Svenska 6

6

6 

  Ok ! Det var så "The Alice". Avsted mot nästa mål, som är Ulara, Ayers Rock, 50 mil mot väst. Det var en resa med dom vanliga matstop, bland annat på en kamel farm där du kan köpa en resa på toppan av sådan en. Jag var mer törstig, så jag drack i stället ett par liter läsk i skuggan någonstans.

  Under resan stannar vi också vid en saltsjö. Det är en saltsjö där bara täcks av vatten under regnperioden. Föraren berättar vi om en stund också kan se den enda gummiträ i Nordterritoriet. Väldigt roligt - det visas att vara ett gammalt torkat trä som har decked med 15-20 däck.

  Sedan Ulara nåes bodde jag i ett vandrarhem denne gången. Så jag kommer att spara upp till § 50 om dagen och det hjälper fint det på min plånbok, där börjar bli så torr som öknen här.

  Ulara är en stad i bushen, stora och rosa och har allt hjärtan begäran. Om pengarna är alltså väckts i riklig mål ! Och jag är övertygad om att det är den enda platsen i världnen,  där polisstationen är rosa.

  På eftermiddagen bussan går mot Olgabjergene, 36 kilometer väster om Ayers Rock. Fantastiska berg att se, bara synd det inte finns någon tid för närmare "expedition" avsatt på en sådan bussresa. Men en snabb liten promenad till "Mt. Olga Gorge" kommer att gå, innan min buss fortsättar.

  Och jag måste bara komma ihåg att säga att vägen här är en maxi hoppkudda av den hårda typ. Det skulle kunna fungera som den ultimativa testet til bil tillverkningan. Om bilen kan hålla att köra här, år en månresa nästan ingenting.

  Bra genom hopparna när vi målet. Jag tror att vi var tillsammans 250-300, för att se solnedgången. Eller snarare se Ayers Rock ändra färg som en Kameleon. Naturligtvis var det inte så trevligt som postkort, självklart.  Men otroligt att se så många färg förändringar bara på klipporna. Och hur är det "bara" en sten, det har ingen påföljd i underliggande lager, men precis en lös sten i öknen.

  Vid ett avstånd ser "The Rock" inte ut av mycket. Men återigen det är otroligt ren luft här. Allt är klart, även vid mycket stora avstånd. Så inte bara är omöjligt att bedöma avstånd, utan även sakers storlek. Den är bara större och större, tills du står vid foten av den. Wow, eftersom den är 350 meter hög, 3,5 kilometer lång och över 9 kilometer i omkrets.

  Tja, jag var fast besluten att klara det. Jag hade sett det på avstånd och i bilder, men du kan inte låta bli att bli förvånad när du står vid foten av den. Det var dælemig stort här och vi kan se bara en tredjedel av vägen upp, så jag givetvis sliter för mycket i början, smart som jag nu är. Püha, jag får bara ta en paus på första platån mig då. Andas djupt här, så mycket att jag får en enorm cigarett hosta (kan tydligt smaka gammaltjären) även om det är nu över 2 år sedan jag stopada den dagliga 60 Cecil och Prince på. Det var då ackligt det här.

  Men toppen är nådd och det är en bok där jag skriver mitt namn, och en liten hälsning till världen. Det var tilsammens med med Kirsten, som jag mötte på väg upp. Vi hade en paus där vi fick stöna hej och annat hade vi en bra liten prat. Kirsten var från Ferritslev på Fyn, 10 kilometer väst om Nyborg. Verkligen konstigt, här resa halvvägs runt om i världen, att stå på toppen av en sten, någonstans i Australien och sedan chatta lite med Kirsten från Fyn. Men inte bara det, eftersom det bara var en hel familj från Jylland här samtidigt. Så inte undra på att Australier gå ut att möta på Himmelberget i Jylland?

  Men ner stenen igen. Något enklare, men det drar mäktigt i benen.  In i bussan, för att köra en tur runt om Stenen och vi gör ett litet uppehåll vid "Maggie Springs", en av många permanenta dammar, som de infödda har använts i årtusenden.

