning!

  Det visade sig vara ett Air France Boeing 747 som hade lyft från Paris i riktning mot Anchorage, Alaska, fyllda med turister från Korea. Det hade varit ett bombhot mot planet, med budskapet att bomben skulle gå av på en viss tid, om vissa krav inte uppfylldes. Det var bara en liten men, de terrorister som gjorde hotet uppenbarligen inte visste att Thulebasen existerade. Annars skapades hotet tillräckligt bra, eftersom det inte fanns några platser nära nog för att kunna ta så stora flygplan, har dessa krav är uppfyllda för att undvika bombningarna.

  Som de sade, var Jumboplanet landet vid basen, utanför terroristerna kunskap. Då planet tömdes på passagerare, som i sin tur k¨rs i Dininghall och annorstädes.  Jumbon drogs ut på bomb platsen, på ett säkert avstånd från basarealen och kort därefter landade en "Golfstreamer" från Söndre Strömfjord med de danska poliserna ombord, följt av bomb hundar dër genomgår flyget övaralt. Ingenting hittades och planet övergavs på platsen.

  Nu terroristerna satte en viss tid för explosionen, men ingenting hände. Och efter att ha väntat ytterligare 2 timmar, körtes passagerarna till planet, som strax efter lyfte mot Anchorage. Och tystnad sänkte återigen över Thulebasen där Airforce hade polisen rusat omkring med kulsprutor och såg väldigt snett på de många Koreaner som kördes runt basen. Jag tror att Amerikanerna har någon misstanke gen, med mistrusts  till allt och alla.  Dom glömmar sent, dagen hvor Thulebasen "indvaderes" av hundratals Koreanere.

  Min nyfikenhet är riktad mot basen i Søndre Strømfjord längre söderut och jag hör mig lite om möjligheterna. Kanske lite dumt, för det vardagliga arbetet är mycket bra här, med jättefina bra kollegor och underbara vänner på fritiden för att dela livet med. Men min gamla kollega Axel, Den Kalda Smiden, är redan där nere och har skrivit till mig att det säkert finns en plats för mig om jag letar efter. Axel kommer i varje fall göra vad han kan så att jag kan komma ner där om jag vill ha det. Och ja, varför inte?

  Jag vädrar tanken på mina chefer, men dom är inte mycket för att slippa mig. Mycket trevligt att höra att ni har inte varit helt galen för att arbeta här i verkstaden. Men saker och ting komma i gång och det kommer effekt på överföringen, vilket skulle ske med en US.Airforce flygplan. Fin!

  Men naturen skulle vara något annat för på Måndagen, 12. September kommer jag ringde min mamma, som säger att pappa är död, vilket innebär att jag måste fatta snabba beslut och göra en massa avtal med företaget. Redan Torsdagen, 16. September går en SAS-maskin för Danmark, så jag har bokat en biljett för resan hem. Precis som att skriva en massa papper för skiftet till Søndre Strømfjord och jag börjar att packa mitt bagage, musikanläggningar, TV-apparater, kläder och allt annat jag vill ha med i söder. Det nådde alla, och jag tar charter flygplanet hem, medan företaget kommer att se till att  flytta mina ting o inbo och dom transporteras med US.Airforce till basen söder. 

  Jag kommer hem vid rätt tidpunkt att säga adjö till pappa på båren och att delta i begravningen. Det kommer efter många saker att känna till mamma kan sitta i ofördelad besittning  i framtiden. Mamma är självklart mycket märkt av situationen och fastnar, men har nära familj omkring för att hjälpa till i vardagen, om något skulle uppstå. Jag erbjuder att avsluta min anställning på Grönland och stanna hemma, men jag kan helt enkelt inte bliva tillåtet. Mamma insisterar på att jag går tillbaka och passar mitt arbete och efter 4 veckor sitter jag på planet till Søndre Strømfjord till mitt nya jobb. Nya är kanske så mycket sagt, eftersom det fortfarande är Greenland Contractors och alla fordon och maskiner från US.Airforce att reparera. 

  Väll ankommit flyttar jag in i något som liknar en vanlig bostadsfastighet, till skillnad från kasernerna i Thule. Dubbelt så mycket utrymme på andra våningen med utsikt över Kråka bergen. Det heter det inte, men alltid svävar en stor del kråkor där, så varför inte?