  När vi nu står här vid Stenen, som är uppkallad efter Södra Australien Guvenör 1873,  av William Gosse, du bättre kan förstå at domn infödda har behandlat det som något heligt. Det är enorm, ja den är. Och här, de infödda hade många av deras rituella aktiviteter vid Stenen som dom kallar för "Uluru". Uluru har tillhörd Staten, men officiellt gett tillbaka till dom infödda som National Park i september 1986.

  Det var det. Har alltid velat lägga armen med Ayers Rock, om jag någonsin kom till Australien. Även en gammal idé eller dröm om man så vill, har uppfyllts. Ganska trevligt när det lyckas och inte bara man drömmar.

  Upp i bussen för hemresa till Yulara. Jag har tagit ett par dagar här, så det finns lite tid att slappna av också. Får gått runt i staden och tittar på saker. Verkar nästan för mycket pinkfärgat här, det är nästan för mycket av det goda. Och ändå passar färgan mycket väl in i landskapets färg.

  Nästa dag, det finns bussan mot Mt. Isa med busskift i Alice Spring. Föraren av bussen, heter Sven Hansen som jag, lite konstigt. Han kom hit för 10 år sedan som murare. Men han var snabbt ute, eftersom det var dåligt betalt på samma sätt som mekanikara är här (hans uttalande). Han hoppade från yrket och har jobbet för Greyhound, och tjänar över § 35.000 per år. Bra lön, tänker man, men han är också bakom ratten minimun 60 timmar per vecka.

  Sven bor i Alice Springs och bekräftar att staden helt förändrats 6-7 år tillbaka, i start 80-talet, när kapitalet kom till stan och moderniserada byn till turist centrum. Det skabte arbete, men all charm och historia är försvunnit.

  På väg från Yulara till Alice, när vi måste vänta på nästa buss, jag får ett bra samtal med Kirsten från Fyn igen och hennes syster Sarah och systers dotter Claudia, som är på en längre vistelse i den stora utomlands. Färska och söta flickor som bara gör det som så många pratar om. Följ drömmar och se vores världen, innan det är för sent. Jag önskar dem lycka till i deras fortsatta resa, eftersom de måste lidit i Alice och jag skall fortsätta. Men vem vet, kanske kommer vi att ses en dag på andra sidan av Jorden.

  Medan jag väntar i Alice, jag får en pratstund med Dave, ursprungligen från England. Dave träffade sin hustru i Italien men nu bor i Melbourne. Hustrun är inte med på resan hit och Dave pratar utanför när det gäller henne. Ja,  Jag träffar en massa berejste människor på resa och få en hel del historier, som bekräftar att livet är fyllt med människor där liksom jag själva har en lyst till att upleva i stället för att rulla tummarna.

  Slutligen, avfart norrut. När klockan är 2025, ser jag min första känguro,  levande. Det har skett många dödsfall på vägarna, men de räknas inte riktigt med. Men nu förstår jag bättre att de liggar på vägarna. De är trevliga och väntar till 20 meter innan bussen är där och sedan hoppar ut framför bussan. Det gör hälften av dem, säger föraren. Men det är säkert inte skiljer sig från hjortar hemma i Danmark. De väntar i mörkret av vägen och sedan när vägen är upplyst av billygterne, de hoppar ut där de kan se något, i stället för ut i mörkret.

  Jag var annars ved att tro, att jag aldrig skulla få en kænguro att se här i sitt eget land, i frihet. Men som grädde på moset, utan på pausan i "Ti Tree Road House", två av dem lugna och fredliga hoppar in av dörren och blandas med gäster. Hen till bordana och se om der faller en bit av till dom. Naturligtvis är jag inte fotografera apparaten med inn (har jag aldrig), men jag har ingen blixt (varför há detta?), Så jag hade nog inte något på filmen ändå.

 Full fart med bussan mot "Three Ways" hvor jag skall byta till bussan mot Mt.Isa. - Morgonmats stoppet är Camooweal, en stad med bara 300 invånare, utspridda över 200 Aboriginals och resten är "White Fellows." 

  Vi körer till Mt.Isa på Barkley Highway, som lätt skulle kunna vara en jättefin konkurrent till rutchebanan i Tivoli Köpenhamn.

  Strax före lunchtid kommer vi till Mt.Isa, där enligt "Guinness Rekords" är världens största stad, mätas ut i rymden. Stadsstyret förvaltar ett område från Nordterritoriet i väst, Burke Shire i norr, Cloncurry Shire i öst och Boulia Shire i söder, har en yta på 40.778 kvadratkilometer. Bara bra extra 4000 km2, då Danmark kan vära i det område som stadsstyrat ansvarar för. Men nu finns det bara 26.000 invånara på området, så det är trevligt med plats för armbågarna här.

  I min traditionella kvällspromenad,  upptäcker jag en stor byggnad och en öppen dörr där ljuset titter ut. Och vad är mer naturligt än att titta slumpmässigt över och titta på, nyfiken som jag nu är. 

  Jaa, varför inte!  Och nu finner jag mig plötsligt bland Ramses, Nebukanezar, Kung David, Sphinxar, Pyramider och Babylon, eftersom det visar sig vara en stor utställning om det antika Egypten med Kungarnas Dal och alla dom inblandade på den tidan, där jag kan minnas allt för lite av från skoltidan, där jag har haft mer upptagen titta på flickorna och hur var nästan likgiltig för vad lärarna sa av visa ord.

  Men riktigt intressant är det. Och jag har också listade mig in till en större bildslideshow, med föreläsningar i ämnet som jag av en eller annan anledning, lyssnade mycket noggrant, eftersom frågan visade sig vara mer än intressant. Så vem vet, kanske hittas jag en dag på alla fyra, på väg in i ett eller annat Pyramid någonstans i en eller annan jättestor Egyptisk sandlåda.

Pyramider är några enorma storlekar. Jag läste just en notits att till den största har använts 2,3 miljoner stenar, var och en väger 3 ton. Och så var vår gamle vän Napoleon, räknat ut att med dem han kunde bygga en mur 30 centimeter tjock och 3 meter hög, hela vägen runt Frankrike. Det säger så lite om antalet stenar som är handsläpat till dessa jättar i öknen.

  Men tillbaka till Mt.Isa som är en stad som motsvarar den vision av en Australisk stad, när vi nu har sett bra i turistbroschyrer och läsa gamla böcker (bla. Arne Falk Rønne) innan avresan. Inga höga byggnader och gator här är breda boulevarder. Väl omfattas illusionar a'la Vilda Västern och en ganska avslappnad livsstil som är helt väsensskild från den takt och tempo som kännetecknar stora städer som Brisbane och Sydney.

  Jag har sagt tidigare om Aboriginals, när jag besökte Katherine i norr, att många var inte riktigt sobre, för att inte överdriva, i sina dofter och kläder, eller bristen på densamma.

  Här i Mt.Isa är helt annorlunda, ihverfald längs. Det finns mycket mellan de inte så sobre och många var i fina kläder och självklart i job. Det har ändrats lite på visionen om de flesta var social händelsar, att man fick intrycket av i t.eks. Katherine och andrar outback stadar. Fint när saker rättas till i en mycket positiv riktning.

  Mt.Isa är en gruvaby. Gruvan är det största området och sysselsätter nästan 5000 personer, varav ca. 2000 arbetar underjordiskt i gruvarna. Och det finns mycket att göra, eftersom gruvan är en av de få i världen där både finnas silver, koppar, bly och zink i samma rum.

  Det finns 380 kilometer tunnlar som finns under ett område på ungefär 4 gånger 1 kilometer och ner till 1 km under markytan. Det finns en 120 km lång computetstyret järnvägs nätverk inom tunnlarna. Det är en av de mest avancerade mekaniserade minor i världen, med en säkerhet der inte finns bättre i andra gruvor i världen.

  Det hade också varit riktigt bra om jag hade mera kapital, så jag kunde ta ut för att se alla de många saker i området. Men min sparkonton finns i Brisbane och är nog bra där, men det är nu inte så mycket pengar tillbaka och jag har några platser ännu, jag vill se innan jag lämnar landet "Down under".

  Men jag har precis hittat något som passar min nuvarande Penningmängden jättebra. Ett matställe med "Workers Price" i en lokal infällda bakom baren. De mer välbeställda kan äta på rummet ut mot gatan till 3 gånger så höga priser. Så jag försöker se ut som en "Worker" och har fyllt min tallrik för $ -1,75 som skall sägas vara billigt för en supergod mat med rätt att ta mer up på talriken, men där var fyllt upp redan första gången.