 Kangerlussuaq var ursprungligen en Amerikansk flygbas byggd år 1941 under namnet "Bluie West 8". Men som en följd av teknisk utveckling basan förlorat sin militära betydelse och var på 1990-talet överfördes till Grönland. Idag är Kangerlussuaq civil  flygplats  och arbetsplats för dom flesta av de ca. 500 invånare.
 
Kangerlussuaq ligger inom botten av en 160 kilometer lång fjord med samma namn, som lämpligt nog betyder "Den långa fjorden" på Grönlandska.  Bara några kilometer från Kangerlussuaq flygplats, kan du uppleva några av områdets  5.000 mouskusokser, på en vandring eller en hyrd mountainbike. Kangerlussuaq har ett mycket stabilt klima med varma, torra somrar och kalla, klara vinterdagar, inte minst erbjudanden Norrsken om lyckan är med dig. Med över 300 dagar per år med klar himmel, Kangerlussuaq är en av de platser i världen som är mest benägna att se Norrsken. Jag har haft turen att uppleva Norrsken många gånger och det är just magnifikt varje gång den hänger som en tung färgglada girlanger över natthimlen, där det verkar som att du bara kan gå efter dem, men det "hänger" normalt 80 -- 150 kilometer upp natthimlen.

 Norrsken - eller Aurora Borealis som det kallas -  förekommer faktisk året runt, men det är inte synligt i sommartidens Grönland på grund av midnattssolen. Det är ofta runt midnatt det syns och upplevs bäst på en mörk, klar natthimmel från september till början av april.  På den tiden kan man se norrsken över hela landet, men i södra Grönland får norrskenet redan upplevas från slutet av augusti.

  Inuiterna har ibland tillåtet sig att undra och norrsken har i den klara polarnatten ifrågasatt fantasin. En berömd legend berättar att när norrskenet dansande på himlen, innebär det att döda spela fotboll med en valross skalle. Idag del människor tror att barn är särskilt intelligent, om de är "utformade" under norrskenet magiska ljus.

  Till skillnad från Thule, här är alltid extra arbete i verkstaden med långa arbetsdagar. Lyckligtvis är lördagar normalt skyddad för extra arbete, i alla fall på vintern, så det är borta från arbetet vid middagstid så att du kan starta upp lite med firandet, vilket är nästan fast varje lördag, med en mysig middag i den gemensamma rum eller en trevlig middag någon annanstans innan jag går in på "The Caribou Club" som en samlingsplats där det alltid är fylld med festliga personer, jämnt fördelade mellan bas och  från Grönlandska sidan av basen, dvs. på andra sidan av flygplatsen.

  Ofta är det lades också fram i firandet av civila sedan, när botten hade lagts in på klubben. Det var ofta några ganska animerade firandet, vilket slutade med fællessovning i ett litet rum med en 12-15 parkaklædte i lugg på några skumgummimadrass som fans. Var vädret för det, gick jag dom 1½ kilometer tillbaka till min egen säng, vilket var att föredra. Glömmar inte en gång när festen var slutt,  jag ville definitivt gå hem, även om jag inte hade lagts på huven på min parka efter tvätt och mina handskar var ocksa hemma. Dumma, dummara och dummast! Det var minus 54 grader ute, men jag gick iväg och hälsade både på renar och Gamla mouskus Nr. 16, som hade gått att titta på basen i natten. Redan efter en kort tid mina öron började prikka i kylan och när jag höll upp mina händer för att värma dem, kom snabbt samma prikkan i fingertopparna. Kinder och näsa började prikka och jag fick bråttom över till verkstaden där jag arbetade, för att komma in i värmen i Arktiska gångan, där dörren inte är låst. Här fick jag varman igen, även om det kommer att fortsätta att prikka i öron och fingrar. Ganska obehaglig.

  Med flera stopp i andra byggnader, kom jag äntligen hem till mitt eget rum. Otroligt dumt att man kan vara att glömma bort hättan på parkan och dessutom sin hanskar. Tror att det hände eftersom det bara fanns minus 20 tidigt på kvällen och det var enda klubben som skämtade i mina tankar för kvällen. Men som så ofta förr, störtades planerna från törst och längtan efter nöje och musik, så här har jag påmints enbart att respekt för kylan aldrig glömmas. Det tog flera dagar innan öronen och fingrarna var normalt igen och jag var så mycket klokara.