  Om vägen är under en dag, det är i "The Tavern's" på Isa Street det finns om det fortfaranda finns. Och det är mellan  1130 och 1400 , Du kan ha full magan, även om du är kommit i tillfällig fattigdom.

  Men jag måste säga adjö till Mt.Isa och kör söderut till Boulia, en rigtig Outback stad där vi har ett litet uppehåll innan vi på mark vägar kör mot staden Winton.

  Men mellan Boulia och Winton hittar vi Hamilton Hotel, mitt i bushen landet. Det finns helt enkelt inget annat så långt ögat kan se. Hamilton Hotel är precis vad fantasin har byggt av ett Outback hotell. Det finns inget utrymme för att få, men det bör kallas Hotel, för tillstand att servera öl och sprit. Här är självförsörjande på dom flesta ting. Vattnet samlas i tunnor, via rörledningar från alla tak, när det regnar och annat vatten från en brunn där en väderkvarn pumpar vattnet upp från unner grunden.

   Den elektricitet som finns tillgänglig, kommar från en generator i trädgården. Jag gikk och tvätta händerna i en fallfärdig byggnad bakom huset innan vi fick äta. Var lite nyfiken på att veta var det varma vattnet kom ifrån och såg ut bakom det gamla trähuset. En slang från en av flera vattentankar, går till en gammal järncontainar som hänger över en eld och sedan vidare till huset och dom olika kranar. Enkel och genialt gjort med enkla midlar.

  Väggarna i baren är helt överskrivit med namnen på besökare genom åren och nu mitt. Det innehåller också information om den närmaste staden är Boulia vi kom ifrån, 48 miles borta och nästa stad är Winton, 186 miles borta och där vi skall till. Tala till mig om komma ut det där Du skriver efter brandkåran. Och det är att komma ihåg allt, när du är i stan för att handla in.

  Här på ätastället, fick jag hvad jag snabbt döpte en äkta Outback Burger. Du tar: Ett stort vitt bröt, delar den och bränna den svart över eldan. Mellen kulstykkerne presenteras en överdimensionerade hamburgare biff och flera rödbetar.  Och jag beställde 2, så jag ansågs att den värsta hungersnöden var borta - Püha!

  Bra fyllda och resan går vidare mot Winton. Det mesta av resan lyckligtvis på asfaltväg, så det är möjligt att höra vad Du själva tänkar. Och det är också till att prata igen. Och mannen vid nin sida heter John och talar som en maskingevär. Inte särskilt lätt att förstå vad han säger när han talar fort på den Australiska indlandsspråk. Men jag hör dock att John har precis avslutat utbildning som fårklipper - Sheepshearer.

  Tillfäldigvis har jag set Johns lärara i aktion innan. Det var en dag inne i Queens Mall, gågatan i Brisbane. Det var en uppvisning av får klippning, när fåret sedan såg ut som nyfödda utan jacka.

  Johns lärarra är så bra, att han har flera Australiska- och Internationella mästarskabar, med 330 får klipda på en arbetsdag. Som jämförelse, John skulle klara över 120 får om dagan, vilket är ganska bra här.

  Här finns många Känguros i vägkanten. Men de är nu mycket klokare här än i Northern Territory, som mycket riktigt fans synlig på vägsidan innan dom hoppade ut framför bussen. Här de är så kloka att de gömmer sig bakom en träd eller sten, och sedan hoppa ut framför bussen där föraren inte har en chans att undvika en krasch.

  Det var också mycket nära att bussan skulle skicka boskap till den eviga ladugården. Inom lämpliga mellanrum, hade de gått helt enkelt att sova på den varma svarta vägen. Mycket upfinsamt och jag måste bara tillägga att detta är på natten där det finns mycket mörka där ute mitt i ingenstans. Och natten är lång här nära ekvatorn, där dag och natt är nästan lika långa, beroende på säsong.