 Jul och nyår firades på lämpligt sätt, både hemma i huset med vänner och senare i "The Caribou Club", med musik, dans och och och. Det finns inte mycket snö utanför i atmosfären, men du blir van vid det här. 

  Bra värkställa att arbeta i.  Inte flera anstälte end alla känner alla.  Superintendent Eli är en trevlig man med  få ord och samarbetet fungerar bra.  Supervisor är Lars Jensen, och han är också en sällskaplig chef som tar det hela från ovan, så vardagarna på värkstället går bra och kommer något från handen. Crew Chief är här normalt inte, men plötsligt en dag kommer min gamla chef, Supervisor Erik Lisner, ned från Thulebasen och snabbt utnämnas till Crew Chief, väldig bra!  Så allt går bra under arbetstid samt fritid.

  Jag jobbar igen, då i Thule, tillsammans med Axel, "Den kalla Smide",  för att hålla den tunga utrustning såsom snöröjning materiel och lastbilar funktionälla och vi renoverar stenkrossaren  för användning i sommernånederne.

  Januari, februari och mars går utan stora variationer, bara arbete och hålla fri, nemt och simpelt. I slutet av mars föddes en idé i huvudet,  jag kan använda för en 1:a April skämt.  Jag får tag i något officiellt US.Airforce papper för ändamålet och författare ett dokument, där det framgår av besparingar tecken, basen skall byta från 110 volt ner till 55 volt, för att förbättra ökonomin på basan.

1. April 1988 . 

  Till detta måste alla få en "Adapter" i REC-Center, som ska installeras mellan uttag och de olika El saker som vi nu använder i rummet. Jag vina runt 31th Mars sent på natten och sätter "Dokumentet" upp på alla anslagstavlor och dörrar utträde i bostadskvarteren.

  Egentligen tror jag nog inte har kommer något speciellt ur det, men jag hör att dagen efter den 1 April 1988 att väldigt många kommer till REC-Center för att hämta sina "Adapter".  I REC-Centret känder man givetvis intet till den "Adapter", men jag höra att en av personalen här var snabb och lekte med på skämten och skicka folk vidare in i "systemet". Visades lite mer omfattande än jag trodde. Så nu vet Du var April skämtet kom ifrån, om du var på Sondy tillbaka i 88.

  I slutet av april,  ringde jag till Lisbeth, en nära vän i Köpenhamn, som frågade om jag skulle vilja köpa hennes bostad i Hessensgade 48, på Amager.   Jaaa, det var super bra, så jag avtal med Lisbeth att köpa, när jag kommer hem på semester till Mai.

  Jag har också kontaktet "PH", Peter Hansen, i början av maj, höra om han har en fungerande Harley i lager som kan registreras för mig när jag kommer hem på semester. Jag sålde, vad jag hade när jag reste till Australien i 87, så jag behövde något att rulla runt på nu. Peter säger att han har en Sportster 1964 här och nu, när han kan inregistrera snabbt.  Jättebra! Kanske inte exakt en modell vad jag hade tänkt mig, men det är bra. Och Peter fixar tillstånd och nummarplattor, så det är klart när jag kommer hem. För dom som inte vet det, kan jag berätta att Peter var den Harley-importören vid den tidpunkten och även en av grundarna att Harley-Davidson Club Danmark som tidigare rapporterats.

  7 månader i Grönland i en springa var fint och nu skall livet njutas av. Väl hemma tar jag en snabb start och hämtade Harleyn, så det kan  finnas någon sus i håret. Så in till Spies och köpa 2 veckor på Gran Canaria,  i Puerto Rico, så jag kan få kroppen värms igen. Det kommer att vara 2 veckors totalt apslapning och  kul med min gamla kompis Birger där.

  Väl hemma får jag tag på Lisbeth och vi handlar bostad, så jag har nu en 2-rums på 4. sal.  Jättafint, så jag har något att återvända till när jag slutar på Grönland en gång.

  Mystiskt, uppstod en jättesöt ung "dam" i mitten av alltihop. Det är Lisbets kollega Lisa från flygplatsen, där de arbetar i "Fly-Cleaningan" i SAS.  Lisa är delaktiga hela vägen i handlan och vi firar på lämpligt sätt, med lite mat och dryck i natten, varefter vi går till "Jensen's Bodega" i Bremensgata, att fira på långt in på småtimmarna. Verkligen trevligt och jag tror nog när jag plötsligt hittade Lisa på mitt knä, så vi kom nära nog att dela några kyssar. Hmmm. 