  Området vi passerar kallas "Waltzing Mathilda Country" och är ett enormt område där städer som Mt.Isa, Cloncurry. Hughenden, Boulia och Winton ingår. Och bara för att göra historien kort om "Waltzing Mathilda", så den skrevs av Andrew Barton "Banjo" Paterson i 1895,  på Dagworth Station till musik spelad av Christina MacPhersson.

  Den faktiska melodi är Skotska och är komponerad av James Barr runt 1805.  Det har hittills inte varit känt att sätta ord på de noder innan Paterson gjorde det 1895. Och verkligen det är en ganska sorglig historia om ett dåligt samvete, det finns. Men här är det, mycket kortfattat.

  En vandrare med rast vid en "Billabong" (en uppdämd damm). Han kokar en kopp te i hans "Billy" (en plåthink). Sedan kommer en "jumbuck" (ett får) ner till vattenhålet för att dricka. Mannen tar fåren och sätter det i hans "Tuckerbag" (en påse). Sedan kommer en "Squatter" (en jordbrukare) på en fullblodhäst, tillsammans med 3 poliser som frågar vad han har i sin tuckerbag. Och för att undvika straffet för stöld, vandrar mannen hoppar i dammen och drunknar sig i skuggan av ett Coolabah träd. - Se, det var ett liten äventyr från sången världen.

Titta på "Waltzing Mathilda" i menubaren .

Sången har nu liten grund i verkligheten, men man menar att Paterson fick idén till denna Swagmans självmord på grund av dåligt samvete, är kopplad till ett självmord utfört av en Frenchy Hoffmeister, som sköt sig själv vid ett närliggande Billabong några månader innan.

  Samma Hoffmeister hade varit aktiv i en attack mot Dagworth Station, där byggnader brändes och många djur också gick förlorade. Det var en del av många åtgärder som fackföreningarna stod för på den tidan.

  Hoffmeister insåg lite för sent, det meningslösa i att oskyldiga djur bör vara offer för en konflikt mellan orginaserada och uorginaserada fårklippara. Han betalat sin egen bekostnad, med hans självmord istället för att stå till svars inför domstol.

  Låten "Waltzing Mathilda" blev känd först sant runt 1903 när James Inglis i Sydney fick rättigheterna. Vid den tiden låten användes i reklam för hans Billy-tee.

  Men nog om Mathilda och tillbaka till verkligheten. Jag är nu tillbaka i Brisbane där jag har lånat ett rum från Vibeke och Peter i Holland Park, när jag sagt upp hyresavtalet på mitt hus, fanns det ingen anledning att spendera pengar på det när jag bara behövde utrymme för min resväska och lite annat. Om jag inte minnes sa väl tack för hjälpen då, mitt i resaförvirringen, skulle jag här vilja skicka både Vibeke och Peter ett stort tack för att hjälpan då.

 Men jag är bara hemma en dag, denne gang. Jag sätter i gång bara för att få svaret på den omfattande skrivelse högen som har hopat sig upp, medan jag var på en rundtur i landet. Trevligt att få brev från familj och vänner hemma, med alla dom fina ord med på vägen. Många ord skrivas, men jag passar på också att få hygget med mina supervänner Vibeke och Peter innan läggdags.

  Men nu inte sova längre. Det är dags att komma upp igen och upp till Greyhound bussterminalen i Brisbane. På med turnéhatten och titta ner i pungen, Puh!  Det handlar om att tömmas på pengar nu, så nu kan jag lika gärna använda den näst sista (dom sista är till Bangkok) och få sett så mycket av landet som möjligt.

  Naturligtvis finns det inte mycket att se på natten, men medan vi rusar iväg, det finns olika krig- och gangsterfilm på  bussens video.  För jag har bokat in mig i Greyhounds Five Star Service. Jättebra med bättre benutrymme och kortare körtid, eftersom där inte stoppas så ofta på dessa resor. Inte en dålig sak när det finns mer än 22 timmars körning kvar innan vi når Melbourne i Södra Australien.

  Det enda jag ser vid midnatt, är att vi passera  statsgränsen till New South Wales. Men då är också god natt med mig. Jag har varit ganska bra, till att sova i bussan och med extra benutrymme i här,  jag sovar ganska väl och egentligen bara vaknar när solen börjar i öster. Var annars?

  Och nu har vi kommit så långt som till byn Dubbo. Och nu är har börjat bli stora förändringar i landskapet jämfört med torra norra och centrala Australien, som jag har kört igenom nyligen. Här är det inte dom låga Mulgatræer och Spinifex gräs som dominerar. Här är de gröna fälten och träden är höga och gröna. Här finns betydligt mer vegatation, som också kan syns för det mindre ütrumme för djuren. Eftersom det finns betydligt mer gräs och grönt, det finns mycket mer mat på mindre land än i indlandet. Med lite god vilja, kan det väl påminna dig om en bra dansk bonde marken häromkring.

  Slutligen kommer vi till Melbourne efter 1721 kilometer köra från Brisbane. Det är tidig kväll och förbaskat kallt här. Så nu handlar det om att hitta Hotel Victoria på 215 Little Collins Street. En skönhet på bussterminalen sätta 2 kors på en karta hon ger mig. "Här är Du och här är Hotel Victoria" säger hon med ett stort leende. Kanske leende därför att hon vet att korsat med "Here You are" som är satt på et helt fel gathörn.

  Det leder mig i en halvtimmes vandring, i fel riktning innan min ljusa fläcken i hjärnan fattar att något inte passar. Jag vandrar tillbaka och börjar om. Funderat en stund att gå in och få prinsessan att äta kartan, men beslutar att det nog är bättre att jag behålla det. Så motsatt riktning och VOILA, det var gatan och hotellet. Och med öppen bar och villig tjänare, livet är lika härligt igen.

  Men först behövde ett bad efter ett dygn på bussan. Och sen fick jag rakat mig lång näsa för, genom att sitta i vinden från bussen luftkonditionering. I varma Queensland var kall luft från kylaren och här i söder i Victoria, är den varma luften från värmesystemet. Så allt har förberetts för ett gammaldags laaang näsa.

  Men det är bra att man kan köpa tablettar här mot långa näsor över diskan här. Jag tog ett par piller på vägen i bussan och nu tar jag 2 till. Så redan där är jag på väg att få kontrollen av näsans imitation av Victoria Falls i Zimbabwe. Man blir lite sömnig av tabletterna, men den dagen sparas, så jag kan utforska byn i stället för att ligga i sängan och tycke ont om jag.  Nu är det lördag kväll i Melbourne och vad gör man här i kväll? Bra gissning! Jag må ut att se hur den musikaliska del på staden, nu är jag här. Och det är ganska trevligt och jag också går runt på dom olika barerna och discotekarna och ta kvällen som den kommer.

  Uha! Jag vaknar mycket trött söndag morgon och tillbringar större delen av dagan ved att reparera huvudet, vilket är illa skadad genom att utforska hemligheter Melbourne nattliv. Så resten av dagen kommer att vara mycket lugn och tittar på en hel del av staden och övertyga mig om att den kommande natten kommer att vara tyst och lugn.  HA!

  Måndag morgon Jag är tydligen ganska torget i huvudet igen. Jag vet inte om jag har just kastat några bra tit på byn borta i barture, men vad, jag har träffat många roliga människor som fick livet att se enkelt ut. Och idag var jag också bara gå med Greyhound, för att höra om min väska var kommit frem. Nej, ingan väska, så nu får vi se.

   Jag skulle ha seglat på Yarra River, men båten är uppenbarligen inte i dag eftersom det är något kajarbeta. Det är min vanliga tur, men jag promenera längs Yarra River och titta istället. Faktiskt väldigt trevligt här!
 
  Jag går sedan genom några vackra trädgårdar, for att komma över till Museet för scenkonst, jag gerna vil besöke.  Hmmm, är detta uppenbarligen bara stängt på måndagar här i Melbourne, eller hur ?

  Men det gör inget, jag föredrar faktiskt att se utställningen om den romanteriserede Highwayrövaran Ned Kelly, som "arbetada" här många år sedan. Slutligen finnar jag museet, men det finns högre makter som bestämmer. Museet är naturligtvis mycket stängt på måndagar! Vad får du ut av det? Jooo, besök ALDRIG Melbourne en måndag om du är nyfiken på vad stadens historia berättar.

  Tja, jag har istället sett James Cooks hus, som det står i England, där det byggdes 1755. Hur? Ja, såldes på auktion 1933, tagit ner sten för sten och förpackas i lådor och containarar som seglas hit till Melbourne, packas ut och sättas ihop sten för sten i exakt kopia så jag kunde se det här i Melbourne 1987.  Så tror jag att det var mycket omtänksamt av dem.  Bara för min skull!

  Annars går dagen att titta staden i sömmarna. Melbourne är en mycket vänlig stad, där  på många sätt liknar London. Det är mycket Engelska här, inte minst språket,  du måste lyssna på för att höra den Australiensiska accent här. Men det är inte Indier, som i London, som präglar stadsbilden här. Nej, det är till stor del Kineser som finns överallt i stan. Det finns över 30.000 Kineser i Melbourne, för naturligtvis mest koncentrerade i Chinatown, men du stöter på dessa mycket leende och vänliga människor överallt. Och hvor Kineserna är, fins också otroligt spännande ställen att äta och jag måste absolut komma på besök, för att pröva några av deras spännande rätter mat.

  Vädret här kan likna sig en dansk höst. Vi är i mitten av juli och därför i vintern i Australien. Många avlövade träd överallt, utom de många tilflyttede palmer, som på ett eller annat sätt inte riktigt passar in i gatubilden här. Och så här är piss kallt, om jag inte bara hittar en förvirrad solstrålning, jag bara måsta gå in för att värma mig.

  Det är något fint här, jag är inte här sett någon annanstans. Det är möjligt att gå under och mellan många av de stora fastigheter här, istället för att gå över vägen. Då källare på flera platser är utrustade med affärer, liksom många gårdar och små gatorna mellan husen, helt enkelt övertäckas, så det är skapat vackra butiksarkader istället, så det faktiskt är ganska varmt för att vära här, även det är vinter. En idé som kanske skulle kunna användas i många Svenska städer hade dom styv myndigheterna varit lite flexibel.

  Men dagen avslutas och bussen startar från Melbourne till Sydney. Inte så stort att berätta, eftersom resan är över natten, så det blir ett slags sovatimmar i stället, till en fantastisk gryning och solen välkomnar Dig till Sydney, med dom skarpa silhuetter av Harbor Bridge och Sydney Tower, som berättade att nu var vi redo för en varm återförening med staden, som jag börjar med en frisk promenad genom Hyde Park och hittar ett ställe som serverar en rejäl frukost. 

  Nöjd hittar jag hamnen för att hitta en turbåt, så jag kan  se staden från vattnet. En sak som jag missade förra gången jag var här. Men bättre sent än aldrig och båten börjar segla ut i Port Jackson som Sydney's stora naturliga hamn kallas.

  Först rundade båten en ö, där den ursprungliga första invandrade döbta Rocky Island. Men i mitten av 18 talet, då England var i krig med Ryssland, blev ön snittet i vatten höjd, för att bygga en fästning och sedan kom ön att nämnas Fort Denison.

  Då seglade vi runt Garden Island, som är Australiens Marines huvudsakliga bas, med många ankare operations klar krigsfartyg.

  Clarke Island är nu ett populärt rekreations center, som här kunde ses från vattnet sedan innan vi åkte förbi Shark Island, som fått namnet på grund av det otroligt många hajar som fins runt ön. Jag tittade inte någon nu, men jag undrar om det bara simmat till lunch?

  En glidit in Neutral Bay, som fick sitt namn 1789 när England var i krig ( är dom inte alltid i krig, engelsmännen ? ) med Frankrike. Då bör utländska fartyg ankare här. Nu viken användes som väntplats för fartyg på väg i dok. Därifrån seglada vi över Blues Point, som är den djupaste platsen i Sydneys hamn, med dess 49 meter vid lågvatten.

  Ytterligare djupt i den naturliga hamnen som fullbordats under Gladesville Bridge. Eftersom den stod färdig 1964, var bron den i världen som hade den längsta fria spännvidd mellan tornen, med dom kolosale stålfag och miljarder nitar.

  Det var en resa på drygt 2 ½ timme, som verkligen kan rekommendera någon som gäst Sydney. Det finns flera turer att välja på, så det finns lite för varje smak och plånbok.

  Efter resan på vattnet, var tanken att ta för lunch upp i Sydney Tower och samtidigt njuta av en otrolig utsikt du aldrig tröttna på. Men när jag såg 30 meter lina till lyftan jag gav upp och gick ner i Chinatown och hittade ett leende man som skulle serveras en god lunch för mig.

 Efter sen lunch, jag hittade Greyhound terminalen, för att få mig en dusch och några rena kläder. Jag svettades något att springa runt i staden. Men som nyligen klippt gräs (läs: nybarberet), hade min väg igen gå ner till den älskade och hatade Kings Cross för en bra återförening. Jag vill se om jag kunde hitta några av dem, fick jag några roliga stunder med förra gången jag var här

  Efter att ha besökt några barer, hade jag noterade att det fanns nya ansikten. Så jag gick ned till Wiener restaurangen, för att få lite bra mat och kanske igen möte Danska Morten och Holländska Robert, der var servitör och bartender förra gången jag var här.

  Men jag pratade istället med Margaret av Österrike, som berättade att Morten togs tillbaka till Danmark och Robert togs till Filippinerna för att hitta jobb där.

  För bara avsluta i Sydney i stil, gick jag på "Beef & Bourbon" för att dricka en sista öl innan bussturen nordut. Och här jag träffa Mark från Odense,  jag tidigara träffade i Wiener bar. Och Mark har fått sällskap av en av hans vänner hemifrån, Christien, också från Odense. De var bara ute för att avsluta, här på den sista dagen i Australien innan de gick mot Danmark. Som jag minns, reste Mark via Manila och Christian via  Singapore.

  För att hedra tillfället, köpte vi en massa öl för att gå hem på. Och om du nu hade blivit klokt av att dricka, då vi var i alla fall super kloka.

  Där tidan nära outta mig. Hade jag inte varit lycklig bara att springa ut i en taxi på en gång, hade jag aldrig nådde bussan. Tja, det hade kanske inte varit det värsta som kan hända, med det jättebra sällskap jag fans i ?

  Jag nådde min plats i sista sekunden och minns så övrigt ingenting annat än att jag har blev vaknat upp i South Grafton 8 timmar senare, vilket är matstop. Tack till föraren för hans vänlighet.

  Resten av resan går genom ett otroligt vackra och kuperade landskapet som verkligen kan avnjutas från bussen istället för att sitta upp i ett flygplan. Den går genom semester städerna längs Guldkusten och det finns en stad som Coolangatta värt att nämna eftersom det är inte som många andra städer byggs på höjder. Här är mycket avslappnad med låga hus och palmer längs vägarna.

  Och jag är också glad vid ankomsten i Brisbane, där bussan landar 5 minuter tidigt så jag kan springa ut och köpa en tågbiljett till Wacol och springa fram och hoppa på tåget, så jag kan nå Barbeque avtalan  jag har med Willi på Emigrantcentret hvor han levar och bor.
Fortsätter i mappen "Svenska 7"

Skriv en ny kommentar: (Klik her)

123hjemmeside.dk
Tegn tilbage: 160
OK Sender...
Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

26.08 | 15:07

Kære Claus
Jeg kan anbefale Facebooksiden "Thule Air Base - past and present". En facebookside med 5300 medlemmer, så måske dér er en chance.. God vind med det.

...
23.08 | 19:49

Hvis nogen ved noget om Ludvig eller genkender hans navn, håber jeg at høre fra jer.
Mvh. Claus Kvist Hansen
Byvangen 81, Horsens
Tlf. 2945 6223
clkvha@gmail.com

...
23.08 | 19:47

Ludvig Islin Larsen. Han var tidligere krigssejler i amerikansk tjeneste og i 1950-60’erne på TAB - og muligvis også på Camp Century som “boilermaster”

...
23.08 | 19:43



Kære alle.
Jeg er ved et tilfælde stødt på denne side, så jeg tillader mig dette opslag.
Jeg har i efterhånden mange år gravet i historien om min gamle ven,

...
Du kan lide denne side
Hej!
Prøv at lave din egen hjemmeside ligesom mig! Det er nemt, og du kan prøve det gratis
ANNONCE