  Naaaa ja, jag var faktiskt helt artigt att erbjuda Lisa en natt i min lägenhet, så hon inte skulle gå hem på kvällen. UHÄ, det kan det vara farligt! Ganska bättre säkerhet här med pappa.

  Nu jag tyckte inte det skulla vara ett verkliga förhållandet, så jag höll lite avstånd så jag inte kom för att lova för mycket. Det var jo bara en tidig bekantskap, men eftersom dagarna gick,  Lisa och jag sedan hada ett par dagar tillsammans. Bland andra saker, åkte Lisa och jag till en Harley-träff på Jylland, hviket blev Lisas förste gångan i Harley världenen. Väldigt mysig och efter en bra helg, vi beger oss hem till Amager igen. Jag har inga möbler i Hessensgade, så jag bor hos min Mamma i Hjortekær.

  Därför kan jag inte se Lisa så mycket, men jag ville vara med henne varje dag. Men det fanns ingen anledning att störa. Men vi ser några gånger i min semester och jag stanna också den sista natten, innan planet går tillbaka till Grönland igen. Udda situation, eftersom Lisa säger "Jag älskar Dig" och jag hade verkligen glidit mig runt svaret till henne. Jag vågar helt enkelt inte, da jag hade fortfarande min "frihet" i minnet och vågar inte binda mig snabbt till en annan.

  Men upp i luften med SAS mot Söndre Strömfjord.  Jag minns att jag satt tyst och tänkte en hel del och plötsligt är jag oerhört irriterad över att jag inte säga "Jag älskar Dig" till Lisa också. Men nog kommit fram till basen, befästa min penna och skriva ett långt brev till Lisa, så hon är ingen tvekan om vad jag menar. Det blir till mycket värme och många brev under sommaren, som vi ofta också pratar tillsammans genom mynt telefonen vid basen, där jag växlare 1000. - Kroner när och Lisa får en telefonräkning av format.

  Arbete gå hela sommaren i hamnen, med 70-80 timmar per vecka i genomsnitt så att det finns lite lön in på kontot också. Axel och jag arbetar med att hålla landning båtarna seglanda och diverse andra fordon i hamnen rullande. Precis som vi bygger upp en gammal SAS buss,  så den kan vara en bolig på landning båten, på "Sømärketuren" som skall målas ut sömärker ute i fjorden.  Axeln kommer med på resan och jag stannar inne på basen, helt frivilligt.  Så jag kan fortfarande få prata med Lisa i telefon som vanligt.

  Det är min plan att stanna på basen åtminstone till nyår. Men det börjar dra mig att komma hem till Lisa igen. Så redan i början av juli jag ta beslutet och lämna över min avskedsansökan till företaget eftersom vi har 30-dagars varselperiod. Chefan försökar att locka några månader extra av mig, men nej, jag har taget beslutet.  Ok från bolaget, som säger att dörren alltid är öppen om jag skulle ändra mig.  Så jag har inte gjort mitt arbete absolut omöjligt här.

  Lite irriterande nu, eftersom jag börjar få en svullnad under  vänstra öga, i ögonhåla. Går till läkaren, men här kommer de inte göra annat än rekommendera mig att söka vård när jag kommer till Danmark. Tillräckligt bra, för det är ju bara en liten böld eller liknande.  Istället får jag några penicillin piller jag kan ta. Tillräckligt bra, men inte just nu.

Fortsätter i mappen "Svenska 10"

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

08.10 | 01:19

My email: sven-hansen@live.dk

...
08.10 | 01:18

Hi Michael
IF I should to be convinced to sell, the price would be $ 18,000 which is normal in Denmark, due to our high taxes. A NEW Harley costs $ 95-115000

...
07.10 | 01:30

Hello I’d like to buy your motorcycle and I am actually from Chicago IL. My cell is 708 area code 821-3181

...
26.08 | 15:07

Kære Claus
Jeg kan anbefale Facebooksiden "Thule Air Base - past and present". En facebookside med 5300 medlemmer, så måske dér er en chance.. God vind med det.

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE